Smärta

Under den sista veckan har samtal jag haft ofta snurrat kring smärta. I samtal med många olika människor så har vi vidrört just smärta och varje gång har det berört mig. Jag tror att min syn på smärtsamma känslor skiljer sig en del från den synen som människornas jag har mött. Många gånger har jag uppfattat att de jag pratat med har på olika sätt värjt sig från smärta. Självklart med den reservationen att allt detta bara är min tolkning av andra människor. Det är inte min uppgift att tolka andra, och jag vill inte göra det. Det är bara min syn av samtalen.

En människa jag mötte var frågande till att varför de smärtsamma känslorna måste vara med för att växa i sig själv och som människa. Ytterligare en förklarade att hon försökte bryta dåliga mönster, men så kommer de mörka, tunga känslorna och då stoppade hon. Som om smärta skulle vara ett stoptecken! Jag ställer mig frågande till varför många har den synen på smärta, skulle drista mig till att säga att jag ser tendenser i stora delar av samhället att smärta, mörka och tunga känslor skulle vara något dåligt. Vill inte alls på något sätt sätta mig på några höga hästar, jag har också varit där. Min väg styrdes mycket av att undvika smärta, dock blev de vägar jag valde när jag undvek smärtan mindre och mindre vägar tills jag kom till en återvändsgränd. Jag kom till en plats när jag inte längre hade ett val att undvika smärtan, och smärtan drabbade mig. Självklart är all smärta personlig och jag vill inte på något sätt jämföra min smärta med någon annans, men för mig var det ett avgrundsdjupt håll. Fy fan vad ont det gjorde, och det fanns inga möjligheter att välja någon annan väg. Samtidigt ville jag inte välja någon annan väg. Jag visste att det var just den vägen jag skulle vandra, oberoende hur mycket smärta som jag var tvungen att genomleva. Förra året kan jag lugnt säga var det mest smärtsamma jag någonsin har upplevt och jag skulle inte vilja ha en sekund ogjord. På något sätt har jag blivit vän med smärtan, värjer inte för den längre. Inte så att jag har blivit masochist, nej jag gillar att njuta. Fast mitt förhållningssätt emot smärtsamma emotionella tilldragelser är bytt. Om något är smärtsamt eller njutningsfullt spelar ingen roll, vad som är ledstjärnan är om det är äkta för mig. Smärtan är inte längre ett stoptecken för mig, så länge vägen känns som min väg. Nu har det nästan blivit det omvända, känner jag att jag närmar mig något som skaver, som irriterad väcks mitt intresse. Är detta något skit som jag borde ta tag i?

Nu har jag skrivit mycket om smärtan men det fattas en annan dimension. Det är alla de vackra, ljusa och varma känslorna. När jag tvingades att släppa in smärtan i mitt liv så märkte jag att samtidigt tillät jag mig att känna glädje, kärlek och njutning på ett sätt som jag nästan hade glömt hur det kunde vara. I min iver att undvika smärtsamma vägar hade jag samtidigt gott miste om alla de starka känslorna av glädje, kärlek och njutning. Från att gå från en palett med ända färg grått fick jag tillbaka alla varma och ljusa färgerna också. Desto mer jag tillätt att känna smärta desto klarare och tydligare blev också de njutningsfulla färgerna. Livet gick från svart-vit till ett liv i high definition!