Kärlek

Det sägs att kärleken är det enda som blir större desto mer vi ger av den. Det håller jag med om till fullo! Tror att jag har hittat en annan sak som följer samma lag. Desto mer barlast, fördomar, rädslor, begränsningar jag som människa befriar mig från, ju lättare, renare och större blir jag. Det är som en ballong som släpper en massa onödigt skrot och äntligen gör det alla ballonger är menad att göra, flyga. Ju längre och längre upp jag kommer desto större blir jag. Expanderar, då kraften från den omgivande luften blir mindre och mindre. Blir lättare och lättare, rör mig snabbare och snabbare mot mitt livsmål. Det är först när vi lämnat onödigt skräp som vi lyckas lämna marken och livets vindar kan leda oss.

Allt för att så småningom, när ballongen expanderat och expanderat, till slut explodera. När behovet att vara frånskild inte längre inte längre är nödvändigt. Att se att vi alla är byggda av samma grund, att vi alla tillhör samma hav, den överallt existerande och varande kärleken.

Men det kanske är just det som är kärlek i sitt yttersta, när vårt anspråk av jagets begränsningar inte längre fyller ett behov, utan istället är en inskränkning emot den överallt flödande kärleken.