Landet bortom

Några timmar in i min tystnad når jag åter landet där orden sällan gör sig besvär. Ett land skapat och grundat av de stora känslorna. Där når jag delar, oskyddad mot vad som kan komma, sällan besökta. Min första reaktion är alltid flykten, bort från de stora känslorna, återvända till det trygga, det definierade. När jag vågar gå mot min instinkt och stannar kvar i obehaget en stund vänder det. Känslorna längs stigarna, inte besökta innan, vaggar mig trygg. Sjunger lugnande melodier som skingrar min rädsla. Skiftar fruktan till trygghet, vasst till mjukt. Tar bort frågetecknen, och får mig att inse att det är just där jag vill vara. I de obesvarade frågorna och obeskrivbara känslornas land. Känslor som gör mig levande, levande i närvaro och varande. Min själs och existens hem!

Tur och returbiljett

Livet är en tur och returbiljett till rädslan. Tyvärr använder många biljetten bara enkel väg.

Mitt mänskliga manifest

Mitt mänskliga manifest

1.     Kärlek och lust är min drivkraft.

2.     All kärlek börjar med kärleken till mig själv. Jag är värd kärlek och tillhörighet för den jag är, i mitt varande istället för mitt görande.

3.     Mina tankar och handlingar skapar min verklighet. Mina enda hinder är de jag skapar själv.

4.     Min väg är att vara lycklig istället för lyckad.

5.     Det finns inga misstag – bara lektioner. När jag går med livet, går livet med mig.

6.     Nuet är den enda plats jag kan leva och skapa.

7.     Kärlek, tillit, tacksamhet, mod, ärlighet och givande är steg att nå mitt livsändamål.

8.     Tystnad och meditation är där jag finner styrka och närvaro i mig själv.

9.     Jag befriar omgivningen från uppgiften att behöva spegla och bekräfta mig. Det ansvaret åligger mig själv. Jag är alltid i förhållande till mig själv, inte min omgivning.

10. Min sårbarhet gör mig vacker.

Martin Luther King

Mörker kan inte fördriva mörker; endast ljus kan göra det. Hat kan inte fördriva hat; endast kärlek kan göra det. - Martin Luther King, Jr

Växt eller inte växt?

Hur vet vi när vi växer som människor? De dagliga små förändringarna kan te sig svåra att lägga märke till. När vi flyter med i livets ström finns inte känslan att det går framåt, då floden kring oss rör sig med samma hastighet. Fast kamp och arbete är det hela tiden samma vatten som i går omkring oss, vilket ger känslan att vi står stil.

Det är när vi stöter i klippor och stenar i livets flod vi upplever hur fort det egentligen går. När vi tar oss tiden att för en kort stund lämna strömmen och gå upp på stranden, och ser att strandbesöket var mer uppströms sista gången. Att denna plats aldrig tidigare varit nåbar.

Klippor och stenar kan vara när vi blir påminda om saker som hänt och berört oss tidigare under livet färd. Inträffanden som då slog undan fötterna och rubbade balansen. Möten som vi nu kan se det på ett annat sätt, inte behöver kämpa för att undvika rädslan utan vilar i en annan trygghet. Tillfällen där dålig självkänsla tidigare alltid hade sällskap. Där våra ögon nu kan fokusera på den faktiska situationen, inte vår oro över andras eller vår egen bild av oss. Dagar vi möter livet inte med vårt bagage utan med den vi är.

Fast det motsatta drabbar mig också. När jag tror mig har lämnat något bakom mig, trott mig läkt sår, hoppats sörjt klart, kan några få ord, några toner eller en doft få mig att ramla rätt ner i botten av hållet jag trodde mig hade lämnat. 

Kärlek

Det sägs att kärleken är det enda som blir större desto mer vi ger av den. Det håller jag med om till fullo! Tror att jag har hittat en annan sak som följer samma lag. Desto mer barlast, fördomar, rädslor, begränsningar jag som människa befriar mig från, ju lättare, renare och större blir jag. Det är som en ballong som släpper en massa onödigt skrot och äntligen gör det alla ballonger är menad att göra, flyga. Ju längre och längre upp jag kommer desto större blir jag. Expanderar, då kraften från den omgivande luften blir mindre och mindre. Blir lättare och lättare, rör mig snabbare och snabbare mot mitt livsmål. Det är först när vi lämnat onödigt skräp som vi lyckas lämna marken och livets vindar kan leda oss.

Allt för att så småningom, när ballongen expanderat och expanderat, till slut explodera. När behovet att vara frånskild inte längre inte längre är nödvändigt. Att se att vi alla är byggda av samma grund, att vi alla tillhör samma hav, den överallt existerande och varande kärleken.

Men det kanske är just det som är kärlek i sitt yttersta, när vårt anspråk av jagets begränsningar inte längre fyller ett behov, utan istället är en inskränkning emot den överallt flödande kärleken.

Kunskapstrappan

- Omedveten okunskap -> medveten okunskap -> medveten kunskap -> omedveten kunskap

Gåva

Kanske den bästa av gåvor inte är när någon ger oss något vi inte har sedan innan, utan öppnar upp något i oss och ger insikten att vi har något vi inte tidigare har sett eller trott om oss själva.

Bekvämlighetszon

Jag har en nära vän, som det är på samma gång otroligt jobbigt men också fantastiskt att umgås med. Hur trevligt vi än har det så blir jag hela tiden knuffad ur min bekvämlighetzon. Tillåts inte vila i det jag kan och känner till, puttas konsekvent förbi gränserna för vad jag kunde och den jag var i går. På något sätt lyckas min vän alltid knuffa, eller locka mig, mot ett jag som än mer sann än den jag var innan. En vän som varje gång vi möts, kärleks och omsorgsfullt, rycker undan ännu ett skall eller skydd jag själv inte såg var redo att lämnas. När vi möts är som att förlora det försvar och trygghet puppan ger och tvingas växa fram till den vackra fjäril skalet döljer. Bli påtalad att den tjocka skyddande vinterkappan inte längre behövs utan bara är en belastning, då våren, värmen och ljuset har kommit. Befriande, förgörande, naket!

Möten

Dessa möten som helt plötsligt uppstår mellan mig och en annan människa. Broar som inte går vilse i lager av de skal som så ofta skapar en snorskog i våra försök att beröra och bli berörd av en annan person. Nuet fortgår och hel oväntat skapas detta språng av ljus och kärlek mellan två själar. En sammankomst där syftet inte är att få eller bekräfta något eller någon. Utan ett naket möte mellan två varelser vibrerande av liv. Ett gemensamt delande av kärlek i varande. Händelser som gör mitt liv fullt av rikedom.

John Lennon

Höstbilder

Tro

Simon och ekarna av Marianne Fredriksson

Det var längesedan jag läste den sist, men känslan som den gav mig är stark. Nu var det dags att igen öppna boken och segla in i historien. Så vacker, med så många starka trådar att bygga vidare på. Vill så gärna dela några med er…

Vad luktar havet?

Vänd ansiktet mot stormen

Som blåser därute och för havets alla dofter till dig,

fyll näsan, lungorna.

Börja med de handfasta orden.

Tång. Salt.

Inte finns svaret i de orden.

Vad luktar havet?

Försök de andra orden, de svårare:

Kraft, frihet, äventyr.

De faller mot marken, begränsar det obegränsade.

Ställ frågan ännu en gång:

Vad luktar havet?

och inse äntligen att frågan är utan mening.

När du slutat att fråga.

Då kanske

du kan erfara havet.

och…

- Är det inte konstigt att alla kunskaper som kommer utifrån försöker få dig att tro , att du bara är en flugskit i universum? Men det som kommer inifrån dig själv talar starkt och envist om för dig, att du är allt och har allt.

- Vågen dör inte, sade han. Den kan inte utplånas för den faller aldrig för frestelsen att avskilja sig.

..det finns en verklighet som är byggt på lögner men äger sanningen.

Karin var kanske rent av en av dessa sällsynta människor som vet att kärlek inte kan odlas, ges näring eller vatten.

Därför att den bara är frånvaro av rädsla.

Hon hade också förstått, att den rädsla som vibrerar genom människors liv nästan aldrig kan åtgärdas, att invärtes kan ingen hjälpa någon annan. Och det gör behovet av tröst oändligt.

Tack för en fantastisk bok och läsning…

Spegling

Jag befriar mina medmänniskor från ansvaret att spegla mig.

Värde

Mottagarens bekräftelse säger inget om värdet på gåvan som blir given. Värdet vet givaren utifrån den närvaro och kärlek som fanns när gåvan gavs.

Nalle Puh

Nalle Puh och Nasse går förbi Ugglas hus. Nasse säger beundrande -"Uggla vet väldigt mycket!". Nalle Puh blir tyst en stund och säger sedan "-Ja, det är kanske därför han inte förstår någonting".

En av många klokheter som Björn Lindeblad delar med sig på sitt sommarprogram i P1.

One week

-What will you do if you have just one day to live?

-Mayby just do what I´m doing now. What about you?

-I make love to you.

-Why?

-I´m just searching for moments.

En dialog från den helt underbara filmen One Week, som jag varmt rekommenderar alla att se.

I natt

I natt vill jag inte vara stark, i natt vill jag inte hålla mig själv samman, i natt vill jag falla, I natt vill jag bli buren av dina ord och armar, i natt vill jag bli trygg av din famn, i natt vill jag vila mjukt på din barm, i natt vill jag vaggas av dina lugna andetag, i natt vill jag hypotiseras av dina lena och mjuka ord, i natt vill jag bli värmd av din närhet, i natt vill jag att du torkar mina tårar, i natt vill jag att du leder mig hemåt, i natt vill jag bara vara din….

Tacksamhet

Känner tacksamhet för allt jag får uppleva och känna.

Två droppar saltvatten

Jag är så tacksam och stolt, två droppar saltvatten. Efterlängtade tårar som rann ner på min kind, så efterlängtade och saknade. En spricka i något som tidigare känts omöjlig har öppnats. 

Historiens trådar

Idag blev jag medveten om många historiska trådar som alla fortfarande är fast i mig, minnen överöste mig och drog mig tillbaka.

Nu

Bakom mig en jobbnatt, några timmars sömn, en dusch. Framför mig hämta barnen, eftermiddag med närhet, kramar och skratt. Nu några minuter i den sköna stolen, solens värmande strålar, utsikt över trädgården, vindens lek med trädens löv, molnen oändliga fantasieggande skönhet. Jag och en nybryggd kopp starkt kaffe i ett perfekt och underbart nu.

Lite tvärtom

Lär mig att låta livet omfamna mig, istället för att jag ska omfamna livet. 

Djupdykningar

Även om jag växer och utvecklas som människa så blir inte dipparna och djupdykningarna ner i självförnekelsens träsk mindre djupa. Tvärtom så är jag, som mer kärleksfull till mig själv, än mer tillgänglig och öppen för avgrunden.

Om livslyckan skulle kunna översättas till en temperaturkurva så har min medeltemperatur ökat (en själslig global uppvärmning), men temperatursvängningarna har ökat både i frekvens och i altitud. Att bejaka och tillåta mig själv att känna efter har inte gjort mig mer känslostabil.

Allt detta är precis som det ska vara, jag är inte här för att söka lyckan, den är bara en biprodukt. En biprodukt av mitt sökande efter det autentisk och ärliga jaget.

Kärleken till livet och en soffa

Vi har alla möjlighet att hitta en ny riktning och ändra våra liv så som vi vill leva, men bara om vi är viliga att gå in och omfamna det liv vi har idag. När vi försöker leva någon annans liv, eller leva vad vi tror att andra förväntar sig av oss, lämnar vi samtidig ifrån oss tillfället att leva vårt liv. Livets värde finns endast så länge vårt liv tillhör oss själva. Det kanske inte ser mycket ut för världen, men det viktiga är att det är vårt!

Allt detta skrivet på den gamla ärvda och av katter sönderriva soffan med slitet och solblekt tyg. Den kanske inte ser mycket ut för världen, men den är min soffa och jag njuter av varje sekund jag ligger i den. Jag flyr inte i tankar om vilken snygg, skön och ny soffa jag kunde ha istället, nej jag vårdar den stunden jag har nu och alla varma minnen som gör just denna soffa till just min soffa. 

Nycklarna

De kommer fler och fler, oftare och oftare, dessa nycklar som låser upp och synlig gör mina egna skapade hinder för att växa och komma mig själv närmare. Ibland små insikter, ibland stora. Ibland jobbiga, ibland förlösande. Orkar inte alltid ta till mig nyckeln som ges mig, men jag har stor tillit att de kommer åter, när jag är redo.

Byggstenarna

Återigen, det jag behöver kommer till mig! Punkt.

Katalysatorn

Han sitter där bara och stirrar på mig! Egentligen syns inte det viktiga och förlösande jobbet som han gör, helt tyst, sittandes i min soffa och tittar på mig. För en utomstående skulle det inte sett ut som han gjorde någonting alls. Inget kunde vara mer fel! Vad han gör är att skapa förutsättningarna, tryggheten att låta mina tankar vandra verbalt i terräng de aldrig för beträtt. Gå stigar över svajigt underlag där jag inte är säker på bärigheten. Tryggt följer man mina stapplande steg. Ger mig modet att fortsätta.

Helt plötsligt händer det, tankarna möter solid grund och jag får ett ögonblick av klar insikt. Bitarna faller på plats och det som sett och känts så rörigt har bildat en tydlig och förstålig helhet. – Det är ju såå det hänger ihop, kommer det från mina läppar och han sitter där nöjt. Som om han hela tiden visste var jag var på väg, var jag skulle hamna tillslut i mina prövande att klä mina tankar med ord.

Insikten och kunskapen kom helt och hållet från mig själv, men han var katalysatorn som fick processen att ske. För det är jag evigt tacksam!

En kedja är inte starkaste än sin svagaste länk

En kedja är inte starkaste än sin svagaste länk! Visst är det så, men ibland känns det som vi läggar så mycket energi på att göra länkarna så starka så de inte längre passar eller kan fungera tillsammans med de andra länkarna. Att vi någonstans har fått en hög med länkar som inte längre fungerar som en enhet, som en kedja. I vår kamp att göra kedjan starkare har vi förlorat all funktion den tidigare har haft! Om jag inte kan fungera tillsammans med någon annan, kan jag aldrig ingå i något större än mig själv.

Detta är tankar som kommer till mig när jag återigen blir påmind om hur svårt vi människor kan göra det, när vi ska arbeta tillsammans med någon annan. Än bättre sagt av Atul Gawande i hans TED-föreläsning, How do we heal medicine?

Atul Gawande: How do we heal medicine?

The Pill

Vad väljer du, det röda eller blåa pillret?

Lyckan i varandet

Solen lyser upp de sköra, nyutslagna boklöven. Vindens smekningar rör de så det skapar en stjärnhimmel av ljusgrönt lysande himlakroppar ovanför mig. Under min promenad i en skog som exploderar av vårtecken, njuter jag av allt jag ser, känner, luktar och hör! Glömmer att mina ben för mig framåt och bara tar in allt det vackra i min omgivning. Inser att jag lämnat lyckan i görandet och istället är lycklig i varandet!

Söndagskväll..

Ute sliter vinden i huset men här inne är det tyst. Sömnens har kommit till mina tre barn, min kära bror, som är på besök, har även han lagt sig för att sova. På något sätt känns det som att jag denna helg har fallit utan rädsla att inte bli fångad. Min bror har inte behövt fångat mig, men vetskapen att han har funnits här har varit viktig. Jag har vågat besöka tankar jag sällan närmar mig, vägt känslor jag känner en osäkerhet inför. Prövat reaktioner som jag är så bra på att värja mig för, släppt trygghet som normalt fjättrar mig. Det är inte alltid själslig växt sker i terräng som har en karta. Tillbakalutad i tryggheten att allt som sker, sker till det bästa, låter jag förändringens vindar blåsa även inom mig.

Jill Bolte Taylor

”Tyvärr är uttrycket medkänsla alltför lite använt i vårt samhälle. Många av oss spenderar alldeles för mycket tid och energi på att förnedra, förolämpa och kritisera oss själva (och andra) för att vi har gjort ”felaktiga” eller ”dåliga” val. Har du någonsin frågat dig själv vem det är du skäller på när du läxar upp dig själv och vem inuti dig det är som skäller? Har du någonsin lagt märke till hur de här negativa inre tankemönstren har en tendens att generera mer inre aggressivitet och/eller ökad ångest? Och för att krångla till saken ännu mera, har du lagt märke till hur de här inre negativa tankemönstren kan ha en negativ påverkan på hur du behandlar andra och på det du drar till dig?

Som biologiska varelser är vi djupt kraftfulla individer. Efter som våra neurala nätverk består av nervceller som kommunicerar med andra nervceller så blir dras beteende ganska förutsägbart. Ju mer medveten uppmärksamhet vi ägnar en viss nervkoppling, eller ju oftare vi tänker vissa tankar, desto mindre stimulans behöver de nervkopplingarna och tankemönstren för att sätta i gång.

Dessutom är våra medvetanden mycket sofistikerade ”sök och du ska finna”-instrument. Vi är konstruerande så att vi fokuserar på det vi söker. Om jag letar efter rött i världen kommer jag att hitta det överallt. Kanske bara lite rött till en början, men om jag fortsätter att vara inställd på att leta efter rött så kommer jag snart att se rött överallt.”

Orden är från Jill Bolte Taylors bok, Min stroke. Där hon berättar om sin upplevelse kring sin hjärnblödning, sin rehabilitering och hennes tankar om det hela. Det är en kraftfull bok med många kloka insikter och tankar. På något sätt känner jag att hennes bok skapar en brygga mellan biologi och själ på ett sätt som för mig är nytt och spännande. Även om denna brygga inte känns nödvändig för mig är det en sätt att se omvärlden som berikar. Vad boken verkligen visar är den oändliga kraft och förmåga som vi äger i våra kroppar. Att mina begränsningar inte är faktiska gränser, utan hinder som jag helt och hållet själv sätter upp.

Titta gärna på hennes TED-föreläsning som jag också rekommenderar, med hela mitt hjärta

Jill Boltes Taylors TED-föreläsning

Verklighetsuppfattning

Vad är egentligen verkligheten? Oräkneliga gånger har jag hamnat i disbyt om vems verklighet som är mest verklig. De var inte orden som sades, men det var det som orden avhandlade. För många år sedan gick jag en ledarskapsutbildning och en av lärarna berättade följande historia. Tidigare hade han och hans hustru ofta bråkat när de var ute och körde bil. Vanligast var att han satt bakom ratten. Ett normalt bråk, berättade han, kunde se ut så här:

Hustrun: - Måste du alltid köra så här fort?

Mannen: - Vadå fort, jag kör inte fort!

Hustrun: - Du kör ju i 120 kilometer i timmen! Pekandes mot hastighetsmätaren.

Mannen: - Nej, jag kör långt under 120! Det är inte många kilometer över 110!

Här utbryter den diskussion där de pratar om hur de ser hur mycket hastighetsmätaren visar, då de ser den från olika vinklar kommer de aldrig att tycka samma!

En annan variant var att de istället gick in på att diskutera hastighetshistoria, om och när han brukade eller hade kört för fort sist. Min lärare berättade att dessa händelser sällan slutade med samstämmighet de emellan, och att det dåliga klimatet som dessa bråk skapade dröjde sig kvar länge mellan de två. Min lärares hustru hade gått samma ledarskapsutbildning som han. Efter hon hade gått kursen, och inte han än, hamnade de åter i en bilsituation. Han berättade att han kände att när som helst kommer det vanliga hastighetsbråket, så han förberedde sig på ännu en tråkig biltur. Istället för det vanliga säger hans hustru - Jag skulle uppskatta om du ville köra lite långsammare! Min lärare berättar att han blev helt paff. Där hade han suttit och förberett sig för ännu ett meningslöst bråk om hur snabbt bilen kördes. I det hans hustru sa fanns inget som han kunde börja bråka om. Det går inte att börja bråka om vad hans hustru skulle uppskatta eller inte uppskatta. Att köra långsammare är mindre hastighet än vad bilen har nu, inte heller detta kunde han försöka säga att hon hade fel i. Han berättar att han blev helt tyst och att han sänkte hastigheten. Vad min lärares hustru gjorde var att hon lämnade försöken till verklighetstolkningen och istället berättade vad hon kände. Han insåg styrkan i att berätta om sina känslor, istället för att försöka översätta verkligheten till ord.

Varje försök att mäta något blir alltid en tolkning av det vi mäter. Ett av de mest uppenbara exemplen jag känner till är problemet fysikerna tidigare hade om vad ljus är för något. De som trodde ljus var partiklar, vad fysikerna kallar fotoner, kunde bevisa att så var fallet, medans de som tyckte att det var en vågrörelse, på samma sätt som ljud är en vågrörelse, kunde bevisa att så var fallet. Beroende av vad vi vill hitta, så påverkar det vår tolkning av verkligheten. Mitt exempel från fysiken är något som är mätbart, tar vi det till uppfattningar blir det hela ännu svårare. Jag tror många med mig tycker att Anders Behring Breivik har fel i sin världsbild, men kan jag på något sätt genom mätningar överbevisa honom att min sanning är mer sann än hans? Här nöjer jag mig med att tycka hans uppfattning av sanningen är långt uppåt väggarna. Vad händer när vi ska tolka ett musikstycke eller en tavla?

Vad jag vill komma till är att det i varje översättning, finns en risk för att vi tappar en del av, vad vi tror är, sanningen. Ibland nöjer jag mig inte med att tro att det är en risk för förlust av sanning, utan att tolkningen i sig utgör just en förlust.

Vad händer om vi tar det ett steg till? Att för oss själv välja att tolka verkligheten på ett sätt som är bättre för oss? Ett banalt, men ändå talande exempel, två människor står bredvid varandra i ett kallt regn en mörk vardagsmorgon i februari.  Den ena av dem två säger – Usch, vilket fruktansvärt kallt regn! Den andra säger – Så härligt att solen skiner! Vem av de två har då mest rätt? Den, av de två, som tycker att det är ett fruktansvärt kallt regn tror jag de flesta av oss tycker har mest, objektivt, rätt. Har alltid den som är närmast den objektiva sanningen mest rätt, och vad är meningen att ha rätt? Innan vi fortsätter vill jag dröja kvar i objektiv sanning några rader till.

Vad är det då att ha mest rätt? Finns det ett värde i att ha mest rätt? I uppenbara fall finns det såklart det. Har bollen passerat eller inte passerat mållinjen? Ska vi svänga höger eller vänster för att komma till målet för vår resa? Har kassörskan räknat ihop rätt på de varor jag köpt? I de absolut flesta fall så finns det ett värde i att ha rätt, men är det alltid så? I fallet med de två människorna som står ute en kall februarimorgon i ett kallt regn så vet jag faktiskt inte. Jag tror att det kan finnas ett värde i att inte alltid försöka ha objektivt rätt, utan att försöka hitta det som är mest rätt för oss själva i den situationen. Genom vår tolkning av verkligheten skapar vi just vår verklighet. I förlängningen kan vi skapa förutsättningen för oss själva, och andra, att vara bättre människor just genom hur vi tolkar verkligheten.

Ett exempel! Jag är förälder till tre underbara barn, just genom att jag betraktar de som underbara gör att de blir underbara. Alltså genom hur vi ser vår omgivning ger förutsättningar för att skapa just den omvärld som vi vill eller, för den delen, inte vill ha.

I studien Pygmalion in the classroom från 1968 gick psykologer från Harvard till grundskolelärare och sa att de skulle göra ett test på deras elever. Testet skulle förutsäga vilka elever som hade högst intelligens. Psykologerna delade ut några föråldrade IQ-test till eleverna, bad dem fylla i de, samlade in de och slängde de. Därefter lottade de fram några som de berättade för lärarna hade högst intelligens, och några som hade lägst intelligens och bad lärarna behålla den informationen för dem själva. Efteråt följde de eleverna genom standaliserade prov och korta omdömen som lärarna fick skriva. Psykologerna såg att resultaten för eleverna följde vad de hade sagt om elevernas intelligens, de skolbarn de hade lottat till lågt IQ fick sämre och sämre på de standaliserade proven och de skolbarnen de hade lottat till högt IQ fick bättre och bättre. Även lärarnas omdöme följde samma princip. Slutsatsen forskarna drog var att vår tro och tanke, som i förlängningen inverkar vårt sätt att bemöta denna personen, inte bara påverkar vår bild om en annans människas beteende utan även den människans reella prestationer.

Det är inte med nödvändighet verkligheten som formar oss, det är med linsen som vår hjärna ser verkligheten som skapar vår verkligheten. Om vi kan byta linsen, kan vi inte bara ändra vår lycka utan vi kan ändra varje utbildnings och affärsresultat samtidigt.

Shawn Achor säger, i TED-föreläsningen The happy secret to better work, - "Vad vi finner är att det inte med nödvändighet är verkligheten som formar oss, utan linsen, med vilken hjärnan ser världen, som formar vår verklighet. Om vi kan ändra linsen, inte bara kan vi ändra vår lycka, utan även ändra resultatet av varje utbildnings- och affärshändelse samtidigt".  Han fortsätter ”Om jag vet allt om er omvärld, kan jag bara förutse 10 % av er upplevda långsiktiga lycka. 90 % av vår lycka är inte beroende av vår omvärld, utan resultatet avhängig av hur vår hjärna behandlar vår omvärld”.

Om jag får välja mellan att ha mest objektivt rätt och uppleva lycka vet jag vilket mitt val blir, jag väljer lycka. I många fall är det kanske inte möjligt för oss att välja vår verklighet. Fast i många fall har vi möjligheten att välja, oberoende om det står i konflikt med verkligheten eller inte. I dessa fall väljer jag att skapa den verklighet som ger de bästa förutsättningarna för mig att bli så mycket människa som jag har möjligheten att bli.

”Det oreflekterade livet är inte värt att leva för människan”

”Det oreflekterade livet är inte värt att leva för människan”

Sokrates

En glasbit

Ett lyckligt barn som funnit en, av vattnet och tiden slipad, färgad glasbit i standkanten. Av förundran full inför att något så vackert, ett stycke sönderslagen flaska, som nu inrymmer en helt ny värld . En skärva som kan sprida solens ljus och inte bara ger sig själv skimrande vacker färg, utan även kan sprida detta praktfulla skimmer till sin omgivning. När barnet tittar genom den mjukt slipade glasbiten ser den en helt ny värld, ett nytt universum med ett helt annat ljus än det barnet tidigare kände till. Genom den blir saker som tidigare varit gråa och färglösa ett nytt skimrande kosmos. Glad och lycklig springer barnet iväg för att visa och dela sin nyfunna rikedom. Vill så gärna att andra ska få se det nya barnet sett. Vid den första människan barnet träffar möts barnet av en reaktion som skakar om. Med all iver och glädje börjar barnet berätta och visa, men den vuxne tittar snabbt bort, visar ointresse och vill inte höra klart eller ens se det under som barnet vill dela med sig. 

Ledsen men med fortsatt hänförelse springer barnet fram till nästa vuxen, för att åter mötas med ointresse och bortstöttande innan barnet ens hinner visa eller börja förklara vilket underverk den vill dela med sig. Samma sak upprepar sig för varje vuxen den möter och barnet börjar snart misströsta. Varför vill ingen se den nya världen den lilla glasbiten inrymmer? Uppgivet står barnet med den färgade glasbiten i handen och börjar undra varför ingen vill höra eller se barnets upptäckt. En känsla av ensamhet och utanförskap börjar klibba sig fast. Då hör barnet plötsligt någon som säger – Wow, vilken häftig glasbit du har hittat! Barnet skiner upp och ser att den inte är ensam, ensam om att se och vilja upptäcka saker bortom det vanliga livet. Känslan av ensamhet och utanförskap flyr och uppfylls av en gemenskap. En samhörighet i önskan att förundras.

H, tack för att du är just du och att du sa Wow till mig! 

Det verkliga mötet

Ibland kommer en känsla av ensamhet när vi väljer att ta hänsyn och visa oss själva kärlek istället för att uteslutande söka kärleken ifrån andra. Det är en känsla jag har känt flera gånger, och fortfarande känner, och som nära, växande, människor också berättar om. Förr kändes ensamheten som ett hot, då jag inte, i mig själv, kände mig värd tillhörighet och kärlek. När jag väl våga möta ensamheten var det bron över klyftan till en större kärlek och tillhörighet än jag någonsin tidigare kände till, kärleken för och tillhörigheten i mig själv.

På andra sidan ravinen kan jag möta mina medmänniskor, inte för de skall fördriva ensamhetens och tvivlens skuggor som finns i mig, utan bara i kärleken till mig själv och till min medmänniska. När vi släpper den vi tror vi skall vara och är den vi är, skapar vi utrymme för det verkliga mötet mellan människor.

Vi är alla hjältar i våra egna liv!

Idag tillåt jag mig se på mina händelser för var de var, små hjältedåd. I bruset av det vanliga vardagliga blir jag ofta blind för alla stordåd som ändå sker. Det är inte de stora sakerna som skapar vanliga hjältar, det är de små sakerna. Över allt omkring oss utförs stordåd som våra ögon inte alltid ser. Idag fick jag packat förmiddagsfika, lunch och eftermiddagsfika, klä på mina tre barn regnkläder, lämnat de i skogen där de skulle ha friluftsdag och kom i tid till mitt jobb klockan halv åtta. Under tiden blev jag inte sur, arg och höjde inte rösten en ända gång till mina barn, varken verbalt eller i tanken. Det är ett litet stordåd. Det gäller bara att vi tillåter oss se allt bra vi gör. Vi är alla hjältar i våra egna liv!

Det är mänskligt att fela!

Idag kom en tanke till mig. Det slog mig att många människor har missuppfattat det gamla ordspråket, det är mänskligt att fela. Många människor lever som om ordspråket i stället skulle vara tvärtom, det är fel att vara mänsklig. Dagligen slås jag av möten där människor kämpar för att inte göra något fel, i den utsträckningen att de glömmer vara mänskliga. Så fortsätt att fela och omfamna din mänsklighet!

Jag kommer aldrig att bli större än den människan jag tillåter mig att bli!

Människan i mig är grunden för allt jag företar mig. Resten är bara grenar på den stam av mänsklighet som står stadigt förankrad med sina rötter ner i jorden. Mitt föräldraskap, min yrkesroll, mitt kamratskap, mitt partnerskap kan bara växa under förutsättning att stammen kan ge den näring och stöd de behöver. Att tro att grenarna kan växa sig större än stammen är en omöjlighet. Grenarna kan inte växa sig större än stammen i sig. Om inte stammen står stadig nog, kan allt välta när det börjar blåsa och dra i grenarna. Jaget går omkull när rollen ifrågasätts.

När jag idag satt på ett möte med yrkeskollegor fick jag en syn, att jag satt i ett rum med tumma skal av yrkesidentiteter. Tumma höljen som pratade så ihålligt, om saker där den mänskliga aspekten saknades. Jag blev påmind om hur viktigt det är för mig att jag odlar min stam, min mänsklighet. Jag kommer aldrig bli större än den människan jag tillåter mig att bli!

Prioritering

Mina försök att undvika göra så många saker som möjligt, ger mig utrymme att göra de sakerna jag gör bra.

Hjärttolkare

Återigen blir jag berikad av ord som beskriver, fångar och framför allt spränger min tidigare begränsning av världen.  Ord som för ett ögonblick lämnar mig med en känsla av tyngdlöshet och svindel. T, din klar och vidsynthet fyller mig med tacksamhet över att få vara en vän till dig.

Hjärttolkare = nära vän som hjälper oss se vårt hjärtas behov och väg

Barntankar

I går fick jag tillfälle att för ett ögonblick få en glimt av min femåriga dotters tankevärld. Hennes dagisfröken berättade att hon absolut inte ville sova över på det lägret som det planeras för, när de hade pratat om det innan på dagen. När jag senare pratade med min dotter om detta säger jag att hon har sovit över hos mormor, faster och kompisar utan problem och undrar varför hon tror att det blir ett problem nu. Varvid min dotter svarar: – Pappa, det kommer inte vara någon vuxen med på lägret. Snabbt svarar jag och säger att självklart skall hennes fröken vara med på övernattningen. – Pappa, fröken är ju ingen riktig vuxen, kom det ur henne omedelbart. När jag tittar frågande på henne, då hennes fröken om något år skall fylla 40 och absolut ser och uppfyller i alla fall alla mina kriterier för att vara vuxen, vrider hon huvudet lite på sidan, tittar en gång uppåt med ögonen, andas ut tungt innan hon fortsätter och säger, - Hon är ingen riktig vuxen, pappa! Hon har ju inga egna barn!

Nu i lite perspektiv fylls jag av ömhet och förundran när jag inser att jag för ett kort ögonblick fick insyn i hur min dotter tänker. I krocken mellan mina och hennes uppfattningar blev jag påmind om hur annorlunda ett barns, eller vilken annan människa som helst, värld kan vara från min. Saker som jag tror är samma för de jag möter, inte alls betyder det som sakerna betyder för mig. Denna rikedom, och ständig källa för friktion, är en av anledningarna till att möten mellan människor kan vara just hur magiska som helst.