Jag hann inte mer än att komma innan för grindarna på dagis förrän min dotter på fyra år kom springande mot mig med öppna armar, kastade sig runt min hals och överröste mig med pussar. Ett leende där glädjen var så ren och klar. Efter ha inte träffat och sett mina barn på nio dagar blev det ett ljuvligt återseende. Jag är inte van att vara utan de så länge. Jag gör mitt absolut bästa med att försöka vara så mycket mig själv jag kan de dagar och veckor som de inte är hos mig men det är alltid en dimension som inte riktigt är med. Visst har jag en uppgift att vara hel utan att mina barn ska fylla mig, ändå är det en pusselbit som saknas. En ton i musiken som inte finns där. Nu fylls mitt hem av tre sovande barn, fast de ligger still och inte snarkar något så är helt plötsligt mitt hem, vårt hem, fyllt av liv på ett sätt som jag inte kan finna när de inte är här.
Min tacksamhet över att de finns i mitt liv och att jag får dela deras är ogripbar. I morgon ska jag hålla mina tjejer hemma och bara ha en riktigt skön dag och ta igen alla pussar och kramar som vi ligger efter med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar