Det var en gång

Det var en gång en lite pojke som funderade på hur han skulle bli lycklig. Då han inte riktigt kände sig trygg med sin egen övertygelse och tro, så försökte han finna i omgivningen vad som skulle vara vägen till lycka. Han tyckte sig hitta massor av svar, i tidningar, tv, filmer, sagor, sånger och böcker. Svaren var många, men då han var en klok pojke lyssnade han till det som hade sagts, sjungits och skrivits flest gånger. Han förstod att det var många saker som var riktigt, riktigt viktiga. Bland de sakerna var, ett väl ansett och välbetalt jobb, att gifta sig och få barn, bo i ett fint hus, ett sådant där hus som var med i de fina tidningarna, filmerna och TV-programmen. Att ha många och intressanta vänner, att ha rest till intressanta och exotiska platser i världen, att ha en dyr bil och att lägga mycket energi på hur hans kropp såg ut. Den kloka pojken kämpade och kämpade för att uppnå just allt det han förstod var viktigt för att kunna bli lycklig. En dag, efter många års slit, var han just där, där som han trodde att han skulle bli lycklig. Äntligen var han vid målet! Lycklig trodde han att han var framme dit han hade kämpat så för att nå. Men när väl pojken var där så kände han att det var något som inte var som han trodde det skulle vara. Till sin förfäran insåg han att det han kände var allt annat än lycka. Allt det som han trodde skulle göra honom lycklig blev istället saker som fick honom att känna sig olycklig och kvävd. Hur kunde det bli så?

Den kloka pojken funderade varför det inte hade blivit som han hade tänkt, varför han inte kände lycka trots att han hade uppnått och gjort allt rätt. Han funderade och funderade! Tills han plötsligt en dag insåg vad han hade gjort! Han hade trott att vad som kanske gör andra människor lyckliga även skulle göra honom lycklig. Han hade ju inte frågat sig själv vad som skulle göra just honom lycklig. Då det var länge sedan han lyssnade på sig själv så hade han svårt att höra sin egen inre röst. Åter igen var han tillbaka där allting började, fast denna gången började han lyssnade, inte på alla andra, utan på sitt eget svar på vad som är vägen till hans lycka. Även om vägen återigen var lång, gav sig pojken ut på en ny vandring. Fast denna gången med sin tro som vägvisare.

Och har inte pojken gått någon annanstans, så tror jag pojken fortfarande vandrar på den stigen...

Marianne Williamson

"Joy is what happens to us when we allow ourselves to recognize how good things really are"

Kan det vara så enkelt?

Anne Lamott

Under tiden jag suger i mig raderna i Brene Browns bok The gift of Imperfection stöter jag på lite starkare lysande ord i en för övrigt strålande bok. Ord som skapar broar mellan övertygelse jag bär inom mig. Strofer som sammanlimmar kontinenterna av mina egna tankar och känslor. Som skapar helheter jag inte tidigare själv sätt. De senaste dagarna har jag gång på gång läst och insupit ord skrivna av Anne Lamott:

”The opposite of faith is not doubt, but certainty”

För visst är det så att tvivlen är trons embryo. Utan tvivlen skulle tron inte vara möjligt. Det vi ska sky mest är absolut inte tvivlen, utan säkerheten och vissheten. Tron, hur den än ser ut för oss, är avgörande för hur mänskliga vi lyckas bli. När vi i vår vilsenhet försöker skapa trygghet i det säkra, skapar vi också, kanske omedvetet, våra egna begränsningar. Vissheten önskar inget annat än att kunna förutsäga och kontrollera, i skiftande omfattning, oss människor och allt annat i livet. När vi luras och går i den fällan så går vi samtidigt i fällen att inskränkta oss själva och livet till något som är begränsat. När vi begränsar oss dödar vi varje gång lite av det finaste som vi har, livet och mänskligheten. För om det är något jag tror så är det just att livet, mänskligheten och kärleken är mer obegränsad och oändlig av vad vi kan föreställa oss. När jag om och om igen försöker skapa säkerhet och visshet i mitt liv, kommer jag länge och längre ifrån den plats som är jag. Istället vingklipper jag mig själv, förminskar mig själv till något jag aldrig var menat att vara.

Så försök inte undfly tvivlen, de är alla delar av morgondagens tro!

Lugn

Återigen gror lugnet i mitt hem. Gatlampans ljus silas i dimman som omsveper den tidiga natten utanför mina fönster. Jag känner att jag de sista veckorna kommit ytterligare en bit på vägen. Det finns ett lugn och en glädje som växt här inne. Ingen revolutionerande insikt som kommit till mig, ingen ny omvälvande kunskap. Nej, det är i de små ögonblicken det blir tydligt för mig, så som jag idag såg höstens alla varma nyanser i den sista visningen av lövens mästerverk för året. På sättet jag med lugn och kärlek möter mina barns konflikter och krockar, såsom jag lugn låter mig vaggas till sömn om nätterna.

En vän sa till mig i dag att det är inte omgivningen hon kan påverka, det är i sig själv hon har en chans att förändra hur hon berörs av sin omgivning. Visst är det så! Förändringen vi kan och har möjlighet att göra ligger inom oss själva, först därigenom har vi möjligheten att verkligen ha inverkan på omvärld. Verktyget vi har är oss själva, det är upp till oss att lära sig att använda det. 

Barnlängtan

Jag hann inte mer än att komma innan för grindarna på dagis förrän min dotter på fyra år kom springande mot mig med öppna armar, kastade sig runt min hals och överröste mig med pussar. Ett leende där glädjen var så ren och klar. Efter ha inte träffat och sett mina barn på nio dagar blev det ett ljuvligt återseende. Jag är inte van att vara utan de så länge. Jag gör mitt absolut bästa med att försöka vara så mycket mig själv jag kan de dagar och veckor som de inte är hos mig men det är alltid en dimension som inte riktigt är med. Visst har jag en uppgift att vara hel utan att mina barn ska fylla mig, ändå är det en pusselbit som saknas. En ton i musiken som inte finns där. Nu fylls mitt hem av tre sovande barn, fast de ligger still och inte snarkar något så är helt plötsligt mitt hem, vårt hem, fyllt av liv på ett sätt som jag inte kan finna när de inte är här.

Min tacksamhet över att de finns i mitt liv och att jag får dela deras är ogripbar. I morgon ska jag hålla mina tjejer hemma och bara ha en riktigt skön dag och ta igen alla pussar och kramar som vi ligger efter med. 

Eftertanke

Att släppa den jag tror jag är skall vara, för att bli den jag är. Jag har lurat mig själv, återigen har jag låtit rädslan ta terräng hos mig istället för att låta lusten blomma. Försiktigt har rädslan att inte skriva tillräckligt bra och förväntningarna på mig själv hur jag ska vara krupit närmare och närmare. Försöker krampartat att skriva så jag tycker det jag skriver är bra. Fan, sluta försöka vara någon annan än den jag är. Märker att jag sätter högre och högre krav på det jag ska lägga ut på bloggen. I går slog det mig när jag låg och funderade, det var ju inte det som var meningen. Meningen med hela denna bloggen var att finna lusten att skriva det som jag känner inom mig. Istället har jag försökt ändra mina tankar så de passar den jag tror att jag skall vara. Nej, ta dig tillbaka till där du började, till lusten till ditt skrivna ord. Skriv för mig själv, till mig själv.

Så här kommer min åter erövring över bloggen. Eller som en känd serie sa en gång, livetärsomettsmörgåsbord är död, länge leve livetärsomettsmörgåsbord!

Höst

Den är fin i år hösten, som tar min hand och vi följs åt. Välkomnas av mig, inte som farväl till något, utan som ett tryggt återseende. Luftens klarhet och kyla känns inom mig som en renhet och tydlighet. Trädens grenar som vajar i blåsten är som mitt egen inre. Jag hör och tar emot livets vindar, men är tryggt förankrad i jagets stam. De livserfarenheter som tidigare haft en smak av surhet, har mognat till höstens skörd av söta frukter.  De jungfruliga bladen i nyansfria färger som kämpat för sina liv har blivit till fullvuxna blad. Som lämnat mig med skiftningar i livets varma och mogna färger, redo att i mullen skapa ny näring. Jag släpper tidigare erfarenheter för att skapa rum för nya skott. Det bakomliggande framkommer när bladverkets ridåer skingras, synliggör strukturer som tidigare inte varit visibla. Det lilla därbakom kommer nu i dagern och blir tydliga bitar i pusslet jag söker förståelse. Den ibland övermäktiga ytan lämnas till förmån för den karga grunden som skapar strukturerna kring alltets förgänglighet. Innehållets tydlighet övervinner ytans fasad. Det tidigare överflöd av sol blir till en skattning av det ljus jag blir skänkt. Jagets öppenhet blir till själens stillhet.  

Årstidernas cykler blir min växt.

Historien, del tre

Så kom mötet, ett möte mellan två människor som har tyckt väldigt mycket om varandra och där kärleken till den andra har dröjt sig kvar. Dröjt sig kvar som till en välbekant utsliten blekt tröja, trygg och välkänd. Minnena sköljde över mig, men det var välkomna minnen, minnen med skratt, värme och igenkänning. Ingen flykt som överraskade mig, utan som en vandring i kärlekens allé om hösten. Där minnenas löv skiftar i livets alla varma färger och täcker marken där vi går med sin rikedom i antal. Ett kärt minne av den kärlek som en gång stått i blom.

Historien, del två

En veckas yttre resa är till sin ända. En resa utan möjlighet att skriva, en resa med saknad till mina skrivna ord. Nu ett efterlängtat möte, möte med orden som skapas på skärmen från ett ställe långt inne i mig. En hemkomst med fler dimensioner. Med tidsdistansen skapas också osäkerheten om trådarna som kommunicerar är kvar. Linjerna är kvar och här kommer mina ord, tankar och känslor.

Det har varit en vecka med besök i många välkomna känslor, men även visit i de mindre efterlängtade känslorna. Vilka också tas emot med öppna armar, då de skapar den helhet som är livet. Jag börjar där jag slutade sist, på väg mot mötet med min historia...

Jag har inte träffat dig än, ändå påverkad du mig. Har svårt att koncentrera mig, nervös, känslan av en stor klump i magen. Försöker läsa, men bokstäverna bildar inga begripliga ord. Blicken har svårt att dröja sig kvar där den landar. Sinnenas skärpa är så kristallklar. Känslan av närvaro i nuet är påtaglig. Tydliga röster som ropar till mig på ett språk jag inte känner, inte kan tyda. Mina händer söker sig till min kropp, försöker känna något bekant, något som känns igen. Ett försök att finns någon basal trygghet.

Vad i mig kommer mötet med dig att locka fram? Vilka delar av mig kommer att möta dig? Nuets jag blandar sig med det jag en gång var. Vad av mig har jag flytt och vad av mig har förändrats? Har mitt inre växt, eller har utvecklingen bara varit förändringar som egentligen är saker jag flykt från? Saker som i mötet med dig kommer hinna i fatt mig. Kommer cirklar slutas, eller kommer trygghet slåss sönder? Frågorna är fler än svaren.

Det är inte i dig min oro och rädsla bor. Det är i mig själv! Är jag redo och möta minnena från mig själv, den jag var då? På samma sätt som nuets påminnelser väcker tiden som flytt, kommer du att väcka ett mig som jag sedan länge har passerat. Det jag skyr mest är inte det som är för mig främmande eller långt bort, de slag då jag är som mest sårbar är med de som är mig nära. Som min ena dotter som i mina dåliga dagar kan väcka det lilla barn jag var för så länge sedan. En strid mellan två femåringar, en strid där jag fallerar i det föräldraskap jag är skyldig henne. Det som är mig närmast är också det som når mina trasiga minnen av mig själv. Kommer mötet med dig att väcka djup jag sedan länge har passerat?

Även om vägen är min så känns den otrygg då jag riskerar att möta den som kan komma mig alldra närmast, mig själv.

Glädje

”Livet kommer med smärta alldeles av sig självt – ditt ansvar är att skapa glädje”

Skrivet av psykoterapeuten Milton Erickson

Vad vi kan göra är att fokusera på glädjen. Glädjen och kärlek är som ljuset, det vinner alltid över mörkret. Mörkrets förutsättning är just bristen på ljus. Vad vi kan göra är att öppna upp oss för ljuset. Det skyddet vi så omsorgsfullt byggt för att hålla mörkret och smärtan borta är egentligen förutsättningen, grogrunden för just det vi trodde det skulle skydda oss ifrån. Det går inte att fly mörkret, så länge vi inte tillåter ljus i våra liv. Öppna för glädjen och smärtan försvinner! Det är inte vägen ifrån smärtan som kommer ta oss framåt, det är vägen mot glädjen som leder hem.

Historien

Ibland väljer vi inte när vår historia ska komma ifatt oss, ibland slår den oss bara utan att vi är förberedd på det. Vad som i en snabb titt ser ut som tillfälligheter, gör att vi tvingas möta saker som vi försökt lägga bakom oss. Där befinner jag mig nu! För 15 år sedan lämnade jag något bakom mig, trodde att den delen av mitt liv var passerad och jag hade gått vidare. Visst har jag gått vidare, men jag ser också att jag har byggt upp strategier för att undvika att bli påmind om min historia. Trots mina strategier så har det kommit påminnelser om att det inte är riktigt avslutat, att visa trådar lämnades lösa. Det har varit drömmar, ansikten som jag har trott mig känna igen, tumma gator, en hastig igenkännande doft som fört mig tillbaka i tiden.

I mitt nya liv så har jag aktivt arbetat med att ta bort dessa flyendets strategier som har skyddat mig, valt att söka upp vecken på min livstråd. Med filosofin att jag kan först börja växa när jag förstår varför jag är just här där jag är. Jag har vänt på otaliga stenar i min historia. Inte sällan har det känts som jag sprungit runt i en mörk källare som är min och letat efter dörrar som jag inte tidigare vågat öppna. Dörrar som har lämnats stängda så länge att jag inte längre kan se dem. Jag springer runt och slår och bankar där jag tror att det en gång kan ha varit en dörr. Många slag har varit i blindo och det finns många slag som landat där det kanske inte var meningen att de skulle landa. Många saker har rivits upp och körts en sväng till i mitt medvetande, kanske helt i onödan. Fast när mina letande slag har landat rätt, träffat där det var menat, öppnat dörrar som varit dolda, så har det varit bra, behövligt. När jag väl lyckats öppna dörren är det som alla troll försvinner, när jag låter ljuset knuffa undan mörkret. Poff, så är något borta som jag varit rädd för så länge. Styrd av rädslan över troll och spöken som inte egentligen finns, vars existens har som enda grund min rädsla att de är där. När jag väl ser att de inte är där så slipper jag styras av rädslan och kan börja styras av lust, nyfikenhet och kärlek.

Livet blir lättare, för en stund i alla fall. Sen tycker livet att jag är mogen att möta nästa gömda troll som jag bär med mig en rädsla för, och jag tvingas titta efter och öppna dörren för att släppa in ljuset. Detta är alltid en smärtsam process! Jag vet att processen väl är värt det obehaget den innebär, för resan efteråt blir med ett stenblock mindre i min ryggsäck. Dessa stenblock vi bär med oss och tynger ner oss på vår vandring genom livet. Då det är vi själva som lagt de där så är det vi själva som kan ta de där ifrån, även om processen kan vara allt annat än behaglig.

De sista dagarna så har livet tydligen tyckt att det var dags för mig att ta tag i nästa stenblock som tynger ner mig på min väg. Dags att ta tag i nästa troll som är grund till en av mina många rädslor. Visst, tecknen, som jag skrivit ovan, har funnits där sen jag lämnade det bakom mig för 15 år sedan. Dock har jag haft strategier att lura mig själv eller har jag kanske inte varit mogen tidigare. Jag tror att livet tycker jag är mogen nu och jag vet att jag är mogen att möta det nu, fast det finns alltid en rädsla, en osäkerhet. Tänk om jag har fel? Det är den rädslan och oron jag känner nu.

Det första tecknet kom för några dagar sedan, några tomma gator som tog mig nästan 20 år tillbaka i tiden. En bild på näthinnan som påminde om en bild i mitt minne. Ett minne jag inte har tänkt på de senaste 15 åren, men som jag ovetandes hela tiden har burit med mig. Jag stod där på gatan och färdades tillbaka i tiden. Nästa tecken kom till mig i drömmarna två nätter efter varandra. Det var som mitt undermedvetna stod och knacka mig i huvudet för att få mig att vakna. Få mig att inse att det nu är dags att ta tag i det jag trodde jag kunde lämna bakom mig. Jag märker nu att jag förbereder mig för mötet med det jag lämnade oavslutat. Jag är nervös, har svårt att koncentrera mig och känner mig rädd. Rädd för att jag inte har växt tillräckligt för att klara det jag står inför. Med största sannolikhet känner jag allt detta i onödan. Fast det tar inte bort något av det som bränner i mig nu. Med en skräckblandad förtjusning ser jag fram emot det som jag möta skall. Jag är redo!   

Morgonen

Nattens mörker dröjer sig fortfarande kvar. En tidig morgon för några dagar sedan när jag var ute och gick längs stadens gator. Det var en obekant säng och jag vaknade tidigt då jag styrde mina ben ut för att vandra planlöst på längs vägar och gator. Vägar och gator jag för länge sedan hade vandrat på tidigare, i en annan tid i mitt liv. Jag älskar att upptäcka och återupptäcka städer tidigt tidigt på morgonen. Planlöst följer jag vägen som mina ben väljer. Jag tittar på staden med samma kärleksfulla ögon som när jag vaknar på morgontimmarna och ligger kvar i min egen säng och ser någon eller några av mina barn som under natten har sökt en trygg famn hos mig. Lugnt ligger ett eller flera av mina barn bredvid mig där de har sökt skydd från nattens faror. Med en stolthet i sinnet, vilar jag min blick där de andas obekymrade. Det är det samma med tidig morgon hos en stad, den andas lugnt! Någon morgontidig människa, en nattvandrande katt, ljuset från en lägenhet där någon bryter natten med en kopp kaffe vid frukostbordet. Jag känner livet i staden, men det har inte riktigt kommit igång än. Fortfarande sovandes! Det känns nästan bussigt, som jag tjuvkikar på något som inte var menat för mina ögon. Ögonens upptäckter blandas med minnenas steg när mina skor smeker trottoarerna. Nuets stillhet skapar förutsättningar för minnenas liv att återväckas. Dåets intryck blandas med nuets och blir till en illusion av oändlighet. 

Han

Han fanns där, utan att direkt se honom visste jag att han länge har varit i min omgivning. Vandrat i utkanterna av synfältet utan att egentligen vara synlig, annat än som en skugga som snabbt försvinner i ögonvrån, en silhuett i blickfångets periferi. Avskalat skyltat med sin närvaro, som en fin ljus ton i medvetandet, en extra solstråle en molnfri kall krispig höstmorgon. Som det lite mörkare djupare dunklet lagd ovanpå det redan dova ljudet av ett galopperande hjärta som dunkar i öronen och tinningarna när skräcken växt upp och knyter sig i min bröstkorg.  En blixt av igenkänning vid en snabb titt i ett skyltfönsters spegelbild, som en konturlös individ i skuggorna under gatulampans sken. Som en känsla av att vara iakttagen, som vetskapen att inte riktigt vara ensam i en ett annars tomt hus.

Hans närvaro var lika påtaglig som den luft som fyller mitt bröst varje andetag.

Sista åren har han kommit allt närmare, vissa stunder känns det som han har varit med och iakttagit mig, en ansiktslös medpassagerare i livets vagn. Att han har haft ett finger med i spelet i saker som ibland känts som olyckor och ibland känts som guds godhet blev skänkt. För två år sedan började han allt oftare dyka upp i närheten och bli för mig synlig, som om förklädnaden började bli sliten på gränsen till transparant. En förnimmelse av igenkänning av en familjemedlem som en gång ståt nära men som ögonen har svårt att känna igen utan att kunna se vem han egentligen var. Tecken på ursprung, hemvist och känsla av riktning för en vilsen själ. Det är tydligt att han måste varit där, varit med och på något sätt sett till att tärningarna landade som de ändå gjorde. I vissa stunder en känning av en skugga i utkanten som har förföljt mig, att någon följt mina fotspår och kanske ibland är det som jag vandrat i hans fotspår.

Hans närhet har inte bara följts av igenkänning utan också av en känsla av obehag, som en sten i skon under en lång vandring. Allt efter som kontakterna och närheten blev intensivare och större tilltog obehaget i styrka. Till en början var kopplingen mellan de två inte tydlig, den näst intill konturlösa individen och det kroppsliga obehaget. Efter hand blev sambandet mellan de två tydlig. Fann sätt att hitta andra vägar, gå andra stigar. Gjorde saker som distraherade från den obehagliga känslan av hans närhet. Försökte intyga mig att den olusten han väckte var en del av den beskan som ballanserar humlen i livets bryggd. Hittade lögnerna som trodde att spiken i foten skulle sitta just där och gnava. Jag blev omvägarnas mästare. I ivriga försök att hitta nya vägar trampades det upp stigar i allt snårigare skog. Envist kämpades fram genom allt mer tätvuxen ung granskog. Smärtan och iver att undvika olusten gav ännu större smärta och en känsla av vara vilse. Jag valde vägar som inte var bestigna än för att undvika att bli förföljd och sedd av honom.

Drömde om nya kontinenter som inte fanns, försökte vrida mig till former som aldrig var menade. Jo mer jag sprang och försökte fly desto större blev smärtan. Flykten blev värre än det flyendet så innerligt försökte undkomma. Efter en lång betraktelse och försök till förnekelse så kom insikten att vågskålarna inte var i balans. När frågan slutligen kom till mig, vad det var som väckte sådant obehag i synen av honom, fann jag att han oftare blev synlig och inte bara mer synlig utan även att var han närmare än för. Till slut kom insikten att jag under lång tid hade gjort mig själv till någon jag inte var menad att vara. Försökte göra rätt av något fel, göra lögner till sanningar. Oändligt med svaga slingriga lögner kunde aldrig böja en livskraftig stark sanning. De tillfällena jag vågade se på mig själv uppenbarade sig sanningen att det inte längre var mig jag såg. I en iver och skräck inför honom hade jag föråt den enda jag har möjlighet att förändra, mig själv. Från att varit en människa på flykt kom insikten att jag måste bli en människa som letar, söker, inte efter den som jagar utan efter den jagandes byte, mig själv. Detta var omvälvande, jag som trodde att jag var jag, att grunden låg där den låg, att min person hade en gång för alla funnit sin form.

Trots ivrigt letande hitta jag honom inte mer, jag vände på stenar, dröjde mig kvar på platser han tidigare blivit sedd.  Från att ta andras stigar sökte jag de vägar som var mina för att hitta honom. Trots sökandet fanns han inte att hitta någonstans. Helt plötslig kände jag en tomhet, ensamhet, känsla av renhet. En förnimmelse över att jag stod där utan sällskapet av en kompanjon. Som en yin utan yan, som ett andetag utan gördel.

En dag då jag fick se honom i spegeln och insåg att han var en avskalad, helare och sannare version av mig. Ett jag utan mina självpåklistrade skydd, utan pålagda höljen. Ett jag utan det skinn som inte var mitt, naken. I reflektionen var en man som hade förlorat det han trodde han skulle vara och istället stod där, den han var. Jagandet och jakten var slut, här stod jag med det som var jag, i spegeln såg ögonen att jag var han!

Kipling

I dag har jag hela dagen suttit på föreläsningar, en del bra och intressanta. En del som egentligen skulle varit intressanta och givande, men som var långt därifrån. Jag undrar varför föreläsningarna inte fångar mig, eller för jag inte fångar dem? Mina tankar går till det citat av Sören Kierkegaard jag tidigare har lagt upp här. Hur viktigt det är på vilket sätt saker förmedlas, hur vi möter de som skall ta emot det vi ska förmedla. Något för mig att bli påmind om och ta med mig.

När jag tänkte på Kierkegaards kloka ord så kom jag att tänka på ett annat vackert ordspråk. Ett ordspråk där melodin och orden är lika vackra som meningen i dess ord. Vill gärna dela med mig av vad Rudyard Kipling en gång sa.  Hoppas orden kan tala till er och beröra er som de berör mig.

"No written word, no spoken plea, can teach our youth what they should be. Nor all the books on all the shelves, it´s what the teachers are themselves"

En av flera bestående intryck från John Woodens föreläsning på TED, titta gärna!

Lek

Mina tankar är sällan mina från början, de kommer till mig som trådar från den resan jag gör varje dag. Vissa trådar blir till mina, vissa trådar kommer aldrig mig nära. En människa vars trådar jag ofta återkommer till är Robyns och hennes fantastiska musik och texter. Ditt hjärta kommer aldrig bli gammalt, och ditt hjärta kommer aldrig bli bittert om du kommer ihåg att leka. Så lek min vän, lek!

Some people live their

lives by the book,

Some people are too

scared to even look,

Some people don't even really care,

Nooo,

I'm not a woman yet

but still not a child,

So what am I suppose to

do with my life,

It doesn't fit me anymore,

Not yet,

Right now,

When too many of us forgot,

What our LIFE is all about,

Care too much about what

other people say,

But your heart will never grow old,

And your mind will never

ever get bitter if you

remember how to play,

Some people seek outer

extremes too scared of

their own inner hights,

Some people never asked

themselves why,

No, No,

I will never try to

hide behind myself,

I will never try to be

somebody else,

It wouldn't do me any good,

Not yet,

Right now

Play av Robyn

Tillit

Vad tänker du om tillit Magnus? Frågan ställdes av en nära vän för några dagar sedan. Jag fångade inte frågan just då men plockade upp sen senare samma kväll. Vadå tillit, det är väl att jag litar på mig själv? Visst, tänkte jag vidare, måste jag tro på mig själv för att kunna hitta mig själv. Det är väl inte så konstigt? Varför måste min vän göra saker mer komplicerat än vad det egentligen är, tänkte jag och avslutade den tankebanan den kvällen.

Nästa dag pockade frågan på ny uppmärksamhet. Jag blev lite irriterad, som om det var en fråga som inte förtjänade mer uppmärksamhet än den redan hade fått. Frågan var ställd och jag hade gett den sitt svar tyckte jag. Fast den fortsatt att dyka upp. Ibland lite smygande, som när jag tänkte på att möta min äldsta dotter i att inte bli en duktig tjej. Ville möta henne för att visa att hon är bra som hon är, ge henne mer självkänsla. Där dock ordet upp igen, ge henne tillit till sig själv. På kvällen hade min son högläsningsläxa som han så bra läste för mig. Det var verkligen riktigt bra läst och jag ville bekräfta att han verkligen läser bra. Där kom det smygande igen, ge han tillit till sin förmåga.

I går skulle vi åka på nallekonsert då min minsta dotter ville ha på sig både klänning och kjol samtidigt och frågade mig om hon fick ha de kläderna när vi skulle åka. Det var inte den sammansättningen av kläder jag skulle lagt fram till henne om jag hade valt, men detta var hennes val. Jag svarade henne inte utan ställde en motfråga, känner du dig fin i de kläderna du har? Med ett stort och stolt leende svarade jag hon ja. Självklart ska du ha de kläderna när vi ska åka iväg, min älskade dotter, svarade jag henne. Jag ville ge henne känslan av att hon är bra som hon är i vilka kläder som helst, att det är inte vad andra tycker som är viktigt utan vad hon själv tycker. Jag ville ge henne tillit till att hon är bra precis som hon är, i vilka kläder som helst.

En vän pratade om smärta och hon var frågande om hennes väg verkligen var rätt, för det var en smärtsam väg. Jag svarade att det inte är smärtan som är vägvisare, utan om hennes väg känns rätt för henne. Tillit till det som är hennes väg. En av barnens kompisar pratade om att de skulle ut och resa på höstlovet, någon annan av barnens kompisar började prata om att de skulle på skidsemester under julen. Jag sa inget, och barnens samtal gick snart över till att handla om något annat. Fast jag fick dröja mig kvar där för att påminna mig själv att jag duger som förälder trots jag inte kommer åka med mina barn på resa varken till höst- eller jullov. Fick öva mig i tillit till mitt eget föräldraskap.

Utan att jag egentligen ville släppa in det, så fanns ordet där oftare och oftare. Ett ord, ett begrepp som jag inte hade tänkt så mycket på innan hade helt plötsligt blivit något centralt i min värld. Ett av dessa ord som vars handlingar avslöjar dess existens, som kärlek och omtanke. Dessa ord som är betydelselösa utan handling, och handling utan dess mening är tomma handlingar. Utan att veta det hade min vän, genom sin fråga, gett mig ännu en pusselbit till mitt pussel. Ännu ett steg på vägen att bli den jag är menad att bli. Tack!

Substitut

Jag träffade en vän som hade dragit på en tröja på sina ben och frågade varför han hade gjort det.

-       Jag frös om benen, svarade han

-       Det ser väldigt obekvämt ut att ha benen nertryckta i en tröja. Är det inte det? frågade jag

-       Jo!

-       Varför tog du på dig en tröja på dina ben och inte ett par byxor?

-       Tröjan var närmare, var hans svar

En kanske banal och märklig historia men för mig väldigt vanlig. Inte att försöka sätta på sig en tröja på sina ben, men att tro att en sak kan fungera som ersättning för en annan. Poängen med denna historia är att det uppenbart knasigt att sätta på sig en tröja på sina ben för att man fryser om benen. Ingen jag känner skulle ens tänka den tanken, fast många jag känner, däribland mig själv, tror att saker som inte hör hemma på ett ställe fyller samma funktion som det som borde finnas där. Att inre tomhet kan fylls med mat, konsumtion, sex eller relationer. Detta substitut, som bara skapar mer tomhet, är så mycket närmare och hela tiden greppbart, gör att jag väljer att försöka fylla mig med det istället för att fylla mig med det jag verkligen skulle behöva fylla tomrummet med.

Principen är den samma, men här är det ingen som höjer på ögonbrynen. 

Grunden

Alla mina funderingar som jag ger uttryck för här är inte i syfte att hitta problem. Det är funderingar vars mening är att göra grunden starkare och tydligare i mitt liv. Att sortera bort det som stör mig i att leva och uttrycka kärlek. Lära mig av det som jag upplever att vara närmare kärnan till allt, kärlek.

Varje definition är i sig en begränsning, men det finns en definition av kärlek som jag inte upplever begränsande, utan som ett ledmärke för mig. Den läste jag i Leo Buscaglia underbara bok Leva älska lära från 1982, och den har jag burit med mig. Kanske kärlek är när jag långsamt leder dig tillbaka till dig själv, inte till den du tror att jag vill att du ska vara, utan till den du verkligen är. Är den inte underbar? Då skulle kärlek till mig själv vara när jag långsamt leder mig tillbaka till mig själv, inte till den jag tror att alla andra vill att jag ska vara, utan till den jag verkligen är. Där har vi det jag tidigare har skrivit om positiv egoism, eller hjärtsinnad. Alla mina funderingar och mitt sätt att behandla dom genom att sätta ner de på papper är ett av mina sätt att leda mig tillbaka till mig själv, till den mesta jag kan bli, till ett liv i kärlek.

Barnbeteende

I går var jag med min minsta dotter på hennes dagis hela dagen, i dag har jag varit med min äldsta dotter på hennes skola, också hela dagen. Verkligen en lyx att se mina barn i den miljön som är vardag för dem. Gav mig en mer djupare syn än den insynen jag får när jag lämnar och hämtar normalt. Primärt så kände jag en glädje över att mina barn går på den förskola/skolan som de gör. Jag kan inte annat än lovprisa verksamheten.

En annan sak som jag blev uppmärksammad över var de sociala spel som jag normalt  upplever bland vuxna också är så tydliga även bland barnen. Vad som skiljer är att barnen är så mycket tydligare, de är inte så bra på att dölja eller nyansera varken de goda eller mindre goda beteenden som även vi vuxna har. Vi vuxna döljer så mycket bättre vår glädje men även de mindre goda beteenden i sociala miljöer. Här blev allt så mycket tydligare, så mycket mer lättläst.

Under dessa dagar har jag tänkt att vissa beteende är kanske universella, oberoende av vilken ålder individerna har i gruppen. Fast när det gäller det mindre goda uppförande är det min övertygelse att detta inte primärt finns hos barnen, detta är något de har lärt sig av oss vuxna och tagit till sig. Barnen gör vad vi vuxna gör, oberoende om det är gott eller ont. Vad som gjorde det så påträngande här var att det ännu är så oslipat. Vi vuxna är så mycket bättre att dölja vår osäkerhet och elakhet. Även om det är de barnens mindre bra agerande som jag tar upp här så var det absolut inte det som dominerade på något sätt. Självklart var det glädjen, skrattet och nyfikenheten som var tydligast och som smittade mest, men det var de motsatta som väckte mina tankar. Eller kanske inte det heller, barnen har läst vad deras föräldrar gör, gör som de utan att veta om det är ett bra eller dåligt beteende.

Vad jag bland annat uppmärksammande var hur tydligt vissa grupper, och bland tjejerna fram för allt par, exkluderade andra barn. Vi är inte en grupp för att vi har något särskilt gemensamt utan vi är något just för att ni andra inte får vara med. Sverigedemokraterna i ett nötskal! Hos barnen så hade de inte lärt sig att det är mer rumsrent att försöka dölja det verkliga syftet, så som vi vuxna har lärt oss. Där vi vuxna pratar om en sak men menar något annan så pratar och menar barnen samma sak. Det var så tydligt att vissa barn upplevde en så dålig identitet och för att definiera sig själv försökte de definiera sig själva genom vad de inte är. Otals är de vuxengrupper där jag har sett exakt samma sak, fast mycket av energin har lagts på att dölja just deras dåliga identitetskänsla. 

Det var två dagar med många härliga skratt, närhet och glädje. Men även en tydlig spegelbild av den vuxenvärld jag möter dagligen, som födde många givande tankar.

Fick mig att le och tänka efter..

Smärta

Under den sista veckan har samtal jag haft ofta snurrat kring smärta. I samtal med många olika människor så har vi vidrört just smärta och varje gång har det berört mig. Jag tror att min syn på smärtsamma känslor skiljer sig en del från den synen som människornas jag har mött. Många gånger har jag uppfattat att de jag pratat med har på olika sätt värjt sig från smärta. Självklart med den reservationen att allt detta bara är min tolkning av andra människor. Det är inte min uppgift att tolka andra, och jag vill inte göra det. Det är bara min syn av samtalen.

En människa jag mötte var frågande till att varför de smärtsamma känslorna måste vara med för att växa i sig själv och som människa. Ytterligare en förklarade att hon försökte bryta dåliga mönster, men så kommer de mörka, tunga känslorna och då stoppade hon. Som om smärta skulle vara ett stoptecken! Jag ställer mig frågande till varför många har den synen på smärta, skulle drista mig till att säga att jag ser tendenser i stora delar av samhället att smärta, mörka och tunga känslor skulle vara något dåligt. Vill inte alls på något sätt sätta mig på några höga hästar, jag har också varit där. Min väg styrdes mycket av att undvika smärta, dock blev de vägar jag valde när jag undvek smärtan mindre och mindre vägar tills jag kom till en återvändsgränd. Jag kom till en plats när jag inte längre hade ett val att undvika smärtan, och smärtan drabbade mig. Självklart är all smärta personlig och jag vill inte på något sätt jämföra min smärta med någon annans, men för mig var det ett avgrundsdjupt håll. Fy fan vad ont det gjorde, och det fanns inga möjligheter att välja någon annan väg. Samtidigt ville jag inte välja någon annan väg. Jag visste att det var just den vägen jag skulle vandra, oberoende hur mycket smärta som jag var tvungen att genomleva. Förra året kan jag lugnt säga var det mest smärtsamma jag någonsin har upplevt och jag skulle inte vilja ha en sekund ogjord. På något sätt har jag blivit vän med smärtan, värjer inte för den längre. Inte så att jag har blivit masochist, nej jag gillar att njuta. Fast mitt förhållningssätt emot smärtsamma emotionella tilldragelser är bytt. Om något är smärtsamt eller njutningsfullt spelar ingen roll, vad som är ledstjärnan är om det är äkta för mig. Smärtan är inte längre ett stoptecken för mig, så länge vägen känns som min väg. Nu har det nästan blivit det omvända, känner jag att jag närmar mig något som skaver, som irriterad väcks mitt intresse. Är detta något skit som jag borde ta tag i?

Nu har jag skrivit mycket om smärtan men det fattas en annan dimension. Det är alla de vackra, ljusa och varma känslorna. När jag tvingades att släppa in smärtan i mitt liv så märkte jag att samtidigt tillät jag mig att känna glädje, kärlek och njutning på ett sätt som jag nästan hade glömt hur det kunde vara. I min iver att undvika smärtsamma vägar hade jag samtidigt gott miste om alla de starka känslorna av glädje, kärlek och njutning. Från att gå från en palett med ända färg grått fick jag tillbaka alla varma och ljusa färgerna också. Desto mer jag tillätt att känna smärta desto klarare och tydligare blev också de njutningsfulla färgerna. Livet gick från svart-vit till ett liv i high definition!  

Hjärtsinnad

En kär och nära vän gav mig ett nytt ord idag, hjärtsinnad. Visst låter det vackert? Jag pratade om positiv egoism och om det fanns något bra ord för det. Hon sa att hon brukar kalla sådana människor hjärtsinnade. Jag kunde inget annat än att älska ordet från början. Detta var verkligen ett av dessa ljuvliga tillfällen som kommer flygande till oss när vi minst anar och är förberedda på det. Hjärtsinnad!

Så vad menar jag då med positiv egoism? Det är när vi bygger grunden först, grunden i alla mina relationer är jag själv. När jag vet var och vad jag är så kan jag lägga hela min uppmärksamhet på den människan jag möter, istället för att gå in i relationen. Får jag sagt vad jag tycker, hur speglar sig min röst, mina behov i den andra människan? Det är svårt att få någon annan att förstå vad jag vill i en relation om jag inte först vet vad det är jag själv vill. För att kunna älska någon annan måste du först kunna älska dig själv. Alltid detta, tillbaka till grunden, och bygg grunden ordentligt. Vilket inte är så lätt alltid, det skulle vara så mycket enklare om vi hade någon annan som kunde berätta vad det är som jag vill. Tyvärr har jag mött många människor som tror sig kunna vet vad andra människor vill som gärna kommer och berättar för oss andra vad vi vill. Detta är deras sätt att fly. Istället för att fråga sig vad de själva vill, vilket kan vara svårt att komma underfull med, så tror de sig veta vad andra vill. Omvägarna kring att närma sig det som är viktigt och svårt är många.

Så med positiv egoism menar jag att jag alltid utgår från mig själv och det jag är, om jag då möter andra människor som vill samma, så bra. Om du möter andra människor som vill annorlunda, må så vara, då får vi ta den konflikten med oss själva. Inte lasta över det till någon annan eller relationen till någon. Vi kan bara ta ansvar för oss själva, men när vi gör så tar vi även ansvar för att vara sanna och äkta i vårt möte med vår nästa.

Jag ska öva mig på att bli hjärtsinnad…

Att se förbi sina invanda mönster och tänka större

En sak som orsakat mig frustation är häftiga bilar. Dessa bilar som accelererar fort, går snabbt och låter mycket tycker jag är häftiga. Att jag känner så är egentligen inte något problem i sig, det är när den intellektuella delen, hjärnan, av mig börja lägga sig i och fråga min emotionella del, hjärtat, den delen som tycker häftiga bilar just är häftiga, varför. Tja, för att de är snabba, snygga och låter häftigt. Då kontrar min hjärna med, vad är det för tufft med opraktiska, dyra bilar som belastar våra knappa naturresurser mer än det behöver? På det har inte mitt hjärta några svar, mitt hjärta tänker inte, det känner. Även om mitt hjärta vet vad det känner så har det känt sig lite skamsen när det gäller vad det känner för dessa bilar. Min hjärna vinner argumentationen, men förändrar inget i vad jag känner för häftiga bilar, förändringen är bara att det har tillkommit en konflikt.

Ett ännu värre exempel är att mitt hjärta tycker till och med att skjutvapen kan vara häftiga. Jo, jag skäms bara att skriva det och mitt hjärta skäms också. För här behöver knappt min hjärna komma med några invändningar, hjärtat vet att det inte är riktigt okej att tycka saker som är gjorda i ända syfte att döda och lemlästa är häftiga. Fast som innan, hjärtat väljer inte med logik, det väljer utan hänsyn till logik. Och hjärtat tycker att skjutvapen kan vara häftiga, absolut inte det de kan uträtta, men i sig själva.

Denna konflikt har blivit olöst i mig tills en klok vän gav mig en annan vinkel på det hela. Vi måste tillåta vårt hjärta att få leka, det är i hjärtat leken och lusten till oss föds och även om vi intellektuellt inte tycker om det så vet hjärnan att vi mår bra av leken och lusten. Så uppmuntra ditt hjärtas lust och lek, även om den kan te sig oförståelig för ditt intellekt, så gör den oss rikare.

Tack för att jag har så kloka vänner i min närhet! 

Nytt på nattduksbordet

När jag stod i en bokhandel var det en av böckerna som talade till mig, Kom ska jag berätta av Jorge Bucay. Jag har inte hört talas om författaren innan men hans bok har inte gjort mig besviken. Boken berättar om en student som besöker sin psykoterapeut och vid varje besök berättar terapeuten en saga. En tänkvärd saga som alla kan ta till sig på sitt sätt och på sin nivå.


Sagorna är i still med Sufihistorien jag skrivit innan. En annan saga som jag kom att tänka på är Sagan om glasögonen, som jag fick höra en gång men som jag bär med mig. Innan glasögonsagan vill jag gärna rekommendera Kom ska jag berätta av Jorge Bucay. Nu Sagan om glasögonen...

Tänk dig att alla människor i ditt eget land, från tidernas begynnelse, idag och för all framtid, föddes med två ben, två armar, två ögon, två öron, en näsa, en mun och ett par solglasögon med gula linser. Ingen har någonsin tyckt att det är konstigt att man har solglasögon på sig jämt för det har alltid varit så och de är en del av den mänskliga kroppen. Alla har dem.
Ta av dig solglasögonen och titta på dem. De värderingar, attityder, idéer som alla i ditt land delar är vad som ger solglasögonen dess gula färg. Allt alla har sett, lärt sig och upplevt har kommit in till hjärnan genom de gula linserna. Allt har filtrerats genom de värderingar och idéer som färgar linserna gula. De gula linserna är dina attityder, din tro, dina värderingar, fin kulturella bakgrund.
Tusentals mil bort, i ett annat land, har människorna från tidernas begynnelse, idag och för all framtid fötts med två ben, två armar, två ögon, två öron, en näsa, en mun och ett par solglasögon med blåa linser. Ingen har någonsin tyckt att det är konstigt att man har solglasögon på sig jämt för det har alltid varit så och de är en del av den mänskliga kroppen. Alla har dem. Allt som människorna i det andra landet har sett, lärt sig och upplevt har filtrerats genom de blåa linserna.
En gång reste en man från ditt land till det andra landet. Han var smart och förstod att för att lära sig om det andra landet och det andra folket måste man skaffa sig ett par blåa solglasögon, så att man kan ”se”. När han kom till det andra landet hade han skaffat ett par blåa glasögon. Han stannade i tre månader och kände att han verkligen lärde sig mycket om det andra folkets värderingar, tro och idéer. Han kunde verkligen ”se” med hjälp av sina nya blåa glasögon. När han kom hem till sitt eget land igen var han expert på det andra landet och berättar stolt med många intresserade åhörare att deras kultur är grön. 

Jag, min största fiende

Råkade somna när jag lade mina barn igår kväll. Vaknade med mina två tjejer nu kvart över tre på natten och inser att jag faktiskt har sovit åtta timmar. Perfekt tid att skriva. Ett mörkt och tyst hus som bryts av välkomna ljud från mina döttrars djupa andetag. Utanför svävar gatlampans gul- orangea sken som lyser upp morgondimman, allt i en ram av stillhet.

Jag drömde att mitt liv var en perfekt romantisk Hollywood producerad film. Allt utspelade sig i ett höstigt New York. Fast i filmen blev inte handlingen riktigt som i mitt liv, handlingen tog sig en annan väg än vad jag själv har gjort. Eller kanske det var något som kommer hända mig? Vi får se, men nu en några rader av reflektion...

Inser att jag själv är min egen största fiende. Att den enda som sätter upp hinder på min väg är jag själv. För när jag tänker och funderar så är det där jag hamnar. Andra människor och situationer ger mig utmaningar som jag kan välja om jag vill gå in i eller inte gå in i. Även om jag väljer att gå in i dessa utmaningar så kan jag välja om jag ska låta dessa utmaningar vara ett sätt för mig att växa eller om jag ska låta de vara något som kommer vara ett hinder, en energitjuv på min väg genom livet. Ett hinder där jag fastnar i negativ tanke och energimönster, där jag ser mig som ett offer för andra människors agerande. Jo, det är så jag ser på händelser som jag möter/hamnar i. Ständigt med mina egna hejaramsor som, ett misstag är aldrig ett misstag så länge du lär dig något av det eller Även en negativ händelse kan bli en positiv erfarenhet, det är inte upplevelsen i sig som avgör, det är hur jag väljer att förvalta erfarenheten som avgör om en upplevelse är positiv eller negativ.

När det kommer till saker som jag utsätter mig själv för, tänker jag likadant där? Nja, det kan jag inte ärligt säga. I det mesta så är jag nöjd eller kan vara väldigt förlåtande med mitt eget beteende, och då hänger det samman. Fast sen kommer jag till mina dåliga vanor som jag har, stoppar en massa skit i mig, godis, skräpmat och så en av mina passioner, chokladglass. Även när det gäller att röra på mig och min motion har jag väldigt dålig disciplin. Jag vet att min kropp är mitt tempel men ändå så väljer jag att inte ta hand om den på ett sätt som jag tror att jag egentligen vill. Jag kan vara väldigt duktig på att stålsätta mig och så sköter jag om min kropp för en tid, men sen så sjunker jag in i dåliga vanor igen. För mig är detta ett tydligt mönster. Varför? För att det ska bli mer nyanserat så tycker jag att jag på ett inre plan tar hand om mig själv på ett väldigt bra sätt och det berömmet ska jag verkligen ge mig själv. Där har verkligen jag tagit till mig av de övertygelser som jag fått och förändrat mig själv i den riktningen som är bra för mig och som jag tror är menat. Fast att jag inte sköter om min kropp med kost och motion så som jag önskar att jag gjorde, stör mig. När jag försöker se på mig själv så förstår jag inte varför jag gör som jag gör. Visst, det är kopplat till skam, vikten är en skam som går djupt in i mig och har gjort så hela livet. Men om det nu är ett problem för mig att jag skäms för att jag inte tar hand om min kropp, vad är det då som hindrar mig? Vad är det för mekanik som gör att jag börjar med de bästa av intensioner om och om igen, bygger nya sundare vanor, tar hand om min kropp med kost och motion. När jag gör allt det så märker jag hur mycket det påverkar mitt inre mående, jag känner mig starkare och harmoniskare än jag någonsin gjort. Allt för att efter ett tag göra fälleben på mig själv och rasera det jag byggt upp. Varför?

Visst, jag kan också se att förutsättningarna för att lyckas inte är de optimala. Jag har mina tre barn var annan vecka, och då de inte är större än de är så kan jag inte lämna de för att sticka ut och springa en sväng. Även om jag hittade lösningar på det problemet så är de veckorna jag har barnen väldigt tidsintensiva med hämt- och lämningstider på dagis- och skola, jobb, laga mat och det andra livspusslet. Visst kan jag se det, men dåliga förutsättningar har inte hindrat mig att förändra eller utföra saker som jag vill genomföra. Visst är det en ursäkt, men absolut ingen förklaring. Så vad är det som hindrar mig från att genomföra de förändringar som jag vill och tror mig behöver genomföra? Förutsättningarna finns där, det ända som hindrar mig är jag själv. Så vad är det i mig själv som hindrar mig från att förändra det jag tycker mig vilja förändra och som jag tror skulle kunna få mig att må ännu bättre i mig själv? Varför hindrar jag mig att bli den jag vill? Nu har vi börjat närma oss knuten, men nu blir det väldigt svårt för mig att se så mycket längre, nu börjar jag famla i mörker.

Har jag orimliga förväntningar och krav på mig? Är min bild att jag ska bli världsmästare i någon sport, att jag ska vara supertränad. Visst kan detta vara en annan fallgrop. Att jag sätter för höga förväntningar och krav på mig själv. Nej, inte heller det tror jag är en orsak. Visst har jag förväntningar på mig när jag äter bra och tränar regelbundet, men de är inte på några sätt orimliga.

En annan av mina övertygelser är att människor gör, inte vad de vill, de gör vad som funkar. Människors agerande har alltid en förklaring, inte alltid synlig men det finns alltid en anledning till varför vi gör som vi gör. En vanlig orsak till att vi gör, för oss, konstiga val i vårt agerande är att undvika smärta och då ofta emotionell smärta. Det för oss mest naturliga valet skulle krafsa i och påminna oss om djup liggande skam och smärta. Därför väljer vi ibland helt ologiska vägar som med större insikt egentligen är helt logiskt. Detta resonemang känner jag kan appliceras även på det problemet jag skrivet om ovan. Vad är det för djupt liggande skam och smärta som hindrar mig från att gå dit jag vill och känner att det är menat att jag ska gå. Kom upp så ska jag ta fajten med er, jag tror att jag är redo, problemet är att jag inte ser de inre demoner jag ska slåss mot. Min erfarenhet är att dessa demoner blir tydliga för mig när jag är redo att möta de. Hoppas denna text tar mig ett steg närmare att göra mig redo att mötas.

Hoppas ni får en härlig oktober, jag ska göra det bästa för att min oktober ska bli precis så bra som det är menat….