Trädgårdsmästare

I lördags sprang jag på min systerdotter, efter vi hälsat tackade hon så mycket för boken hon fick av mig när hon tog studenten för två år sedan. Hon tyckte den var vacker och att den hade gett henne mycket. Jag blev glad att hon kände att boken hade talat till henne. Jag tänkte inte så mycket mer på det då.

I morse när jag var ute och sprang tänkte jag och såg ett samband med några andra händelser som jag upplevt de sista veckorna. Som motsats till händelsen med min systerdotter har jag försökt möta en annan människa i syfte att ge honom något som jag verkligen tror skulle vara han till godo. I en fråga där han väljer att enbart se svart eller vit har jag försökt lägga till nyanser i färgskalan mellan ytterligheterna. De gånger jag försökt har han envist hållit kvar i att det inte finns något annat än just svart eller vitt. Mina försök har bara resulterat i än mer endimensionellt tänkande. Likheten i dessa två situationer är att jag gett både min systerdotter och den andra människan frön till utveckling, skillnaden är hur de båda har förvaltat dessa frön.

Min förhoppning är att jag sår frön i min omgivning. Vissa av fröna kommer aldrig att gro i den jord som vissa människor är, och hos vissa är det aldrig meningen att det jag ger ska växa. Deras livsväg innehåller något annat än vad mina frön kan ge. Ibland tror jag mina fröer är just vad som behövs, men att utveckling känns mer hotande än någonting annat. Där deras jord är förorenat av så mycket rädsla att inget någonsin kommer växa där. Hos några ligger mina frön vilades länge, för att vi rätt årstid blomma upp och sprida skönhet. Vissa individer har jord gjord för mina frön, knappt hinner de landa förrän det växer det upp livskraftiga och starka tankar. Idéer som växer och hjälper dem att hitta och genomföra just sin livsuppgift.

Vårt ansvar är aldrig att få något att gro i en annan människa, det vi kan göra är att ge frön till växt.