Han sitter där bara och stirrar på mig! Egentligen syns inte
det viktiga och förlösande jobbet som han gör, helt tyst, sittandes i min soffa
och tittar på mig. För en utomstående skulle det inte sett ut som han gjorde
någonting alls. Inget kunde vara mer fel! Vad han gör är att skapa
förutsättningarna, tryggheten att låta mina tankar vandra verbalt i terräng de
aldrig för beträtt. Gå stigar över svajigt underlag där jag inte är säker på
bärigheten. Tryggt följer man mina stapplande steg. Ger mig modet att
fortsätta.
Helt plötsligt händer det, tankarna möter solid grund och
jag får ett ögonblick av klar insikt. Bitarna faller på plats och det som sett
och känts så rörigt har bildat en tydlig och förstålig helhet. – Det är ju såå
det hänger ihop, kommer det från mina läppar och han sitter där nöjt. Som om
han hela tiden visste var jag var på väg, var jag skulle hamna tillslut i mina
prövande att klä mina tankar med ord.
Insikten och kunskapen kom helt och hållet från mig själv,
men han var katalysatorn som fick processen att ske. För det är jag evigt
tacksam!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar