En glasbit

Ett lyckligt barn som funnit en, av vattnet och tiden slipad, färgad glasbit i standkanten. Av förundran full inför att något så vackert, ett stycke sönderslagen flaska, som nu inrymmer en helt ny värld . En skärva som kan sprida solens ljus och inte bara ger sig själv skimrande vacker färg, utan även kan sprida detta praktfulla skimmer till sin omgivning. När barnet tittar genom den mjukt slipade glasbiten ser den en helt ny värld, ett nytt universum med ett helt annat ljus än det barnet tidigare kände till. Genom den blir saker som tidigare varit gråa och färglösa ett nytt skimrande kosmos. Glad och lycklig springer barnet iväg för att visa och dela sin nyfunna rikedom. Vill så gärna att andra ska få se det nya barnet sett. Vid den första människan barnet träffar möts barnet av en reaktion som skakar om. Med all iver och glädje börjar barnet berätta och visa, men den vuxne tittar snabbt bort, visar ointresse och vill inte höra klart eller ens se det under som barnet vill dela med sig. 

Ledsen men med fortsatt hänförelse springer barnet fram till nästa vuxen, för att åter mötas med ointresse och bortstöttande innan barnet ens hinner visa eller börja förklara vilket underverk den vill dela med sig. Samma sak upprepar sig för varje vuxen den möter och barnet börjar snart misströsta. Varför vill ingen se den nya världen den lilla glasbiten inrymmer? Uppgivet står barnet med den färgade glasbiten i handen och börjar undra varför ingen vill höra eller se barnets upptäckt. En känsla av ensamhet och utanförskap börjar klibba sig fast. Då hör barnet plötsligt någon som säger – Wow, vilken häftig glasbit du har hittat! Barnet skiner upp och ser att den inte är ensam, ensam om att se och vilja upptäcka saker bortom det vanliga livet. Känslan av ensamhet och utanförskap flyr och uppfylls av en gemenskap. En samhörighet i önskan att förundras.

H, tack för att du är just du och att du sa Wow till mig!