Formar

Vid ett samtal för några dagar sedan återupptäckte jag en vacker och betydelsefull berättelse. När jag berättade historien insåg jag också hur viktig denna upplevelse fortfarande är för mig, hur den alltjämt finns med mig i mitt sätt att leva, tänka och känna. Levande och verklig! En länk i den kedja som bildar den jag är. En händelse som har format den jag är i dag, format hur jag möter andra människor, privat som professionellt. Här är en historia, en skildring av något som jag bär med mig varje dag…

Under min barndom tillbringade jag, min lillebror, mamma och pappa under många år en vecka varje vår i svenska fjällen. Det var en tradition att våra föräldrar tog oss ledigt från skolan en vecka i februari eller mars för att tillbringa i snön längre norrut i vårt land. Ofta i en liten jämtländsk by som heter Ånn, mitt mellan Åre och Storlien, precis väster om gränsen till Norge. Bredvid den stora vägen som går genom byn, en kilometer från den lilla järnvägsstationen, låg och ligger fortfarande en kursgård. Inklämt mellan vägen och järnvägsspåren som går parallellt i östvästlig riktning. Ett tiotal byggnader, utsprida, skilda till storlek och form. Alla med namn hämtade från de snötäckta fjälltopparna som man vi klart väder kunde se på avstånd, såsom Storsylen, Lill- och Storsnasen.

Min pappa gick under dessa veckor på olika utbildningar med försvaret och familjen kunde då bo och äta för en subventionerad summa pengar. Ofta anordnades särskilda aktiviteter för familjerna med bandvagnsutflykter till fjäll och sjö, transport till skidanläggningarna vid Storlien eller Ånn. Även utan organiserad verksamhet kunde jag och min bror tillbringa dagar med att leka, bygga snökojor, åka skidor och pulka och bygga mer och mer fantasieggande hopp och hinder. För mig och min bror som var uppväxta i Skåne var detta ett paradis. I mina minnen finns också en alltid starkt lysande sol över en klarblå himmel. På kvällarna somnade jag med röda kinder, röda av sol och vindens smekningar.

Den gången, som jag vill berätta om, var när jag var i tio-tolv år gammal. Början av veckan skilde sig inte från de andra gångerna, men i slutet av veckan blev jag dålig. Jag fick ont i magen, kräktes och hade feber. Antagligen var jag bara matförgiftad, kanske av en dålig diskad termos. Mina föräldrar trodde att jag hade druckit för mycket O´boj. I matsalen stod på bordet bredvid kaffet och teet, en stor skål med O´bojpulver som jag uppsökte flera gånger varje måltid. Jag insjuknade på torsdagen och redan på fredagen var jag bättre, men långt ifrån bra. Minns inte om jag hade slutat kräkas, men jag låg trött utslagen med feber och sov för det mesta.

Veckorna avslutades på fredagen med en finare kursmiddag för kursdeltagarna och deras anhöriga. Mina föräldrar uppskattade dessa tillställningar och fann bekanta som blev nära vänner runt om i Sverige. Jag minns inte hur jag kände då, men nu har jag all förståelse för att mina föräldrar hellre ville gå på avslutningsmiddagen än att sitta med en febrig, sovande och allmänt ynklig liten kille. Vi hade boende i ett hus i direkt anslutning till matsalen och de lovade att de skulle titta till mig under kvällen.

Jag minns att jag lämnades ensam, men efter en lätt knackning på dörren, kom en av pappas kurskollegor in på mitt och min brors rum. Tidigare under veckan hade jag upplevt honom som trevlig och rolig. Vad som skilde honom från de andra, var att han verkade yngre än de övriga deltagarna, att han inte hade med sig någon familj och han inte pratade lika vuxet distanserat som de andra. Jag hade inte lärt känna honom mer än någon av de andra kursdeltagarna jag träffade flera gånger dagligen, vid måltider och andra aktiviteter under veckan. Som barn upplevde jag att det fanns något hos honom som gjorde honom olik de andra, inte så mycket med vad han gjorde, mer på sättet han inte gjorde och sa saker. Mannen gick och satte sig på en skrivbordstol knappt en meter från min säng. Med lugn och stor närvaro berättade han, att inte för så länge sedan, hade han genomgått flera cellgiftsbehandlingar. Jag viste då inte vad det var, men han förklarade att han hade fått en sorts medicin som fått honom att känna ungefär som jag gjorde nu. Att han legat långa perioder på sjukhus, kräkts, haft feber och mått väldigt dåligt. Under dessa tillfällen uppskattade han närvaron av en annan människa. För honom var det viktigare och kändes bättre att få sitta bredvid någon som mådde dåligt, än att vara med på en avslutningsmiddag. I stillhet satt han på stolen, inte som mina föräldrar som berättade hur sjuk jag såg åt eller hur synd de tyckte om mig. Han bara fanns där!

Om jag orkade försöka starta några samtal eller inte kommer jag inte ihåg, men han förklarade att vi inte behövde prata, om jag inte orkade. Tyst och stilla satt han där på stolen. Den obekväma känslan av att det satt någon jag inte kände vidare väl, övergick snabbt till en skön och behaglig känsla av trygghet. Känslan av att inte behöva vara själv. Han gav mig sin närvaro, skyddade, med sig själv, mig från ensamhet. Jag tror inte att vi växlade många ord under den kvällen, tillsammans delade vi tystnaden. Vid de tillfällena jag gled ur sömnens och feberdrömmarnas värld, så satt han där på stolen, knappt en meter bort i det svagt upplysta rummet. Delade kanske en blick eller en nickning, gav mig lite vatten. Det kändes verkligen tryggt och skönt att ha någon där, någon som bara fanns och som inte förväntande sig något av mig. Till slut somnade jag för gått den kvällen och på morgonen var han borta. Morgondagens solstrålar lyste genom gardinen och det hade blivit en ny dag. En dag för hemfärd. Jag träffade mannen igen och jag och mina föräldrar tackade honom för att han hade hållit mig sällskap. Han gjorde ingen stor sak av det. Vi skildes åt, lämnade Ånn och Jämtland bakom oss för att åter resa hem till Skåne.

Vad den mannen gjorde för mig var bland det finaste någon någonsin har gjort för mig. Inte bara den otroligt kärleksfulla handlingen att jaga bort min ensamhet och ge mig närvaro. Han visade också och gav mig en tro på det osjälviska givandet.

Jag har under mitt liv många gånger återkommit till denna händelse, berättat den med inlevelse för att förklara att jag så många gånger har försökt ge tillbaka på något sätt, det vackra och för mig betydelsefulla som han gav mig den kvällen. Denna gång jag berättar historian, inser jag att det är en av de händelser jag kan sätta fingret på under min uppväxt som har format och gjort mig till den jag är. För mig har det fått mig att tro att det finns något som osjälviskt givande. Fått mig att inse hur vackert det kan vara att hjälpa en annan människa. Fått mig att förstå att närvaro, och då inte bara fysisk, är det finaste vi kan ge en annan människa. Denna händelse har fått mig att jobba med det jag gör, tryggheten i det jag tror är det viktiga i att hjälpa en annan människa.