Verklighetsuppfattning

Vad är egentligen verkligheten? Oräkneliga gånger har jag hamnat i disbyt om vems verklighet som är mest verklig. De var inte orden som sades, men det var det som orden avhandlade. För många år sedan gick jag en ledarskapsutbildning och en av lärarna berättade följande historia. Tidigare hade han och hans hustru ofta bråkat när de var ute och körde bil. Vanligast var att han satt bakom ratten. Ett normalt bråk, berättade han, kunde se ut så här:

Hustrun: - Måste du alltid köra så här fort?

Mannen: - Vadå fort, jag kör inte fort!

Hustrun: - Du kör ju i 120 kilometer i timmen! Pekandes mot hastighetsmätaren.

Mannen: - Nej, jag kör långt under 120! Det är inte många kilometer över 110!

Här utbryter den diskussion där de pratar om hur de ser hur mycket hastighetsmätaren visar, då de ser den från olika vinklar kommer de aldrig att tycka samma!

En annan variant var att de istället gick in på att diskutera hastighetshistoria, om och när han brukade eller hade kört för fort sist. Min lärare berättade att dessa händelser sällan slutade med samstämmighet de emellan, och att det dåliga klimatet som dessa bråk skapade dröjde sig kvar länge mellan de två. Min lärares hustru hade gått samma ledarskapsutbildning som han. Efter hon hade gått kursen, och inte han än, hamnade de åter i en bilsituation. Han berättade att han kände att när som helst kommer det vanliga hastighetsbråket, så han förberedde sig på ännu en tråkig biltur. Istället för det vanliga säger hans hustru - Jag skulle uppskatta om du ville köra lite långsammare! Min lärare berättar att han blev helt paff. Där hade han suttit och förberett sig för ännu ett meningslöst bråk om hur snabbt bilen kördes. I det hans hustru sa fanns inget som han kunde börja bråka om. Det går inte att börja bråka om vad hans hustru skulle uppskatta eller inte uppskatta. Att köra långsammare är mindre hastighet än vad bilen har nu, inte heller detta kunde han försöka säga att hon hade fel i. Han berättar att han blev helt tyst och att han sänkte hastigheten. Vad min lärares hustru gjorde var att hon lämnade försöken till verklighetstolkningen och istället berättade vad hon kände. Han insåg styrkan i att berätta om sina känslor, istället för att försöka översätta verkligheten till ord.

Varje försök att mäta något blir alltid en tolkning av det vi mäter. Ett av de mest uppenbara exemplen jag känner till är problemet fysikerna tidigare hade om vad ljus är för något. De som trodde ljus var partiklar, vad fysikerna kallar fotoner, kunde bevisa att så var fallet, medans de som tyckte att det var en vågrörelse, på samma sätt som ljud är en vågrörelse, kunde bevisa att så var fallet. Beroende av vad vi vill hitta, så påverkar det vår tolkning av verkligheten. Mitt exempel från fysiken är något som är mätbart, tar vi det till uppfattningar blir det hela ännu svårare. Jag tror många med mig tycker att Anders Behring Breivik har fel i sin världsbild, men kan jag på något sätt genom mätningar överbevisa honom att min sanning är mer sann än hans? Här nöjer jag mig med att tycka hans uppfattning av sanningen är långt uppåt väggarna. Vad händer när vi ska tolka ett musikstycke eller en tavla?

Vad jag vill komma till är att det i varje översättning, finns en risk för att vi tappar en del av, vad vi tror är, sanningen. Ibland nöjer jag mig inte med att tro att det är en risk för förlust av sanning, utan att tolkningen i sig utgör just en förlust.

Vad händer om vi tar det ett steg till? Att för oss själv välja att tolka verkligheten på ett sätt som är bättre för oss? Ett banalt, men ändå talande exempel, två människor står bredvid varandra i ett kallt regn en mörk vardagsmorgon i februari.  Den ena av dem två säger – Usch, vilket fruktansvärt kallt regn! Den andra säger – Så härligt att solen skiner! Vem av de två har då mest rätt? Den, av de två, som tycker att det är ett fruktansvärt kallt regn tror jag de flesta av oss tycker har mest, objektivt, rätt. Har alltid den som är närmast den objektiva sanningen mest rätt, och vad är meningen att ha rätt? Innan vi fortsätter vill jag dröja kvar i objektiv sanning några rader till.

Vad är det då att ha mest rätt? Finns det ett värde i att ha mest rätt? I uppenbara fall finns det såklart det. Har bollen passerat eller inte passerat mållinjen? Ska vi svänga höger eller vänster för att komma till målet för vår resa? Har kassörskan räknat ihop rätt på de varor jag köpt? I de absolut flesta fall så finns det ett värde i att ha rätt, men är det alltid så? I fallet med de två människorna som står ute en kall februarimorgon i ett kallt regn så vet jag faktiskt inte. Jag tror att det kan finnas ett värde i att inte alltid försöka ha objektivt rätt, utan att försöka hitta det som är mest rätt för oss själva i den situationen. Genom vår tolkning av verkligheten skapar vi just vår verklighet. I förlängningen kan vi skapa förutsättningen för oss själva, och andra, att vara bättre människor just genom hur vi tolkar verkligheten.

Ett exempel! Jag är förälder till tre underbara barn, just genom att jag betraktar de som underbara gör att de blir underbara. Alltså genom hur vi ser vår omgivning ger förutsättningar för att skapa just den omvärld som vi vill eller, för den delen, inte vill ha.

I studien Pygmalion in the classroom från 1968 gick psykologer från Harvard till grundskolelärare och sa att de skulle göra ett test på deras elever. Testet skulle förutsäga vilka elever som hade högst intelligens. Psykologerna delade ut några föråldrade IQ-test till eleverna, bad dem fylla i de, samlade in de och slängde de. Därefter lottade de fram några som de berättade för lärarna hade högst intelligens, och några som hade lägst intelligens och bad lärarna behålla den informationen för dem själva. Efteråt följde de eleverna genom standaliserade prov och korta omdömen som lärarna fick skriva. Psykologerna såg att resultaten för eleverna följde vad de hade sagt om elevernas intelligens, de skolbarn de hade lottat till lågt IQ fick sämre och sämre på de standaliserade proven och de skolbarnen de hade lottat till högt IQ fick bättre och bättre. Även lärarnas omdöme följde samma princip. Slutsatsen forskarna drog var att vår tro och tanke, som i förlängningen inverkar vårt sätt att bemöta denna personen, inte bara påverkar vår bild om en annans människas beteende utan även den människans reella prestationer.

Det är inte med nödvändighet verkligheten som formar oss, det är med linsen som vår hjärna ser verkligheten som skapar vår verkligheten. Om vi kan byta linsen, kan vi inte bara ändra vår lycka utan vi kan ändra varje utbildnings och affärsresultat samtidigt.

Shawn Achor säger, i TED-föreläsningen The happy secret to better work, - "Vad vi finner är att det inte med nödvändighet är verkligheten som formar oss, utan linsen, med vilken hjärnan ser världen, som formar vår verklighet. Om vi kan ändra linsen, inte bara kan vi ändra vår lycka, utan även ändra resultatet av varje utbildnings- och affärshändelse samtidigt".  Han fortsätter ”Om jag vet allt om er omvärld, kan jag bara förutse 10 % av er upplevda långsiktiga lycka. 90 % av vår lycka är inte beroende av vår omvärld, utan resultatet avhängig av hur vår hjärna behandlar vår omvärld”.

Om jag får välja mellan att ha mest objektivt rätt och uppleva lycka vet jag vilket mitt val blir, jag väljer lycka. I många fall är det kanske inte möjligt för oss att välja vår verklighet. Fast i många fall har vi möjligheten att välja, oberoende om det står i konflikt med verkligheten eller inte. I dessa fall väljer jag att skapa den verklighet som ger de bästa förutsättningarna för mig att bli så mycket människa som jag har möjligheten att bli.