Bekvämlighetszon

Jag har en nära vän, som det är på samma gång otroligt jobbigt men också fantastiskt att umgås med. Hur trevligt vi än har det så blir jag hela tiden knuffad ur min bekvämlighetzon. Tillåts inte vila i det jag kan och känner till, puttas konsekvent förbi gränserna för vad jag kunde och den jag var i går. På något sätt lyckas min vän alltid knuffa, eller locka mig, mot ett jag som än mer sann än den jag var innan. En vän som varje gång vi möts, kärleks och omsorgsfullt, rycker undan ännu ett skall eller skydd jag själv inte såg var redo att lämnas. När vi möts är som att förlora det försvar och trygghet puppan ger och tvingas växa fram till den vackra fjäril skalet döljer. Bli påtalad att den tjocka skyddande vinterkappan inte längre behövs utan bara är en belastning, då våren, värmen och ljuset har kommit. Befriande, förgörande, naket!