Historien, del två

En veckas yttre resa är till sin ända. En resa utan möjlighet att skriva, en resa med saknad till mina skrivna ord. Nu ett efterlängtat möte, möte med orden som skapas på skärmen från ett ställe långt inne i mig. En hemkomst med fler dimensioner. Med tidsdistansen skapas också osäkerheten om trådarna som kommunicerar är kvar. Linjerna är kvar och här kommer mina ord, tankar och känslor.

Det har varit en vecka med besök i många välkomna känslor, men även visit i de mindre efterlängtade känslorna. Vilka också tas emot med öppna armar, då de skapar den helhet som är livet. Jag börjar där jag slutade sist, på väg mot mötet med min historia...

Jag har inte träffat dig än, ändå påverkad du mig. Har svårt att koncentrera mig, nervös, känslan av en stor klump i magen. Försöker läsa, men bokstäverna bildar inga begripliga ord. Blicken har svårt att dröja sig kvar där den landar. Sinnenas skärpa är så kristallklar. Känslan av närvaro i nuet är påtaglig. Tydliga röster som ropar till mig på ett språk jag inte känner, inte kan tyda. Mina händer söker sig till min kropp, försöker känna något bekant, något som känns igen. Ett försök att finns någon basal trygghet.

Vad i mig kommer mötet med dig att locka fram? Vilka delar av mig kommer att möta dig? Nuets jag blandar sig med det jag en gång var. Vad av mig har jag flytt och vad av mig har förändrats? Har mitt inre växt, eller har utvecklingen bara varit förändringar som egentligen är saker jag flykt från? Saker som i mötet med dig kommer hinna i fatt mig. Kommer cirklar slutas, eller kommer trygghet slåss sönder? Frågorna är fler än svaren.

Det är inte i dig min oro och rädsla bor. Det är i mig själv! Är jag redo och möta minnena från mig själv, den jag var då? På samma sätt som nuets påminnelser väcker tiden som flytt, kommer du att väcka ett mig som jag sedan länge har passerat. Det jag skyr mest är inte det som är för mig främmande eller långt bort, de slag då jag är som mest sårbar är med de som är mig nära. Som min ena dotter som i mina dåliga dagar kan väcka det lilla barn jag var för så länge sedan. En strid mellan två femåringar, en strid där jag fallerar i det föräldraskap jag är skyldig henne. Det som är mig närmast är också det som når mina trasiga minnen av mig själv. Kommer mötet med dig att väcka djup jag sedan länge har passerat?

Även om vägen är min så känns den otrygg då jag riskerar att möta den som kan komma mig alldra närmast, mig själv.