Historien

Ibland väljer vi inte när vår historia ska komma ifatt oss, ibland slår den oss bara utan att vi är förberedd på det. Vad som i en snabb titt ser ut som tillfälligheter, gör att vi tvingas möta saker som vi försökt lägga bakom oss. Där befinner jag mig nu! För 15 år sedan lämnade jag något bakom mig, trodde att den delen av mitt liv var passerad och jag hade gått vidare. Visst har jag gått vidare, men jag ser också att jag har byggt upp strategier för att undvika att bli påmind om min historia. Trots mina strategier så har det kommit påminnelser om att det inte är riktigt avslutat, att visa trådar lämnades lösa. Det har varit drömmar, ansikten som jag har trott mig känna igen, tumma gator, en hastig igenkännande doft som fört mig tillbaka i tiden.

I mitt nya liv så har jag aktivt arbetat med att ta bort dessa flyendets strategier som har skyddat mig, valt att söka upp vecken på min livstråd. Med filosofin att jag kan först börja växa när jag förstår varför jag är just här där jag är. Jag har vänt på otaliga stenar i min historia. Inte sällan har det känts som jag sprungit runt i en mörk källare som är min och letat efter dörrar som jag inte tidigare vågat öppna. Dörrar som har lämnats stängda så länge att jag inte längre kan se dem. Jag springer runt och slår och bankar där jag tror att det en gång kan ha varit en dörr. Många slag har varit i blindo och det finns många slag som landat där det kanske inte var meningen att de skulle landa. Många saker har rivits upp och körts en sväng till i mitt medvetande, kanske helt i onödan. Fast när mina letande slag har landat rätt, träffat där det var menat, öppnat dörrar som varit dolda, så har det varit bra, behövligt. När jag väl lyckats öppna dörren är det som alla troll försvinner, när jag låter ljuset knuffa undan mörkret. Poff, så är något borta som jag varit rädd för så länge. Styrd av rädslan över troll och spöken som inte egentligen finns, vars existens har som enda grund min rädsla att de är där. När jag väl ser att de inte är där så slipper jag styras av rädslan och kan börja styras av lust, nyfikenhet och kärlek.

Livet blir lättare, för en stund i alla fall. Sen tycker livet att jag är mogen att möta nästa gömda troll som jag bär med mig en rädsla för, och jag tvingas titta efter och öppna dörren för att släppa in ljuset. Detta är alltid en smärtsam process! Jag vet att processen väl är värt det obehaget den innebär, för resan efteråt blir med ett stenblock mindre i min ryggsäck. Dessa stenblock vi bär med oss och tynger ner oss på vår vandring genom livet. Då det är vi själva som lagt de där så är det vi själva som kan ta de där ifrån, även om processen kan vara allt annat än behaglig.

De sista dagarna så har livet tydligen tyckt att det var dags för mig att ta tag i nästa stenblock som tynger ner mig på min väg. Dags att ta tag i nästa troll som är grund till en av mina många rädslor. Visst, tecknen, som jag skrivit ovan, har funnits där sen jag lämnade det bakom mig för 15 år sedan. Dock har jag haft strategier att lura mig själv eller har jag kanske inte varit mogen tidigare. Jag tror att livet tycker jag är mogen nu och jag vet att jag är mogen att möta det nu, fast det finns alltid en rädsla, en osäkerhet. Tänk om jag har fel? Det är den rädslan och oron jag känner nu.

Det första tecknet kom för några dagar sedan, några tomma gator som tog mig nästan 20 år tillbaka i tiden. En bild på näthinnan som påminde om en bild i mitt minne. Ett minne jag inte har tänkt på de senaste 15 åren, men som jag ovetandes hela tiden har burit med mig. Jag stod där på gatan och färdades tillbaka i tiden. Nästa tecken kom till mig i drömmarna två nätter efter varandra. Det var som mitt undermedvetna stod och knacka mig i huvudet för att få mig att vakna. Få mig att inse att det nu är dags att ta tag i det jag trodde jag kunde lämna bakom mig. Jag märker nu att jag förbereder mig för mötet med det jag lämnade oavslutat. Jag är nervös, har svårt att koncentrera mig och känner mig rädd. Rädd för att jag inte har växt tillräckligt för att klara det jag står inför. Med största sannolikhet känner jag allt detta i onödan. Fast det tar inte bort något av det som bränner i mig nu. Med en skräckblandad förtjusning ser jag fram emot det som jag möta skall. Jag är redo!