Barntankar

I går fick jag tillfälle att för ett ögonblick få en glimt av min femåriga dotters tankevärld. Hennes dagisfröken berättade att hon absolut inte ville sova över på det lägret som det planeras för, när de hade pratat om det innan på dagen. När jag senare pratade med min dotter om detta säger jag att hon har sovit över hos mormor, faster och kompisar utan problem och undrar varför hon tror att det blir ett problem nu. Varvid min dotter svarar: – Pappa, det kommer inte vara någon vuxen med på lägret. Snabbt svarar jag och säger att självklart skall hennes fröken vara med på övernattningen. – Pappa, fröken är ju ingen riktig vuxen, kom det ur henne omedelbart. När jag tittar frågande på henne, då hennes fröken om något år skall fylla 40 och absolut ser och uppfyller i alla fall alla mina kriterier för att vara vuxen, vrider hon huvudet lite på sidan, tittar en gång uppåt med ögonen, andas ut tungt innan hon fortsätter och säger, - Hon är ingen riktig vuxen, pappa! Hon har ju inga egna barn!

Nu i lite perspektiv fylls jag av ömhet och förundran när jag inser att jag för ett kort ögonblick fick insyn i hur min dotter tänker. I krocken mellan mina och hennes uppfattningar blev jag påmind om hur annorlunda ett barns, eller vilken annan människa som helst, värld kan vara från min. Saker som jag tror är samma för de jag möter, inte alls betyder det som sakerna betyder för mig. Denna rikedom, och ständig källa för friktion, är en av anledningarna till att möten mellan människor kan vara just hur magiska som helst.