19 april 2012

Amputation del 2


Kan förminskning vara av godo, en reducerad omfattning bidra till frihet? Kan våra delar vara ankare, förtöjningar som ibland är trygghet som håller oss kvar i storm, men som samtidigt är bojor som låser fast och hindrar oss att lyfta allt högre? Kan min omfattning vara i vägen för själva kärnan? Periferin slukar kraften menad för stommen?

Under medeltiden kallades det långa släpet på kvinnornas kjolar för djävulens dansbana. Skapar mitt släp friktion på min väg framåt? Drar jag med mig något som mina begränsningar och rädslor dansar och lever på?  För att växter ska bära rikligt med frukt, måste de beskäras regelbundet. Att beskära ett träd kan vara ett sätt att skära bort det sjuka och försäkra att det håller sig friskt, fri från svaga delar där sjukdomen kan få fäste.

Kanske även jag mår bra av beskärning, lägga kraften på det som utgör min kärna. Hitta tillbaka till min grund, min plattform. I våra försök att så gärna vara något tror jag det finns en risk att vi går vilse. Många gånger i mitt liv har jag tagit på mig titlar, försökt leva upp till definitioner, tillhöra grupper som jag senare insett att jag inte har varit, eller för den delen vill vara, en del av. En god sås måste kokas ner och reduceras för att bli riktigt smakrik och mustig. Ett jag bortskuret på allt annat än en kraftfull bas.

I omklädningsrummet på mitt jobb står det uppradat en massa skåp. På de flesta skåp står namn på vem som har skåpet. Förutom namnet står även yrkesfunktion eller titel. Fast jag använt samma skåp i flera år har mitt skåp saknat skylt, idag fick jag tummarna loss och satte upp en lapp med mitt namn och titel. Som titel valde jag människa! Jag skrev människa mest som en reaktion på titelhets och hierarki som jag inte alltid förstår. Nu ser jag att det är just människa som är min grund, min kärna och det är där jag ska lägga min kraft och energi att vara och verka.

4 kommentarer:

  1. Hej!
    Dina texter är helt underbara! Du får fram i text precis det som finns i mina tankar allt som oftast. Häftig känsla att det verkar finnas fler som har ett sånt virrvarr av tankar och idéer, som jag oftast känner mig lite ensam om. Din förmåga att koka ner dessa tankar till vackra, tänkvärda texter är fenomenal! Du borde skriva krönikor, låta fler ta del av din medkännande, inkännande och varma attityd till livet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. boksluterminaögon tack för dina kärleksfulla och värmande ord, stötter på en stapplande färd bland känslor och ord. Tack!

      Radera
  2. Skrattade gott när jag läste sista delen på inlägget. Det är bara så typiskt dig! Jag gillar den sidan skarpt

    SvaraRadera