Den är fin i år hösten, som tar min hand och vi följs åt. Välkomnas av mig, inte som farväl till något, utan som ett tryggt återseende. Luftens klarhet och kyla känns inom mig som en renhet och tydlighet. Trädens grenar som vajar i blåsten är som mitt egen inre. Jag hör och tar emot livets vindar, men är tryggt förankrad i jagets stam. De livserfarenheter som tidigare haft en smak av surhet, har mognat till höstens skörd av söta frukter. De jungfruliga bladen i nyansfria färger som kämpat för sina liv har blivit till fullvuxna blad. Som lämnat mig med skiftningar i livets varma och mogna färger, redo att i mullen skapa ny näring. Jag släpper tidigare erfarenheter för att skapa rum för nya skott. Det bakomliggande framkommer när bladverkets ridåer skingras, synliggör strukturer som tidigare inte varit visibla. Det lilla därbakom kommer nu i dagern och blir tydliga bitar i pusslet jag söker förståelse. Den ibland övermäktiga ytan lämnas till förmån för den karga grunden som skapar strukturerna kring alltets förgänglighet. Innehållets tydlighet övervinner ytans fasad. Det tidigare överflöd av sol blir till en skattning av det ljus jag blir skänkt. Jagets öppenhet blir till själens stillhet.
Årstidernas cykler blir min växt.
Välskriven text!
SvaraRadera