Han

Han fanns där, utan att direkt se honom visste jag att han länge har varit i min omgivning. Vandrat i utkanterna av synfältet utan att egentligen vara synlig, annat än som en skugga som snabbt försvinner i ögonvrån, en silhuett i blickfångets periferi. Avskalat skyltat med sin närvaro, som en fin ljus ton i medvetandet, en extra solstråle en molnfri kall krispig höstmorgon. Som det lite mörkare djupare dunklet lagd ovanpå det redan dova ljudet av ett galopperande hjärta som dunkar i öronen och tinningarna när skräcken växt upp och knyter sig i min bröstkorg.  En blixt av igenkänning vid en snabb titt i ett skyltfönsters spegelbild, som en konturlös individ i skuggorna under gatulampans sken. Som en känsla av att vara iakttagen, som vetskapen att inte riktigt vara ensam i en ett annars tomt hus.

Hans närvaro var lika påtaglig som den luft som fyller mitt bröst varje andetag.

Sista åren har han kommit allt närmare, vissa stunder känns det som han har varit med och iakttagit mig, en ansiktslös medpassagerare i livets vagn. Att han har haft ett finger med i spelet i saker som ibland känts som olyckor och ibland känts som guds godhet blev skänkt. För två år sedan började han allt oftare dyka upp i närheten och bli för mig synlig, som om förklädnaden började bli sliten på gränsen till transparant. En förnimmelse av igenkänning av en familjemedlem som en gång ståt nära men som ögonen har svårt att känna igen utan att kunna se vem han egentligen var. Tecken på ursprung, hemvist och känsla av riktning för en vilsen själ. Det är tydligt att han måste varit där, varit med och på något sätt sett till att tärningarna landade som de ändå gjorde. I vissa stunder en känning av en skugga i utkanten som har förföljt mig, att någon följt mina fotspår och kanske ibland är det som jag vandrat i hans fotspår.

Hans närhet har inte bara följts av igenkänning utan också av en känsla av obehag, som en sten i skon under en lång vandring. Allt efter som kontakterna och närheten blev intensivare och större tilltog obehaget i styrka. Till en början var kopplingen mellan de två inte tydlig, den näst intill konturlösa individen och det kroppsliga obehaget. Efter hand blev sambandet mellan de två tydlig. Fann sätt att hitta andra vägar, gå andra stigar. Gjorde saker som distraherade från den obehagliga känslan av hans närhet. Försökte intyga mig att den olusten han väckte var en del av den beskan som ballanserar humlen i livets bryggd. Hittade lögnerna som trodde att spiken i foten skulle sitta just där och gnava. Jag blev omvägarnas mästare. I ivriga försök att hitta nya vägar trampades det upp stigar i allt snårigare skog. Envist kämpades fram genom allt mer tätvuxen ung granskog. Smärtan och iver att undvika olusten gav ännu större smärta och en känsla av vara vilse. Jag valde vägar som inte var bestigna än för att undvika att bli förföljd och sedd av honom.

Drömde om nya kontinenter som inte fanns, försökte vrida mig till former som aldrig var menade. Jo mer jag sprang och försökte fly desto större blev smärtan. Flykten blev värre än det flyendet så innerligt försökte undkomma. Efter en lång betraktelse och försök till förnekelse så kom insikten att vågskålarna inte var i balans. När frågan slutligen kom till mig, vad det var som väckte sådant obehag i synen av honom, fann jag att han oftare blev synlig och inte bara mer synlig utan även att var han närmare än för. Till slut kom insikten att jag under lång tid hade gjort mig själv till någon jag inte var menad att vara. Försökte göra rätt av något fel, göra lögner till sanningar. Oändligt med svaga slingriga lögner kunde aldrig böja en livskraftig stark sanning. De tillfällena jag vågade se på mig själv uppenbarade sig sanningen att det inte längre var mig jag såg. I en iver och skräck inför honom hade jag föråt den enda jag har möjlighet att förändra, mig själv. Från att varit en människa på flykt kom insikten att jag måste bli en människa som letar, söker, inte efter den som jagar utan efter den jagandes byte, mig själv. Detta var omvälvande, jag som trodde att jag var jag, att grunden låg där den låg, att min person hade en gång för alla funnit sin form.

Trots ivrigt letande hitta jag honom inte mer, jag vände på stenar, dröjde mig kvar på platser han tidigare blivit sedd.  Från att ta andras stigar sökte jag de vägar som var mina för att hitta honom. Trots sökandet fanns han inte att hitta någonstans. Helt plötslig kände jag en tomhet, ensamhet, känsla av renhet. En förnimmelse över att jag stod där utan sällskapet av en kompanjon. Som en yin utan yan, som ett andetag utan gördel.

En dag då jag fick se honom i spegeln och insåg att han var en avskalad, helare och sannare version av mig. Ett jag utan mina självpåklistrade skydd, utan pålagda höljen. Ett jag utan det skinn som inte var mitt, naken. I reflektionen var en man som hade förlorat det han trodde han skulle vara och istället stod där, den han var. Jagandet och jakten var slut, här stod jag med det som var jag, i spegeln såg ögonen att jag var han!