Min arbetsplats sjukhuset, en plats med så ofta mycket liv, händelser, en värld i miniatyr. Från födsel till död, från lugn till smärta, från möjligheter till avslut. En plats där lugnet alltid känns som ett bedrägligt lugn före stormen. Även dit hade känslan av jul spridigt sig, stillhet och lugn rådde. Efter tolv timmars jobb lämnar jag de tomma korridorerna med nedsänkt ljus. Lämnar möjliga förväntningar på mig, möter stilla ödsliga gator. Få människor och bilar i rörelse. Passerar ett par, som antagligen försöker få ner julmaten med en promenad. De ropar ”God jul” då jag passerar dem. När jag på min cykel, som stilla glider fram i svag medvind på min väg hemåt, lämnar stadens ljus möts jag av stjärnhimlens rikedom på min väg hem. Inga moln som med fart som far fram över himlen, nej, stjärnornas stilla evighet och lugn möter mig. Tystnaden sluter sig omkring mig liksom lugnet från pedalerna som sakta rör sig runt, runt. Ljudet av några längtande nyårsfirare som smäller några smällare hörs dovt i horisonten jag lämnar bakom mig. Svävandes långsamt rör jag mig hemåt i kvällens mörker som lugnt sluter sig omkring mig. Omfamnar mig, berättar att jag inte är ensam, att det gärna gör mig sällskap utan att ställa krav, bara en tyst samvaro. Två enheter som genom att dela ensamheten gör den rik på ett sällsamt sätt.
Mitt hem möter mig med ljuset från julgranen som sprider sitt sken från fönstren, som en till åren kommen hund som har längtat efter sin husse. Tecknen på glädje finns där, hos mig och hos han, om än diskreta av sig. Värmen inomhus välkomnar mig och känslan att vara hemma, att vara framme infinner sig. Dagens väg slutar här, här är mitt nattläger. En trygg, välkänd plats. Väggarna tysthet hälsar mig välkommen hem. Soffans kuddar omfamnar mig. Här ligger jag nu, och inser att jag varit rädd för något. Varit rädd för ensamhetens obekväma kläder. En tröja eller ett par byxor som känns trånga och inte riktigt passar. Ensam på julafton, denna familjehögtid över alla andra. Jag var rädd att mitt eget sällskap skulle kännas torftigt, otillräckligt men de känslorna infinner sig inte riktigt. Njuter av att få finnas här som jag är, med den jag är. En julklapp jag så innerligt önskat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar