Tillit

Vad tänker du om tillit Magnus? Frågan ställdes av en nära vän för några dagar sedan. Jag fångade inte frågan just då men plockade upp sen senare samma kväll. Vadå tillit, det är väl att jag litar på mig själv? Visst, tänkte jag vidare, måste jag tro på mig själv för att kunna hitta mig själv. Det är väl inte så konstigt? Varför måste min vän göra saker mer komplicerat än vad det egentligen är, tänkte jag och avslutade den tankebanan den kvällen.

Nästa dag pockade frågan på ny uppmärksamhet. Jag blev lite irriterad, som om det var en fråga som inte förtjänade mer uppmärksamhet än den redan hade fått. Frågan var ställd och jag hade gett den sitt svar tyckte jag. Fast den fortsatt att dyka upp. Ibland lite smygande, som när jag tänkte på att möta min äldsta dotter i att inte bli en duktig tjej. Ville möta henne för att visa att hon är bra som hon är, ge henne mer självkänsla. Där dock ordet upp igen, ge henne tillit till sig själv. På kvällen hade min son högläsningsläxa som han så bra läste för mig. Det var verkligen riktigt bra läst och jag ville bekräfta att han verkligen läser bra. Där kom det smygande igen, ge han tillit till sin förmåga.

I går skulle vi åka på nallekonsert då min minsta dotter ville ha på sig både klänning och kjol samtidigt och frågade mig om hon fick ha de kläderna när vi skulle åka. Det var inte den sammansättningen av kläder jag skulle lagt fram till henne om jag hade valt, men detta var hennes val. Jag svarade henne inte utan ställde en motfråga, känner du dig fin i de kläderna du har? Med ett stort och stolt leende svarade jag hon ja. Självklart ska du ha de kläderna när vi ska åka iväg, min älskade dotter, svarade jag henne. Jag ville ge henne känslan av att hon är bra som hon är i vilka kläder som helst, att det är inte vad andra tycker som är viktigt utan vad hon själv tycker. Jag ville ge henne tillit till att hon är bra precis som hon är, i vilka kläder som helst.

En vän pratade om smärta och hon var frågande om hennes väg verkligen var rätt, för det var en smärtsam väg. Jag svarade att det inte är smärtan som är vägvisare, utan om hennes väg känns rätt för henne. Tillit till det som är hennes väg. En av barnens kompisar pratade om att de skulle ut och resa på höstlovet, någon annan av barnens kompisar började prata om att de skulle på skidsemester under julen. Jag sa inget, och barnens samtal gick snart över till att handla om något annat. Fast jag fick dröja mig kvar där för att påminna mig själv att jag duger som förälder trots jag inte kommer åka med mina barn på resa varken till höst- eller jullov. Fick öva mig i tillit till mitt eget föräldraskap.

Utan att jag egentligen ville släppa in det, så fanns ordet där oftare och oftare. Ett ord, ett begrepp som jag inte hade tänkt så mycket på innan hade helt plötsligt blivit något centralt i min värld. Ett av dessa ord som vars handlingar avslöjar dess existens, som kärlek och omtanke. Dessa ord som är betydelselösa utan handling, och handling utan dess mening är tomma handlingar. Utan att veta det hade min vän, genom sin fråga, gett mig ännu en pusselbit till mitt pussel. Ännu ett steg på vägen att bli den jag är menad att bli. Tack!