Hur vet vi när vi växer som människor? De dagliga små
förändringarna kan te sig svåra att lägga märke till. När vi flyter med i
livets ström finns inte känslan att det går framåt, då floden kring oss rör sig
med samma hastighet. Fast kamp och arbete är det hela tiden samma vatten som i
går omkring oss, vilket ger känslan att vi står stil.
Det är när vi stöter i klippor och stenar i livets flod vi
upplever hur fort det egentligen går. När vi tar oss tiden att för en kort
stund lämna strömmen och gå upp på stranden, och ser att strandbesöket var mer
uppströms sista gången. Att denna plats aldrig tidigare varit nåbar.
Klippor och stenar kan vara när vi blir påminda om saker som
hänt och berört oss tidigare under livet färd. Inträffanden som då slog undan
fötterna och rubbade balansen. Möten som vi nu kan se det på ett annat sätt,
inte behöver kämpa för att undvika rädslan utan vilar i en annan trygghet. Tillfällen
där dålig självkänsla tidigare alltid hade sällskap. Där våra ögon nu kan
fokusera på den faktiska situationen, inte vår oro över andras eller vår egen
bild av oss. Dagar vi möter livet inte med vårt bagage utan med den vi är.
Fast det motsatta drabbar mig också. När jag tror mig har
lämnat något bakom mig, trott mig läkt sår, hoppats sörjt klart, kan några få
ord, några toner eller en doft få mig att ramla rätt ner i botten av hållet jag
trodde mig hade lämnat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar