Jag hade i kväll ett samtal med en kär vän, hon var ledsen. Jag tog emot henne och hennes tårar. Efter vi hade pratat en stund frågade hon om hon hade överraskat mig med hennes tårar. Nej, hennes tårar hade varken överraskat mig eller gjort mig rädd. Rädsla känner jag när jag står inför något främmande. Situationer där jag känner jag inte vet hur jag ska göra, inte vet hur jag ska bete mig. Min vän är en riktigt människa, fylld av vacker, ärlig människlighet. Hon försöker inte vara någon annan eller något annat än just den vackra människa hon är.
Riktiga människor gör mig inte rädd, oberoende vilka känslor de möter mig med. Jag tror att en del av meningen till varför vi är här, är just mötet i ytorna mellan riktiga människor. Där i beröringen mellan våra ytor sker magi. Det är i kontakten med riktiga människor jag finner skönheten med att få finnas till. Oberoende vilka sinnesstämningar mötet sker med.
För några dagar sedan hade jag ett motsatt möte, ett möte med en tom människa. En människa, som uppenbarligen lever, men ter sig allt annat än levande för mig. Jag bad om hans hjälp med att hjälpa en människa i behov av hjälp. Jag tror att han var för upptagen med att vara någon annan eller något annat än mänsklig. I det mötet blev det ingen kontakt, i det mötet fanns inget vackert.
I kväll somnar jag med prakten av kvällens möte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar