T-faktorn

Hur kan vi beskriva ett gott möte? Kan vi beskriva ett gott möte? Är det nån ide att beskriva ett möte? Ibland kan jag tycka att beskrivningar av något vackert tar bort lite av det sköna. Att försöken att återge en känsla eller ett konstverk nästan besudlar upplevelsen med orden som försöker, men ändå aldrig lyckas, ge erfarenheten rättvisa. Detta till trots gör jag ett försök.

Jag tror att vi kan beskriva ett möte utifrån yta. Med ytan menar jag inte rum eller tid för mötet, utan med hur mycket av mig och den andra människan som får kontakt. Ibland kan jag prata över häcken med min granne om vädret, då blir ytan grannskapet och väder. När jag möter en riktigt nära vän, där jag vågar visa mig själv med hela min sårbarhet, mina ljusa och mörka sidor, kan det bli ett möte med en yta som nästan täcker in hela mig, som tar hela min närvaro i besittning.

Idag besökte jag och min bror en, till oss båda, nära vän. När vi skulle gå kom det till mig att dagens möte, så som många andra möten med vår vän, spränger de gränser för hur jag normalt upplever möten. Möten med min vän sker på en yta så stor att den vidgar och sträcker ut mitt jag. Sammankomster som får mig att växa som människa. En samvaro där, den annars så svåra, balansen på nuets knivegg sker med lätthet. Ett möte mellan själarnas absoluta nakenhet. Detta, magiska, kallar jag nu T-faktorn!