Ännu en morgon vaknar jag liggande i fosterställning långt ute på kanten av min stora säng. Bredvid mig ligger min sexåriga dotter, som så ofta kommer in till mig om nätterna. Där ligger hon sovandes, mitt i sängen, på rygg med armarna ut från sidorna som Leonardo da Vincis berömda teckning Den vitruvianske mannen. Med en självklarhet ligger hon där, beredd att omfamna världen min sina armar. Utan ett minsta tecken på rädsla eller reservation mot hennes plats i livet och det som komma skall. Tankarna går åter tillbaka till mig själv och min egen plats på kanten, utan att vara i vägen. Ihopkrupen för att ta så lite plats och vara så osynlig som jag kan göra mig. Skyddande mig själv, som om världen vore en fientlig plats. Önskandes att jag ville möta dagen så som min dotter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar