Bussen

Kan det vara så att jag redan är framme, att jag bara sitter kvar och vägrar gå av bussen? Väntar på hållplatsen som aldrig dyker upp, som en ursäkt för att slippa gå ut och möta livet. Utan några andra hinder och begränsningar, än de jag själv sätter upp?

Tjuvkika

Ibland känner jag att jag får tjuvkika in och se stora saker i andras liv, saker som egentligen inte är menat för mig mina ögon. Liv som inte mitt, men som jag med glädje tar del av. Att åka snålskjuts på någon annans livsenergi. I dagarna får jag uppleva något sådant på väldigt nära håll.

Min bror och också bästa vän är på besök och bor hos mig. Som alltid är det en ynnest att få dela tid, tankar, känslor och tystnad med honom. Dagar han är här och bor hos mig känns nästan mer naturligare än dagar då han inte är här.

Vad dessa två stycken ovan har gemensamt är att detta händer samtidigt just nu. Hos min bror får jag se en bit koncentrerat liv, ett regn av närvaroessens. Han har just övervunnit en rädsla, sett den i ögonen och mött den. Med aktiv handling har han valt att växa, valt att utforska mer av vad han är och har möjlighet till. Brutet mönster som varit väl invanda, stiget av vagnen han själv har puttat iväg. Med lika mycket glädje, nervositet, rädsla och förhoppning blandas med hans annars aldrig sviktande närvaro. Jag få se honom hitta formen för sitt ännu större och modigare jag. Att se någon jag älskar att bli mer, mer av sig själv, är en verklig glädje.

Tack underbara bror att jag får ta del av livet som sprudlar i dig!

Formar

Vid ett samtal för några dagar sedan återupptäckte jag en vacker och betydelsefull berättelse. När jag berättade historien insåg jag också hur viktig denna upplevelse fortfarande är för mig, hur den alltjämt finns med mig i mitt sätt att leva, tänka och känna. Levande och verklig! En länk i den kedja som bildar den jag är. En händelse som har format den jag är i dag, format hur jag möter andra människor, privat som professionellt. Här är en historia, en skildring av något som jag bär med mig varje dag…

Under min barndom tillbringade jag, min lillebror, mamma och pappa under många år en vecka varje vår i svenska fjällen. Det var en tradition att våra föräldrar tog oss ledigt från skolan en vecka i februari eller mars för att tillbringa i snön längre norrut i vårt land. Ofta i en liten jämtländsk by som heter Ånn, mitt mellan Åre och Storlien, precis väster om gränsen till Norge. Bredvid den stora vägen som går genom byn, en kilometer från den lilla järnvägsstationen, låg och ligger fortfarande en kursgård. Inklämt mellan vägen och järnvägsspåren som går parallellt i östvästlig riktning. Ett tiotal byggnader, utsprida, skilda till storlek och form. Alla med namn hämtade från de snötäckta fjälltopparna som man vi klart väder kunde se på avstånd, såsom Storsylen, Lill- och Storsnasen.

Min pappa gick under dessa veckor på olika utbildningar med försvaret och familjen kunde då bo och äta för en subventionerad summa pengar. Ofta anordnades särskilda aktiviteter för familjerna med bandvagnsutflykter till fjäll och sjö, transport till skidanläggningarna vid Storlien eller Ånn. Även utan organiserad verksamhet kunde jag och min bror tillbringa dagar med att leka, bygga snökojor, åka skidor och pulka och bygga mer och mer fantasieggande hopp och hinder. För mig och min bror som var uppväxta i Skåne var detta ett paradis. I mina minnen finns också en alltid starkt lysande sol över en klarblå himmel. På kvällarna somnade jag med röda kinder, röda av sol och vindens smekningar.

Den gången, som jag vill berätta om, var när jag var i tio-tolv år gammal. Början av veckan skilde sig inte från de andra gångerna, men i slutet av veckan blev jag dålig. Jag fick ont i magen, kräktes och hade feber. Antagligen var jag bara matförgiftad, kanske av en dålig diskad termos. Mina föräldrar trodde att jag hade druckit för mycket O´boj. I matsalen stod på bordet bredvid kaffet och teet, en stor skål med O´bojpulver som jag uppsökte flera gånger varje måltid. Jag insjuknade på torsdagen och redan på fredagen var jag bättre, men långt ifrån bra. Minns inte om jag hade slutat kräkas, men jag låg trött utslagen med feber och sov för det mesta.

Veckorna avslutades på fredagen med en finare kursmiddag för kursdeltagarna och deras anhöriga. Mina föräldrar uppskattade dessa tillställningar och fann bekanta som blev nära vänner runt om i Sverige. Jag minns inte hur jag kände då, men nu har jag all förståelse för att mina föräldrar hellre ville gå på avslutningsmiddagen än att sitta med en febrig, sovande och allmänt ynklig liten kille. Vi hade boende i ett hus i direkt anslutning till matsalen och de lovade att de skulle titta till mig under kvällen.

Jag minns att jag lämnades ensam, men efter en lätt knackning på dörren, kom en av pappas kurskollegor in på mitt och min brors rum. Tidigare under veckan hade jag upplevt honom som trevlig och rolig. Vad som skilde honom från de andra, var att han verkade yngre än de övriga deltagarna, att han inte hade med sig någon familj och han inte pratade lika vuxet distanserat som de andra. Jag hade inte lärt känna honom mer än någon av de andra kursdeltagarna jag träffade flera gånger dagligen, vid måltider och andra aktiviteter under veckan. Som barn upplevde jag att det fanns något hos honom som gjorde honom olik de andra, inte så mycket med vad han gjorde, mer på sättet han inte gjorde och sa saker. Mannen gick och satte sig på en skrivbordstol knappt en meter från min säng. Med lugn och stor närvaro berättade han, att inte för så länge sedan, hade han genomgått flera cellgiftsbehandlingar. Jag viste då inte vad det var, men han förklarade att han hade fått en sorts medicin som fått honom att känna ungefär som jag gjorde nu. Att han legat långa perioder på sjukhus, kräkts, haft feber och mått väldigt dåligt. Under dessa tillfällen uppskattade han närvaron av en annan människa. För honom var det viktigare och kändes bättre att få sitta bredvid någon som mådde dåligt, än att vara med på en avslutningsmiddag. I stillhet satt han på stolen, inte som mina föräldrar som berättade hur sjuk jag såg åt eller hur synd de tyckte om mig. Han bara fanns där!

Om jag orkade försöka starta några samtal eller inte kommer jag inte ihåg, men han förklarade att vi inte behövde prata, om jag inte orkade. Tyst och stilla satt han där på stolen. Den obekväma känslan av att det satt någon jag inte kände vidare väl, övergick snabbt till en skön och behaglig känsla av trygghet. Känslan av att inte behöva vara själv. Han gav mig sin närvaro, skyddade, med sig själv, mig från ensamhet. Jag tror inte att vi växlade många ord under den kvällen, tillsammans delade vi tystnaden. Vid de tillfällena jag gled ur sömnens och feberdrömmarnas värld, så satt han där på stolen, knappt en meter bort i det svagt upplysta rummet. Delade kanske en blick eller en nickning, gav mig lite vatten. Det kändes verkligen tryggt och skönt att ha någon där, någon som bara fanns och som inte förväntande sig något av mig. Till slut somnade jag för gått den kvällen och på morgonen var han borta. Morgondagens solstrålar lyste genom gardinen och det hade blivit en ny dag. En dag för hemfärd. Jag träffade mannen igen och jag och mina föräldrar tackade honom för att han hade hållit mig sällskap. Han gjorde ingen stor sak av det. Vi skildes åt, lämnade Ånn och Jämtland bakom oss för att åter resa hem till Skåne.

Vad den mannen gjorde för mig var bland det finaste någon någonsin har gjort för mig. Inte bara den otroligt kärleksfulla handlingen att jaga bort min ensamhet och ge mig närvaro. Han visade också och gav mig en tro på det osjälviska givandet.

Jag har under mitt liv många gånger återkommit till denna händelse, berättat den med inlevelse för att förklara att jag så många gånger har försökt ge tillbaka på något sätt, det vackra och för mig betydelsefulla som han gav mig den kvällen. Denna gång jag berättar historian, inser jag att det är en av de händelser jag kan sätta fingret på under min uppväxt som har format och gjort mig till den jag är. För mig har det fått mig att tro att det finns något som osjälviskt givande. Fått mig att inse hur vackert det kan vara att hjälpa en annan människa. Fått mig att förstå att närvaro, och då inte bara fysisk, är det finaste vi kan ge en annan människa. Denna händelse har fått mig att jobba med det jag gör, tryggheten i det jag tror är det viktiga i att hjälpa en annan människa.

Vuxen

Mer än 40 år har passerat av mitt liv, jag har blivit förälder till tre, underbara, barn, äger ett hus, har ett respekterat jobb, har lån på banken, pensionsförsäkring och diverse statusprylar. I andras ögon, och ibland även i mina egna ögon, har jag blivit vuxen. En annan sak som tillhör vuxenvärlden är att tro sig vara oberoende av andra, att kunna klara sig själv, att inte ha behov av någon annan. Är det inte en stor lögn? För i allt detta oberoende håller vi på att dö av ensamhet allihop. Jag är inte oberoende av andra, jag är i högsta grad beroende av andra människor. Likväl som jag behöver min ensamhet behöver jag andra för att frodas och växa. Möten med mig själv såväl som möten med min omgivning. Jag är ingen ö!

Ord

Ord är ett sätt att frysa verkligheten.

Att skriva är för mig ett sätt att styra orden och inte låta orden styra mig.

Farväl

Vissa farväl är bara en möjlighet att möta nya möjligheter, vissa farväl känns mer som att förlora en kär del av sig själv. 

Julklappen

Min arbetsplats sjukhuset, en plats med så ofta mycket liv, händelser, en värld i miniatyr. Från födsel till död, från lugn till smärta, från möjligheter till avslut. En plats där lugnet alltid känns som ett bedrägligt lugn före stormen. Även dit hade känslan av jul spridigt sig, stillhet och lugn rådde. Efter tolv timmars jobb lämnar jag de tomma korridorerna med nedsänkt ljus. Lämnar möjliga förväntningar på mig, möter stilla ödsliga gator. Få människor och bilar i rörelse. Passerar ett par, som antagligen försöker få ner julmaten med en promenad. De ropar ”God jul” då jag passerar dem. När jag på min cykel, som stilla glider fram i svag medvind på min väg hemåt, lämnar stadens ljus möts jag av stjärnhimlens rikedom på min väg hem. Inga moln som med fart som far fram över himlen, nej, stjärnornas stilla evighet och lugn möter mig. Tystnaden sluter sig omkring mig liksom lugnet från pedalerna som sakta rör sig runt, runt. Ljudet av några längtande nyårsfirare som smäller några smällare hörs dovt i horisonten jag lämnar bakom mig. Svävandes långsamt rör jag mig hemåt i kvällens mörker som lugnt sluter sig omkring mig. Omfamnar mig, berättar att jag inte är ensam, att det gärna gör mig sällskap utan att ställa krav, bara en tyst samvaro. Två enheter som genom att dela ensamheten gör den rik på ett sällsamt sätt.

Mitt hem möter mig med ljuset från julgranen som sprider sitt sken från fönstren, som en till åren kommen hund som har längtat efter sin husse. Tecknen på glädje finns där, hos mig och hos han, om än diskreta av sig. Värmen inomhus välkomnar mig och känslan att vara hemma, att vara framme infinner sig. Dagens väg slutar här, här är mitt nattläger. En trygg, välkänd plats. Väggarna tysthet hälsar mig välkommen hem. Soffans kuddar omfamnar mig. Här ligger jag nu, och inser att jag varit rädd för något. Varit rädd för ensamhetens obekväma kläder. En tröja eller ett par byxor som känns trånga och inte riktigt passar. Ensam på julafton, denna familjehögtid över alla andra. Jag var rädd att mitt eget sällskap skulle kännas torftigt, otillräckligt men de känslorna infinner sig inte riktigt. Njuter av att få finnas här som jag är, med den jag är. En julklapp jag så innerligt önskat.

Insikt

När jag var tonåring så var en av mina favoritböcker Leva älska lära av Leo Buscaglia. Det finns mycket att gilla om den boken, men det var en sak från den boken som jag har citerat fler gånger än något annat, "Kanske kärlek är när jag långsamt leder dig tillbaka till den du är, inte till den du tror att jag vill att du ska vara, utan till den du verkligen är". Tycker det citatet är så vackert och har så mycket klokhet i sig. Även om jag läst och sagt dessa ord så många gånger är det en sak i citatet jag inte har upptäckt förrän i dag. Att detta även gäller för kärleken till mig själv. 

Att vara levande

Vill dela några, för mig, fantastiska rader från en fantastisk bok, Att vara levande av Carl-Magnus Stolt.

- Världen förstås inifrån. Det betyder att vi måste börja med oss själva.


- Vi kan fortsätta att vara levande utan att förneka det svåra och onda.


- Först när vi blir trasiga blir vi hela. Det är en nästintill mystisk motsägelse.


- Vetenskapen vill eliminera den gåta som konsten vill behålla.


- Det är inte alltid vi vill ha entydiga och enkla svar. Ibland vill vi ha kvar och fördjupa våra frågor - och i själva frågan ana en möjlig mening.


- Grekiskans ord för sann - Aletheia - betyder också närvarande.


- Vi kommer aldrig fullt ut att begripa livet. Men känslan av att vara levande kan man ha ändå.


- Söker vi känslan av att vara levande, får vi inte glömma lekfullhetens eller levnadsglädjens lov.

Den andra sidan

Snabbt drar mörka moln förbi utanför mitt fönster. Grenar och kvistar från det som en gång varit sommarens grönska står och gungar i vinden, böjer sig för kylan och mörkret. Det är de sista flämtande minuterna av dagsljus innan skymningens mörker omgärdar oss. Mitt hus är i stillhet, inga barn fyller det. Det ända liv här, är mina regelbundna andetag och slagen från mitt hjärta. Bara det gamla husets suckar och stelhet mot vädrets styrka bryter tystnaden, som en kär gammal släkting vårdar det mig kravlöst. Fast den sena timmen har jag just vaknat och lämnat sömnen och drömmarnas rike. Jag har jobbat natt och fick lägga mitt huvud mot kudden och sluta mina ögon först när världen hade vaknat och välkomnat dagen.  Att jobba nätter och sova på dagar påverkar mig på många sätt. Jag blir seg, lugn och snäll mot mig själv. Håller mig själv i famnen och vårdar mig ömt som en nyfödd.

Viss musik bryter genom mitt försvar, bryr sig inte om att tala till det förståndiga jaget. Ignorerar det helt och talar direkt till mina känslor, siktar och träffar mitt hjärta utan att störas av all logik mitt förstånd avfyrar som försvar. Musik som tar med mig på känslans resa där min hjärna inte vågar gå. Land som kan vara fulla med känslor, både av njutning och smärta. Områden som kan vara belägrade av frost och brinnande eldar och där mitt förnuft aldrig skulle beviljas visum. Resor utan mitt omdöme som störande reseledare som pratar, förklarar och förminskar all skönhet med att hitta svar på gåtor som gör livet precis så oförklarligt vackert som det är. Dessa ibland förvirrande frågor utan entydiga och enkla svar, dessa frågor som hyser mening i just sina frågetecken.

Dagarna efter jag har jobbat natt, där jag har vänt på dygnet, är dagar där jag på något sätt lyckats skaka av mig all den logik och förnuft som alltid annars förföljer mig som en skugga. Nu sitter jag här, just i dag, med just sådan känslomusik ljudandes. Dessa saker tillsammans öppnar upp, som en port, till en annan dimension av mig själv och allt det som hela tiden parallellt lever och frodas både inom och utanför mig själv. En parallell värld, som sällan påverkas av all den rädsla som styra mitt vanliga liv. Ett universum som fortfarande är en skrämmande och likväl lockande del av mig. Mark mina fötter sällan beträder! Ett kosmos som bara låter mig komma utan skyddet eller belastningen av mitt förstånd. En dimension där min begreppsvärlds normer och mått inte längre är applicerbara och funktionella. En plats där ordens betydelse bleknar och känslornas styrka inte längre kan beskrivas med den normala världens begränsande enheter.

Vuxligt

"Först var det barnsligt, sen blev det vuxligt!", citat från min fyraåriga dotter!

Saknad

Det sista dryga året har känslan av saknad hos mig blivit mindre och mindre. För en människa som jag, som har haft en ständig hunger efter mer, oavbrutet fäst blicken vid horisonten, har detta varit en ny och välkommen känsla i mitt liv. En upplevelse att sänka min blick och se var mina fötter står, leva med dem och det som är omkring mig. Inte vara i morgondagen, utan vara i det nuet som finns här runt mig. För första gången har jag levt där jag är, smakat och njutigt av det som finns i nuet, inte hungrat efter nya erfarenheter, nästa kick, större äventyr. Nuet och nuets verklighet har gått från fiende till en kär vän jag mer än gärna stannar och är närvarande hos. Från ensamhets förbannelse till ensamhets njutning! Jag som aldrig gett mig tid att titta eller ta in alla färger och nyanser som nuet och häret bjuder, när jag väl låter mig finnas just här.

Denna resa har varit en medveten resa, en resa med destinationen mig själv. Att vara tillsammans med den jag är, inte allt det som jag hoppas att jag ska bli eller vara. Långsamt har jag blivit vän med den jag är, lärt mig förlåta och älska den jag är i detta nu. Tillbringat tid i soffa och på promenader med ända sällskap mig själv och tränat mig att njuta. Som ordet tvåsamhet, uppbyggt av två och samhörighet, har jag hittat en ensamhet, byggt av samhörighet med mig själv och den jag är. En ensamhet som är välkommen, en ensamhet som ger istället för tar.

I min väg till ensam samhörighet har jag trott att mitt fundament varit gediget, stabilt byggd av bestående värden. Så vad kommer denna saknad ifrån, en känsla av att ensamhet inte är i samhörighet med mig själv, utan en oönskad enslighet. Som en frånvaro av något önskat! Den forna styrkan i min ensamhet är som bortblåst! Hungern i bröstet har åter vaknat, blicken har åter börjat söka efterlängtade möjligheter, mina fötter har åter en önskan att börja vandra. Det som jag ha begär till är mer efterlängtat än det jag har. Morgondagens dröm är mer eftertraktat än nuets all rikedom av färger, nyanser, smaker och toner.

Jag vet inte varför jag känner så, är det så att jag nu är klar att lämna min ensamhet och möta något större? Att näringen för fortsatt grodd inte längre finns hos mig själv, utan i närheten till en kärlek. Kanske så banalt som att det är den gamla önskan att få något jag inte kan få? Svaren är få men frågorna och begären många!

Hur jag möter dagen

Ännu en morgon vaknar jag liggande i fosterställning långt ute på kanten av min stora säng. Bredvid mig ligger min sexåriga dotter, som så ofta kommer in till mig om nätterna. Där ligger hon sovandes, mitt i sängen, på rygg med armarna ut från sidorna som Leonardo da Vincis berömda teckning Den vitruvianske mannen. Med en självklarhet ligger hon där, beredd att omfamna världen min sina armar. Utan ett minsta tecken på rädsla eller reservation mot hennes plats i livet och det som komma skall. Tankarna går åter tillbaka till mig själv och min egen plats på kanten, utan att vara i vägen. Ihopkrupen för att ta så lite plats och vara så osynlig som jag kan göra mig. Skyddande mig själv, som om världen vore en fientlig plats. Önskandes att jag ville möta dagen så som min dotter.

Pusslet

Jag fattar det bara inte! Polletten trillar inte ner, hur mycket jag än försöker. Det har gått en dryg vecka sen det hände och än får jag inte in det i mitt förstånd. Om och om igen försöker jag lägga pussel med de bitarna jag har framför mig men jag får inte ihop det.

Även om jag inte alltid kan se anledningen med de saker som händer, så är jag ofta väldigt bra att ta ett steg åt sidan och betrakta det som händer mig med lite perspektiv. Visst jag kanske inte alltid lyckas se den rätta anledningen till att saker blir som de blir, men jag är sällan utan en kvalificerad gissning. Denna gång är jag helt svarslös!

Jag tror inte på slumpen, jag tror det finns en anledning till varför saker händer. Visst, jag är lyckligt lottad som inte har drabbats av någon stor sorg. Jag är helt införstådd med att det finns saker som sker som det aldrig kan hittas en anledning eller syfte med. Jag förskonad från sådana hemskheter i mitt liv, hittills. Det är ett privilegie att kunna unna sig en sådan världsbild. Fram till nu så tycker jag att jag kan hitta mening med det som hänt i mitt liv, det kanske inte alltid finns någon uppenbar förklaring direkt. Även om jag ser en förklaring direkt som inte alltid stämmer, så är det så här i backspegeln, med lite distans, en tydlig röd tråd. Jag tror att livet är en fantastisk livslärare, jag får just så mycket som jag klarar av för tillfället. Varken mer eller mindre! Ibland har jag inte lyssnat, försökt titta bort, men livet har inte gett upp. Livet har fortsatt att skicka mig passningar, signaler till dess att jag fattar poängen.

Tills nu! Hur mycket jag än tittar och försöker så hittar jag inte den röda tråden i det som har skett. Hur i all sin dag ska jag kunna använda detta, hur skall jag kunna få in denna biten i det större pusslet. Jag känner mig trygg med att det finns ett väldigt bra svar på frågan, men jag har ingen aning vad det är. Jag har alla bitarna, jag vet inte bara hur jag ska få ihop dem!

Vad är det som gör livet?

För några dagar sedan slutade jag tidigare från jobbet. Åkte och hämtade mina barn på skola och dagis, som bonus fick jag med två skol/dagiskompisar till mina barn. Resan styrdes till en simhall i närheten. En simhall med vattenrutschbana, bubbelpool, vattenlekland och vågbassäng. Där fick jag se mina barn leka med sina kompisar, skratta, gråta, lysa av stolthet efter helt själv åkt vattenrutschbanan och klarat av att simma på den djupa delen av bassängen. Jag fick själv leka med mina barn och deras kompisar, själv skratta, bli irriterad och jag lovar att jag lyster av stolthet i närheten av mina barn.

För några dagar sedan pratade jag med en gammal vän, en god vän en gång i tiden. Nu har livet fört oss längre ifrån varandra men vi pratar ändå regelbundet. När vi pratade frågade vi varandra vad som hade hänt sen sist. Han hade varit utomlands med sin familj och gjort en massa andra häftiga saker. Jag hade inte några stora och häftiga händelser att berätta om, inga utlandsresor, inga stora inköp, inga storheter på jobbet. När jag avslutade samtalet blev jag sittande i soffan och tänkte. Nej, jag hade, utifrån det som jag och min vän en gång i tiden kommit överens om var stora händelser, inte gjort något speciellt. Då kom jag att tänka på mitt besök till simhallen med mina barn för några dagar sedan. Det besöket kanske inte var något speciellt, men det gav mig tillfredställelse på så många sätt. Att vara nära de människor jag tycker om och njuta av vardagen tillsammans med dem, större kan inte livet bli!

Jag har stått på höga bergstoppar, jag har rest jorden runt men inget av det kan mäta sig med upplevelsen att få vara närvarande med de människor jag älskar mer än allt annat. Jag saknar inte den typen av stora händelser som jag och min vän en gång kommit överrens. Mitt liv är fullt av stora händelser, min vardag med de jag älskar. 

Tankar...

När jag inte skriver så kommer de till mig på nätterna. Kryper fram ur skuggorna i mitt hus, smyger sig fram och pockar på min uppmärksamhet. Ryster mig, kittlar mig! Väcker mig när jag borde sova, far runt i mitt huvud när jag åter letar sömnen. Lämnar mig vaken med alla dessa ord, fraser, tankar, reflektioner, känslor som kliar i huden på mig. Även om värden runt mig ligger i dvala och stillhet är det tvärt om i mitt huvud. Trådar av tankar, ord som far runt utan att jag hittar ändarna att börja nysta i. Försöker fly, vänder och vrider på mig så de inte ska komma åt mig. Som en mygga eller fluga i ett sovrum en sommarnatt, finns där utan att jag kan fånga eller fly den. Lämnar mig med vetskapen om dess närvaro, tillsammans men önskan om fortsatt sömn. Där ligger jag och vet att det ända som kan ge mig nattro är att ta orden, tankarna, fraserna och känslorna och sätta de på pränt innan de kommer. Ta ner de innan de börjar svärma.

Så sömn ta mig iväg på din resa, låt oss ge oss av. I kväll har jag blivit av med de högst surrande odjuren som kunde störa oss. I natt blir det en lugn överfart..

Kärlekens vägar

Kärlekens vägar är krokiga, om än alltid av samma mål. Från motorväg till åkerstig, från spelare till spelpjäs, från betraktare till deltagare, från sten till moln, från saga till verklighet, från tanke till hud, från ensam till obegränsad, från tung till svävande, från längtan till möjlighet, från ensamhet till fullsamhet, från del till hel, från noll till ett, från ett till tre, från fusion till fission, från klarhet till grumlighet, från stjärnhimmel till mörker, från bojor till vingar, från flykt till hemkomst, från friktion till svävande, från härsket till gryning, från svart till ljust, från lugn till vibration, från bakåt till mål, från ensamhet till närhet, från jakt till stillhet, från klåda till beröring, från regler till gränslös, från tomhet till outtömlig, från eko till ton, från då till nu:n, från illusion till verklighet, från farväl till obegränsad, från torka till grönska, från dvala till liv, från då till evig, från minus till outsinlig, från tro till sann, från saga till verklighet, från belåten till omätlig, från del till slukad, från fråga till svar, från is till eld, från gnista till bål, bitar till helhet, från strängar till styrka, från perifer till alltet, från fråga till svar, från allt till längtan, från sorger till gryning, från dröm till här, från förhoppning till förkrossning, från kanske till kunskap , från fråga till svar, från där till här, från oljud till symfoni, från aska till gödning, från dröm till liv, från blindhet till tydlighet, från avgrund till löfte, från vibration till jordbävning, från punkt till yta, från hallucination till uppenbarelse, från fantasi till erfarenhet, från kanske till ja, från grodd till fall.

Du

Du kom, du finns..

Vad är jag?

Vad i mig är min manlighet? Kan det vara något som hindrar mig från att bli den mesta jag, jag kan bli? Är manlighet respektive kvinnlighet någon tillgång för oss eller är det hinder som vi själv, med eller utan hjälp av vår omgivning, sätter upp för oss själva? Jag vill ju bara vara jag! Är inte alla klassificeringar bara barriärer för att vi ska kunna bli den bästa och mesta jaget vi kan bli?

Detta är bara ett av de hinder vi tillåter störa oss från att bli allt det som vi har frön inom oss att bli. Förväntningar, våra egna, andras och vad vi tror är andras men som inte är det, är vilovägar för oss att lyckas bli det vi har förutsättningar att bli.

Jag är medveten om att det är svårt att se genom allt det som lagts på oss. Det viktigaste är inte att alltid lyckas, det viktiga är att försöka. Denna, såsom så många andra resor, börjar med de första staplande stegen.

Jag vill inget annat än att vara just jag!

Åter från periferin

Återigen har jag glidit ut i periferin av det som är jag. Låtit mig lämna kärnan, inte gett min egen inre röst utrymme att visa mig vägen. Hamnat i vad jag tror andra vill ha av mig. Gått från att styras av kärlek och lust, till att styras av rädslor för att inte duga i mina egna och andras ögon. Gett mig ut på vandringar i gränslandet av det som är jag. Glidit iväg på de röster som jag hör tydligast. Inte givit min inre röst utrymme att leda mig.

Det är okej, det är igen fara! Släpp det som ligger mellan det jag gör och att bara vara den jag är. Jag har varit här innan och det blir lättare och lättare att hitta tillbaka till det som är jag. Det är inte fel av mig att glida iväg, det är inte fel att jag emellanåt blir styrd av annat än jag själv. Felet kommer när jag inte ger mig själv utrymme att låta mig hitta tillbaka till den jag verkligen är, inte skapar ro att låta min egen kompass visa vägen.

En lång sovmorgon, en slö frukost och en film med en massa skratt. Jag tror att humorn är en viktig väg för mig att hitta rätt och släppa rädslor som jag låter styra mig. På samma sätt som gråten kan förlösa, så kan skrattet förlösa mig att hitta tillbaka när jag irrat fel på min väg. Gråten och skrattet löser upp de bojor jag själv snärjt mig vid. Vägar tillbaka hem.

Välkommen hem kära du!

Det finns människor

Det finns människor som alltid finns där, människor som får mig att alltid känna mig välkommen. Människor som alltid förstår mig, även om de inte håller med mig. Människor som svarar och lyssnar än när jag behöver prata. Människor som alltid får mig att känna mig älskad och önskad. Människor som får mina tankar att bli större. Människor som gör att jag känner ett samband, en tillhörighet. Människor som får mig att känna att jag är bra precis som jag är med alla mina, ibland, knasiga tankar och funderingar.

Min bror är en sådan människa! Tack för att du finns! Tack också alla ni andra som finns där och ger mitt liv ljus och värme, tack!

Dessa dagar som går

Det finns även dagar som denna, en dag som började tidigt för att förbereda dagens ankomst. I ett tyst och mörkt hus tog jag långsamma steg. Försiktig väckning av barnen, med påklädning, tandborstning och packning av dagens dagis- och skolväska. Det tjänar inget på att stressa dem, har ofta bara motsatt effekt. Försiktigt fortsätta föra dem framåt tills de är insuttna och fastspända i bilen. I morse gick allt vägen och vi kom i väg i hyfsad tid. Även om morgondimman var vacker är det en tidstjuv. Avlämning på skola och dagis gick bra, ett farväl utan ledsna miner. Snabbt in i bilen igen och göra mitt bästa för att komma i tid till jobbet. Puh, inte många minuter sen! Direkt igång och försöka göra mitt bästa på jobb. Jobbet klart, snabbt iväg och inte tappa humöret vid vägarbetet som stjäl tid på väg att hämta barnen. Jo, hämtning gick bra! In i bilen och iväg på sonens träning. Klockan mycket, snabbt in och handla bröd innan hämtning av storasyster som för att slippa sitta och titta på broders träning har följt med en kompis hem. Äntligen alla hemma! Nu försöka få i dem lite mat och ge alla lite tid där de känner att jag finns för där för dem. Alla barnen fått pyjamas, borstat tänderna, ligger i sängarna och fått god nattpuss. Sätta igång en maskin tvätt och en maskin disk. Kolla igenom så allt är förberett inför morgondagens skogsdag med skolan. Termosar, fika, skogsryggsäckar. Jo, allt är på plats! Tid för lite andrum, tid för lite mig själv innan tröttheten tar överhanden.

En dag där jag känt mig som ständig tvåa. En dag där jag inte riktig varit närvarande där jag är, utan hela tiden gjort mitt bästa att försöka vara där jag inte riktigt har hunnit till ännu. Inte känt mig som en bra förälder, inte känt att jag gjort mitt bästa på jobbet, inte känt att jag varit riktigt tillräklig på något av alla nuen som passerat i strid ström. Inte givet dessa nuen plats att finnas, då jag hela tiden sprungit i grusgropen i ett försök att vara där jag inte riktigt är än.

En arbetskollega sa till mig idag att jag såg trött ut. Kan inte annat än att hålla med, det är jobbigt att inte lyckas vara där jag är. Vill så gärna göra det jag ska göra bra, vill gärna försöka vara ett steg längre fram så jag missar det jag har framför mig just nu. Inte gjort några riktiga fel, inte missat något viktigt. Bara inte riktigt varit där jag skulle vara i dag. Inte riktigt varit den jag har möjlighet att vara. Inte tillåtit mig att blomma ut i det som jag har möjligheten att påverka och göra till något bra, det nuet jag har framför mig.

Nej, det är inte meningen att klaga! Jag vet att det kommer dagar som denna och jag är intellektuellt överrens att jag inte ska ha högre krav än så här. Inte lägga på mig mer dåligt samvete över det jag missar. Fast emotionellt lyckas jag inte riktigt. Allt jag gör blir sådär, hela dagen blir en sådär dag.

På något sätt gör det mig ledsen att jag inte riktigt klarar av, eller ger mig själv de förutsättningarna jag kan, för att ta tillvara den dagen som ges till mig. Alla möjligheter för att göra denna dag just så fin som den egentligen är har jag, men jag låter de försvinna genom mina fingrar.  Detta är dessa dagar som passerar utan att göra avtryck hos mig och där jag inte har gjort avtryck hos min omgivning.

Eller kanske skall jag lära mig att omfamna även dessa dagar? För det kanske är så att just dessa dagar är förutsättningen för de andra dagarna. De dagar då jag tar tillvara de nu som hamnar i min famn. Förvaltar och vårdar de små mirakel som ges mig om och om igen. Dessa dagar är villkoret för de andra dagarna. Mörkret skapar förutsättningen för att skuggorna skall skingras av ljuset, tristessen är förutsättningen för att dagar skall kännas som en berusning av livet i sig själv. Vilan är förutsättningen för ögonen skall med energi se all skönhet. Olusten är förutsättningen för lusten till livet. Tomheten är förutsättningen för att jag åter skall fylla varje del av mig med närvaro. Detta har varit en sådan dag, en dag för investering i kommande skördar. 

Om kärleken

Då sade Almitra: "Tala till oss om kärleken."
Han lyfte sitt huvud och såg på folket och en stillhet föll över dem. Med hög röst sade han:
Då kärleken kallar er, följ honom,
Fastän hans vägar är svåra och branta.
Och när hans vingar omsluter er, överlämna er då till honom.
Fastän svärdet som är dolt i vingarna kan såra er.
Och när han talar till er, tro honom,
Fastän hans röst kan lägga era drömmar i spillror,
såsom nordanvinden ödelägger trädgården.
Ty liksom kärleken kröner er, skall han också korsfästa er.
Liksom han är till för er växt, så är han också för er tuktan.
Liksom han stiger upp till er högsta höjd och smeker era spädaste grenar, som skälver i solen, skall han nedstiga till era rötter och skaka dem där de klänger sig fast vid jorden.
Liksom sädeskärvar samlar han er till sig.
Han tröskar er för att göra er nakna.
Han siktar er för att skilja er från agnarna.
Han mal er tills ni blir vita.
Han knådar er tills ni blir smidiga;
Och sedan överlämnar han er till sin heliga eld på det att ni må bli heligt bröd till Guds heliga fest.
Allt detta skall kärleken göra med er för att ni skall lära känna ert hjärtas hemligheter, och i den kunskapen bli en del av Livets hjärta.
Men om ni i fruktan endast söker kärlekens frid och kärlekens njutning,
då är det bättre att ni skyler er nakenhet och går bort från kärlekens tröskplats,
till ett liv utan årstidens växlingar, där ni skrattar men inte allt ert skratt och gråter men inte alla era tårar.
Kärleken giver intet utom sig själv och tager intet, utom från sig själv.
Kärleken äger icke, vill ej heller ägas;
ty kärleken är nog för kärleken.
Då ni älskar skall ni inte säga: "Gud är i mitt hjärta" utan snarare: "Jag är i Guds hjärta."
Tro ej att ni kan bestämma kärlekens väg, tu om kärleken finner er värdiga, bestämmer den er väg.
Kärleken har ingen annan önskan än att fullborda sig själv.
Men om ni älskar och inte förmår lämna era begär, låt då detta bli er önskan:
Att smälta och bli som en porlande bäck, som sjunger sin melodi för natten.
Att lära känna smärtan av för stor ömhet.
Att vli sargad av sin egen insikt om kärleken.
Och att blöda villigt och glatt.
Att vakna i gryningen med bevingat hjärta och tacka för en ny dag av kärlek.
Att vila vid middagstimmen och begrunda kärlekens hänryckning.
Att vända hem med tacksamhet när aftonen är inne.
Och sedan somna med en bön för den älskade i hjärtat och en lovsång på läpparna.


Ur Profeten av Kahlil Gibran

Yta

Jag hade i kväll ett samtal med en kär vän, hon var ledsen. Jag tog emot henne och hennes tårar. Efter vi hade pratat en stund frågade hon om hon hade överraskat mig med hennes tårar. Nej, hennes tårar hade varken överraskat mig eller gjort mig rädd. Rädsla känner jag när jag står inför något främmande. Situationer där jag känner jag inte vet hur jag ska göra, inte vet hur jag ska bete mig. Min vän är en riktigt människa, fylld av vacker, ärlig människlighet. Hon försöker inte vara någon annan eller något annat än just den vackra människa hon är.

Riktiga människor gör mig inte rädd, oberoende vilka känslor de möter mig med. Jag tror att en del av meningen till varför vi är här, är just mötet i ytorna mellan riktiga människor. Där i beröringen mellan våra ytor sker magi. Det är i kontakten med riktiga människor jag finner skönheten med att få finnas till. Oberoende vilka sinnesstämningar mötet sker med.

För några dagar sedan hade jag ett motsatt möte, ett möte med en tom människa. En människa, som uppenbarligen lever, men ter sig allt annat än levande för mig. Jag bad om hans hjälp med att hjälpa en människa i behov av hjälp. Jag tror att han var för upptagen med att vara någon annan eller något annat än mänsklig. I det mötet blev det ingen kontakt, i det mötet fanns inget vackert.

I kväll somnar jag med prakten av kvällens möte.

Vetenskapen/mänskligheten

Vetenskapen har som syfte att kontrollera och förutsäga, den berör det som kan prognostiseras. Saker som kan mätas, styrs av oföränderliga lagar och krafter och som kan upprepas med samma resultat.

Mänskligheten är i sig obegränsad och oförutsägbar. Mänskligheten förändras ständigt, inte alltid människan men mänskligheten. Mänskligheten fylls och styrs av tvivel, osäkerhet, rädsla, skönhet och kärlek.

Att låta oss styras av vetenskap gör oss bara begränsade. Att tillåta vår mänsklighet gör oss till människor.

Höstpromenad

Rävens hemlighet

"Nu ska du få höra min hemlighet. Den är mycket enkel: det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen."


Från Lille prinsen av Antoine de Saint-Exupéry

Feltolkning

Befann mig sittandes vid ett runt bord. Vi är fem personer som sitter kring bordet, vi är de enda personerna i hela det stora huset. En av de andra personerna känner jag väl, en har jag mött en gång innan och de tre sista har jag aldrig någonsin mött tidigare. Jag och min vän har kommit lite senare till middagen och njuter av den hemmagjorda jordärtskockssoppan som de övriga redan har hunnit äta. Förutom samtalen kring bordet finns det inga andra ljud i huset och utanför fönstren ett kompakt mörker.

Min första tanke när jag sitter och passivt lyssnar på de andras samtal, under tiden jag själv äter, är att jag blir irriterad på de ytliga samtalsämnena de andra berör. Jag har kommit hit just för att få stillhet och insikter till mig. Inom mig bubblar det om ämnen jag skulle vilja ta upp och diskutera, vrida, vända, ta del av de andra människornas syn på saken, höra deras reflektioner och tankar. Jag märker att jag blir irriterad av deras alldagliga samtal. Nar jag blir medveten om min irritation väljer jag att acceptera att den är där, men släpper den utan att aktivt bekämpa eller underblåsa den. Det är min erfarenhet att det brukar vara det bästa sättet för mig att bli av med känslor som jag vet tar, istället för att ge, energi.

Nu tjugo minuter senare, när middagen och samvaron är slut, ser jag tillbaka på det som hände och mina känslor. Visst var samtalets innebörd av ytlig karaktär, men vad jag inte såg då, men som jag ser nu i efterhand ser var att det, samtidigt och parallellt som det ytliga samtalet pågick, skedde en kommunikation mellan och inom oss på en helt annan nivå än det talade ordet. Det triviala samtalet var som en avledande manöver för vårt medvetna jag – så det hölls sysselsatt och inte hindra det andra som pågick. För vad det medvetna jaget inte såg, och som jag ser först nu i backspegeln, var att vi samtalade även på ett mycket djupare plan. Vi närmade oss varandra trots vi var stilla i den fysiska världen och i det talade samtalet.

Nu i efterhand gläds jag och ler åt att min primära reaktion var irritation. Så fel jag tolkade situationen när jag väl var i den, nu är det så mycket klarare för mig.

Brev till en gammal kärlek

Som en slägga slog insikten mig, det var just på denna plats, just i detta hus, som ett stort steg togs mot det som skulle bli vi. För mer än två år sedan befann jag mig just här där jag befinner mig nu. Den gången vaknade jag mitt i natten och skrev mina första rader till dig. Det var här något i mig, utan att jag hade kunskap om det då, tog beslutet att förändra mitt liv på ett sätt som jag aldrig kunde föreställa mig den natten jag skrev det brevet till dig.

Innan jag kom hit denna gången, har det gått lång tid utan att jag har tänkt på dig. Jag trodde att jag hade sörjt färdigt det vi hade, men ack så fel jag hade. Denna helg har minnena av dig och oss sköljt över mig, som ett hav som gått från ett spegelblankt lugn till stormande sjö. I lördags gick jag på en gemensam vandring till staden du och jag besökte den kalla vinterdagen för snart två år sedan. Vi gick förbi kolonistugeområdet där du visade mig var du hade bott, vi gick förbi konditoriet där vi en morgon köpte frukostbullar. Minnen jag trodde jag hade lämnat bakom mig, brann till i mig med en styrka som jag inte var förberedd på.

Inser att mitt sår inte är riktigt har läkt, att jag inte riktigt har lämnat allt det jag tycker vi hade bakom mig. Detta brev är ett försök att lämna det, låta det bli den juvel av ett kärt och betydelsefullt minne att bära med mig i hjärtat. För att återigen få kunna älska och få bli älskad tillbaka.

Jag vill inte att det ska bli ett vi igen. Vad jag vill är att säga att jag förlåter dig för de sår du skapade hos mig och för att tacka dig för att du slog i sönder mitt skal så jag återigen fick lära mig att min kärlek är obegränsad och värd att älskas för. Du fick mig att vakna. Efter det vi hade har vägen varit krokig, men jag har långsamt klättrat upp på bärkraftig grund. Vägen hit har gått över många platser med rädslor jag tidigare hade blundat för. Tack vare att du rev alla mina murar, har jag varit tvungen att möta allt det som tidigare hindrat mig längs livet, att bli och uppleva allt det jag har möjlighet i mig själv att bli. Det är ingen väg jag någonsin skulle önska min värsta fiende, men jag är glad att jag har varit tvungen att vandra den.

Var och vad du än är så önskar jag dig all lycka.

Hej igen

Efter några dagar borta utan min dator är jag åter hemma och har möjlighet till att låta mina fingrar dansa över tangenterna. De sista dagarna har varit välfyllda med upplevelser och jag är fullproppad med tankar och reflektioner. Retreat, facklig kurs och mentorskap. Individ, kollektiv och vänskap! Många tankar har fötts på många nivåer. Börja skriva direkt….

Ro

Efter en intensiv vecka med höstlov tillsammans med mina underbara barn var det dags att åter hitta min egen livsrytm. Timmarna som med barn är fyllda av liv, lek, skratt och grått fylls nu med stillhet, eftertanke och reflektion. Jag är inte en när jag har mina barn och en annan när jag inte har dem, jag är den samme. Olika grenar på samma träd, två grenar som får näring av samma rot. Två grenar som ger liv och styrka till samma grund, utan att värdera den ene mer än den andre. Jag är jag fullt ut i bägge situationerna.

Snäll

För några kvällar sedan låg jag och min son på kvällen och spelade datorspel i sängen. Vi hade det roligt och det var många skratt. När klockan blev mer somnade min son, utmattad av spelandet, tätt intill mig. Fast han somnade så fortsatte jag att spela. Det är inget jag brukar göra, men jag hade roligt och njöt av det enkla nöjet. Plötsligt insåg jag att klockan var två på natten och jag hade legat mer än fyra timmar själv och spelat. Det blev några ytterligare spel innan jag slutade. När jag slöt mina ögon njöt jag av det jag hade gjort. Inte bara att jag hade haft roligt med spelet utan att jag hade varit snäll mot mig själv. Insåg att jag utan att jag hade varit medveten om det hade tillåtit mig att bara göra något som jag tyckte var kul utan minsta inslag av att vara duktig. Jag hade tillåtit mig att njuta utan att vara det minsta produktiv. Lite ovant insåg jag att jag hade varit snäll mot mig själv.