Snabbt drar mörka moln förbi utanför mitt fönster. Grenar och kvistar från det som en gång varit sommarens grönska står och gungar i vinden, böjer sig för kylan och mörkret. Det är de sista flämtande minuterna av dagsljus innan skymningens mörker omgärdar oss. Mitt hus är i stillhet, inga barn fyller det. Det ända liv här, är mina regelbundna andetag och slagen från mitt hjärta. Bara det gamla husets suckar och stelhet mot vädrets styrka bryter tystnaden, som en kär gammal släkting vårdar det mig kravlöst. Fast den sena timmen har jag just vaknat och lämnat sömnen och drömmarnas rike. Jag har jobbat natt och fick lägga mitt huvud mot kudden och sluta mina ögon först när världen hade vaknat och välkomnat dagen. Att jobba nätter och sova på dagar påverkar mig på många sätt. Jag blir seg, lugn och snäll mot mig själv. Håller mig själv i famnen och vårdar mig ömt som en nyfödd.
Viss musik bryter genom mitt försvar, bryr sig inte om att tala till det förståndiga jaget. Ignorerar det helt och talar direkt till mina känslor, siktar och träffar mitt hjärta utan att störas av all logik mitt förstånd avfyrar som försvar. Musik som tar med mig på känslans resa där min hjärna inte vågar gå. Land som kan vara fulla med känslor, både av njutning och smärta. Områden som kan vara belägrade av frost och brinnande eldar och där mitt förnuft aldrig skulle beviljas visum. Resor utan mitt omdöme som störande reseledare som pratar, förklarar och förminskar all skönhet med att hitta svar på gåtor som gör livet precis så oförklarligt vackert som det är. Dessa ibland förvirrande frågor utan entydiga och enkla svar, dessa frågor som hyser mening i just sina frågetecken.
Dagarna efter jag har jobbat natt, där jag har vänt på dygnet, är dagar där jag på något sätt lyckats skaka av mig all den logik och förnuft som alltid annars förföljer mig som en skugga. Nu sitter jag här, just i dag, med just sådan känslomusik ljudandes. Dessa saker tillsammans öppnar upp, som en port, till en annan dimension av mig själv och allt det som hela tiden parallellt lever och frodas både inom och utanför mig själv. En parallell värld, som sällan påverkas av all den rädsla som styra mitt vanliga liv. Ett universum som fortfarande är en skrämmande och likväl lockande del av mig. Mark mina fötter sällan beträder! Ett kosmos som bara låter mig komma utan skyddet eller belastningen av mitt förstånd. En dimension där min begreppsvärlds normer och mått inte längre är applicerbara och funktionella. En plats där ordens betydelse bleknar och känslornas styrka inte längre kan beskrivas med den normala världens begränsande enheter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar