Saknad

Det sista dryga året har känslan av saknad hos mig blivit mindre och mindre. För en människa som jag, som har haft en ständig hunger efter mer, oavbrutet fäst blicken vid horisonten, har detta varit en ny och välkommen känsla i mitt liv. En upplevelse att sänka min blick och se var mina fötter står, leva med dem och det som är omkring mig. Inte vara i morgondagen, utan vara i det nuet som finns här runt mig. För första gången har jag levt där jag är, smakat och njutigt av det som finns i nuet, inte hungrat efter nya erfarenheter, nästa kick, större äventyr. Nuet och nuets verklighet har gått från fiende till en kär vän jag mer än gärna stannar och är närvarande hos. Från ensamhets förbannelse till ensamhets njutning! Jag som aldrig gett mig tid att titta eller ta in alla färger och nyanser som nuet och häret bjuder, när jag väl låter mig finnas just här.

Denna resa har varit en medveten resa, en resa med destinationen mig själv. Att vara tillsammans med den jag är, inte allt det som jag hoppas att jag ska bli eller vara. Långsamt har jag blivit vän med den jag är, lärt mig förlåta och älska den jag är i detta nu. Tillbringat tid i soffa och på promenader med ända sällskap mig själv och tränat mig att njuta. Som ordet tvåsamhet, uppbyggt av två och samhörighet, har jag hittat en ensamhet, byggt av samhörighet med mig själv och den jag är. En ensamhet som är välkommen, en ensamhet som ger istället för tar.

I min väg till ensam samhörighet har jag trott att mitt fundament varit gediget, stabilt byggd av bestående värden. Så vad kommer denna saknad ifrån, en känsla av att ensamhet inte är i samhörighet med mig själv, utan en oönskad enslighet. Som en frånvaro av något önskat! Den forna styrkan i min ensamhet är som bortblåst! Hungern i bröstet har åter vaknat, blicken har åter börjat söka efterlängtade möjligheter, mina fötter har åter en önskan att börja vandra. Det som jag ha begär till är mer efterlängtat än det jag har. Morgondagens dröm är mer eftertraktat än nuets all rikedom av färger, nyanser, smaker och toner.

Jag vet inte varför jag känner så, är det så att jag nu är klar att lämna min ensamhet och möta något större? Att näringen för fortsatt grodd inte längre finns hos mig själv, utan i närheten till en kärlek. Kanske så banalt som att det är den gamla önskan att få något jag inte kan få? Svaren är få men frågorna och begären många!