Bussen

Kan det vara så att jag redan är framme, att jag bara sitter kvar och vägrar gå av bussen? Väntar på hållplatsen som aldrig dyker upp, som en ursäkt för att slippa gå ut och möta livet. Utan några andra hinder och begränsningar, än de jag själv sätter upp?

Tjuvkika

Ibland känner jag att jag får tjuvkika in och se stora saker i andras liv, saker som egentligen inte är menat för mig mina ögon. Liv som inte mitt, men som jag med glädje tar del av. Att åka snålskjuts på någon annans livsenergi. I dagarna får jag uppleva något sådant på väldigt nära håll.

Min bror och också bästa vän är på besök och bor hos mig. Som alltid är det en ynnest att få dela tid, tankar, känslor och tystnad med honom. Dagar han är här och bor hos mig känns nästan mer naturligare än dagar då han inte är här.

Vad dessa två stycken ovan har gemensamt är att detta händer samtidigt just nu. Hos min bror får jag se en bit koncentrerat liv, ett regn av närvaroessens. Han har just övervunnit en rädsla, sett den i ögonen och mött den. Med aktiv handling har han valt att växa, valt att utforska mer av vad han är och har möjlighet till. Brutet mönster som varit väl invanda, stiget av vagnen han själv har puttat iväg. Med lika mycket glädje, nervositet, rädsla och förhoppning blandas med hans annars aldrig sviktande närvaro. Jag få se honom hitta formen för sitt ännu större och modigare jag. Att se någon jag älskar att bli mer, mer av sig själv, är en verklig glädje.

Tack underbara bror att jag får ta del av livet som sprudlar i dig!

Formar

Vid ett samtal för några dagar sedan återupptäckte jag en vacker och betydelsefull berättelse. När jag berättade historien insåg jag också hur viktig denna upplevelse fortfarande är för mig, hur den alltjämt finns med mig i mitt sätt att leva, tänka och känna. Levande och verklig! En länk i den kedja som bildar den jag är. En händelse som har format den jag är i dag, format hur jag möter andra människor, privat som professionellt. Här är en historia, en skildring av något som jag bär med mig varje dag…

Under min barndom tillbringade jag, min lillebror, mamma och pappa under många år en vecka varje vår i svenska fjällen. Det var en tradition att våra föräldrar tog oss ledigt från skolan en vecka i februari eller mars för att tillbringa i snön längre norrut i vårt land. Ofta i en liten jämtländsk by som heter Ånn, mitt mellan Åre och Storlien, precis väster om gränsen till Norge. Bredvid den stora vägen som går genom byn, en kilometer från den lilla järnvägsstationen, låg och ligger fortfarande en kursgård. Inklämt mellan vägen och järnvägsspåren som går parallellt i östvästlig riktning. Ett tiotal byggnader, utsprida, skilda till storlek och form. Alla med namn hämtade från de snötäckta fjälltopparna som man vi klart väder kunde se på avstånd, såsom Storsylen, Lill- och Storsnasen.

Min pappa gick under dessa veckor på olika utbildningar med försvaret och familjen kunde då bo och äta för en subventionerad summa pengar. Ofta anordnades särskilda aktiviteter för familjerna med bandvagnsutflykter till fjäll och sjö, transport till skidanläggningarna vid Storlien eller Ånn. Även utan organiserad verksamhet kunde jag och min bror tillbringa dagar med att leka, bygga snökojor, åka skidor och pulka och bygga mer och mer fantasieggande hopp och hinder. För mig och min bror som var uppväxta i Skåne var detta ett paradis. I mina minnen finns också en alltid starkt lysande sol över en klarblå himmel. På kvällarna somnade jag med röda kinder, röda av sol och vindens smekningar.

Den gången, som jag vill berätta om, var när jag var i tio-tolv år gammal. Början av veckan skilde sig inte från de andra gångerna, men i slutet av veckan blev jag dålig. Jag fick ont i magen, kräktes och hade feber. Antagligen var jag bara matförgiftad, kanske av en dålig diskad termos. Mina föräldrar trodde att jag hade druckit för mycket O´boj. I matsalen stod på bordet bredvid kaffet och teet, en stor skål med O´bojpulver som jag uppsökte flera gånger varje måltid. Jag insjuknade på torsdagen och redan på fredagen var jag bättre, men långt ifrån bra. Minns inte om jag hade slutat kräkas, men jag låg trött utslagen med feber och sov för det mesta.

Veckorna avslutades på fredagen med en finare kursmiddag för kursdeltagarna och deras anhöriga. Mina föräldrar uppskattade dessa tillställningar och fann bekanta som blev nära vänner runt om i Sverige. Jag minns inte hur jag kände då, men nu har jag all förståelse för att mina föräldrar hellre ville gå på avslutningsmiddagen än att sitta med en febrig, sovande och allmänt ynklig liten kille. Vi hade boende i ett hus i direkt anslutning till matsalen och de lovade att de skulle titta till mig under kvällen.

Jag minns att jag lämnades ensam, men efter en lätt knackning på dörren, kom en av pappas kurskollegor in på mitt och min brors rum. Tidigare under veckan hade jag upplevt honom som trevlig och rolig. Vad som skilde honom från de andra, var att han verkade yngre än de övriga deltagarna, att han inte hade med sig någon familj och han inte pratade lika vuxet distanserat som de andra. Jag hade inte lärt känna honom mer än någon av de andra kursdeltagarna jag träffade flera gånger dagligen, vid måltider och andra aktiviteter under veckan. Som barn upplevde jag att det fanns något hos honom som gjorde honom olik de andra, inte så mycket med vad han gjorde, mer på sättet han inte gjorde och sa saker. Mannen gick och satte sig på en skrivbordstol knappt en meter från min säng. Med lugn och stor närvaro berättade han, att inte för så länge sedan, hade han genomgått flera cellgiftsbehandlingar. Jag viste då inte vad det var, men han förklarade att han hade fått en sorts medicin som fått honom att känna ungefär som jag gjorde nu. Att han legat långa perioder på sjukhus, kräkts, haft feber och mått väldigt dåligt. Under dessa tillfällen uppskattade han närvaron av en annan människa. För honom var det viktigare och kändes bättre att få sitta bredvid någon som mådde dåligt, än att vara med på en avslutningsmiddag. I stillhet satt han på stolen, inte som mina föräldrar som berättade hur sjuk jag såg åt eller hur synd de tyckte om mig. Han bara fanns där!

Om jag orkade försöka starta några samtal eller inte kommer jag inte ihåg, men han förklarade att vi inte behövde prata, om jag inte orkade. Tyst och stilla satt han där på stolen. Den obekväma känslan av att det satt någon jag inte kände vidare väl, övergick snabbt till en skön och behaglig känsla av trygghet. Känslan av att inte behöva vara själv. Han gav mig sin närvaro, skyddade, med sig själv, mig från ensamhet. Jag tror inte att vi växlade många ord under den kvällen, tillsammans delade vi tystnaden. Vid de tillfällena jag gled ur sömnens och feberdrömmarnas värld, så satt han där på stolen, knappt en meter bort i det svagt upplysta rummet. Delade kanske en blick eller en nickning, gav mig lite vatten. Det kändes verkligen tryggt och skönt att ha någon där, någon som bara fanns och som inte förväntande sig något av mig. Till slut somnade jag för gått den kvällen och på morgonen var han borta. Morgondagens solstrålar lyste genom gardinen och det hade blivit en ny dag. En dag för hemfärd. Jag träffade mannen igen och jag och mina föräldrar tackade honom för att han hade hållit mig sällskap. Han gjorde ingen stor sak av det. Vi skildes åt, lämnade Ånn och Jämtland bakom oss för att åter resa hem till Skåne.

Vad den mannen gjorde för mig var bland det finaste någon någonsin har gjort för mig. Inte bara den otroligt kärleksfulla handlingen att jaga bort min ensamhet och ge mig närvaro. Han visade också och gav mig en tro på det osjälviska givandet.

Jag har under mitt liv många gånger återkommit till denna händelse, berättat den med inlevelse för att förklara att jag så många gånger har försökt ge tillbaka på något sätt, det vackra och för mig betydelsefulla som han gav mig den kvällen. Denna gång jag berättar historian, inser jag att det är en av de händelser jag kan sätta fingret på under min uppväxt som har format och gjort mig till den jag är. För mig har det fått mig att tro att det finns något som osjälviskt givande. Fått mig att inse hur vackert det kan vara att hjälpa en annan människa. Fått mig att förstå att närvaro, och då inte bara fysisk, är det finaste vi kan ge en annan människa. Denna händelse har fått mig att jobba med det jag gör, tryggheten i det jag tror är det viktiga i att hjälpa en annan människa.

Vuxen

Mer än 40 år har passerat av mitt liv, jag har blivit förälder till tre, underbara, barn, äger ett hus, har ett respekterat jobb, har lån på banken, pensionsförsäkring och diverse statusprylar. I andras ögon, och ibland även i mina egna ögon, har jag blivit vuxen. En annan sak som tillhör vuxenvärlden är att tro sig vara oberoende av andra, att kunna klara sig själv, att inte ha behov av någon annan. Är det inte en stor lögn? För i allt detta oberoende håller vi på att dö av ensamhet allihop. Jag är inte oberoende av andra, jag är i högsta grad beroende av andra människor. Likväl som jag behöver min ensamhet behöver jag andra för att frodas och växa. Möten med mig själv såväl som möten med min omgivning. Jag är ingen ö!

Ord

Ord är ett sätt att frysa verkligheten.

Att skriva är för mig ett sätt att styra orden och inte låta orden styra mig.

Farväl

Vissa farväl är bara en möjlighet att möta nya möjligheter, vissa farväl känns mer som att förlora en kär del av sig själv. 

Julklappen

Min arbetsplats sjukhuset, en plats med så ofta mycket liv, händelser, en värld i miniatyr. Från födsel till död, från lugn till smärta, från möjligheter till avslut. En plats där lugnet alltid känns som ett bedrägligt lugn före stormen. Även dit hade känslan av jul spridigt sig, stillhet och lugn rådde. Efter tolv timmars jobb lämnar jag de tomma korridorerna med nedsänkt ljus. Lämnar möjliga förväntningar på mig, möter stilla ödsliga gator. Få människor och bilar i rörelse. Passerar ett par, som antagligen försöker få ner julmaten med en promenad. De ropar ”God jul” då jag passerar dem. När jag på min cykel, som stilla glider fram i svag medvind på min väg hemåt, lämnar stadens ljus möts jag av stjärnhimlens rikedom på min väg hem. Inga moln som med fart som far fram över himlen, nej, stjärnornas stilla evighet och lugn möter mig. Tystnaden sluter sig omkring mig liksom lugnet från pedalerna som sakta rör sig runt, runt. Ljudet av några längtande nyårsfirare som smäller några smällare hörs dovt i horisonten jag lämnar bakom mig. Svävandes långsamt rör jag mig hemåt i kvällens mörker som lugnt sluter sig omkring mig. Omfamnar mig, berättar att jag inte är ensam, att det gärna gör mig sällskap utan att ställa krav, bara en tyst samvaro. Två enheter som genom att dela ensamheten gör den rik på ett sällsamt sätt.

Mitt hem möter mig med ljuset från julgranen som sprider sitt sken från fönstren, som en till åren kommen hund som har längtat efter sin husse. Tecknen på glädje finns där, hos mig och hos han, om än diskreta av sig. Värmen inomhus välkomnar mig och känslan att vara hemma, att vara framme infinner sig. Dagens väg slutar här, här är mitt nattläger. En trygg, välkänd plats. Väggarna tysthet hälsar mig välkommen hem. Soffans kuddar omfamnar mig. Här ligger jag nu, och inser att jag varit rädd för något. Varit rädd för ensamhetens obekväma kläder. En tröja eller ett par byxor som känns trånga och inte riktigt passar. Ensam på julafton, denna familjehögtid över alla andra. Jag var rädd att mitt eget sällskap skulle kännas torftigt, otillräckligt men de känslorna infinner sig inte riktigt. Njuter av att få finnas här som jag är, med den jag är. En julklapp jag så innerligt önskat.

Insikt

När jag var tonåring så var en av mina favoritböcker Leva älska lära av Leo Buscaglia. Det finns mycket att gilla om den boken, men det var en sak från den boken som jag har citerat fler gånger än något annat, "Kanske kärlek är när jag långsamt leder dig tillbaka till den du är, inte till den du tror att jag vill att du ska vara, utan till den du verkligen är". Tycker det citatet är så vackert och har så mycket klokhet i sig. Även om jag läst och sagt dessa ord så många gånger är det en sak i citatet jag inte har upptäckt förrän i dag. Att detta även gäller för kärleken till mig själv. 

Att vara levande

Vill dela några, för mig, fantastiska rader från en fantastisk bok, Att vara levande av Carl-Magnus Stolt.

- Världen förstås inifrån. Det betyder att vi måste börja med oss själva.


- Vi kan fortsätta att vara levande utan att förneka det svåra och onda.


- Först när vi blir trasiga blir vi hela. Det är en nästintill mystisk motsägelse.


- Vetenskapen vill eliminera den gåta som konsten vill behålla.


- Det är inte alltid vi vill ha entydiga och enkla svar. Ibland vill vi ha kvar och fördjupa våra frågor - och i själva frågan ana en möjlig mening.


- Grekiskans ord för sann - Aletheia - betyder också närvarande.


- Vi kommer aldrig fullt ut att begripa livet. Men känslan av att vara levande kan man ha ändå.


- Söker vi känslan av att vara levande, får vi inte glömma lekfullhetens eller levnadsglädjens lov.

Den andra sidan

Snabbt drar mörka moln förbi utanför mitt fönster. Grenar och kvistar från det som en gång varit sommarens grönska står och gungar i vinden, böjer sig för kylan och mörkret. Det är de sista flämtande minuterna av dagsljus innan skymningens mörker omgärdar oss. Mitt hus är i stillhet, inga barn fyller det. Det ända liv här, är mina regelbundna andetag och slagen från mitt hjärta. Bara det gamla husets suckar och stelhet mot vädrets styrka bryter tystnaden, som en kär gammal släkting vårdar det mig kravlöst. Fast den sena timmen har jag just vaknat och lämnat sömnen och drömmarnas rike. Jag har jobbat natt och fick lägga mitt huvud mot kudden och sluta mina ögon först när världen hade vaknat och välkomnat dagen.  Att jobba nätter och sova på dagar påverkar mig på många sätt. Jag blir seg, lugn och snäll mot mig själv. Håller mig själv i famnen och vårdar mig ömt som en nyfödd.

Viss musik bryter genom mitt försvar, bryr sig inte om att tala till det förståndiga jaget. Ignorerar det helt och talar direkt till mina känslor, siktar och träffar mitt hjärta utan att störas av all logik mitt förstånd avfyrar som försvar. Musik som tar med mig på känslans resa där min hjärna inte vågar gå. Land som kan vara fulla med känslor, både av njutning och smärta. Områden som kan vara belägrade av frost och brinnande eldar och där mitt förnuft aldrig skulle beviljas visum. Resor utan mitt omdöme som störande reseledare som pratar, förklarar och förminskar all skönhet med att hitta svar på gåtor som gör livet precis så oförklarligt vackert som det är. Dessa ibland förvirrande frågor utan entydiga och enkla svar, dessa frågor som hyser mening i just sina frågetecken.

Dagarna efter jag har jobbat natt, där jag har vänt på dygnet, är dagar där jag på något sätt lyckats skaka av mig all den logik och förnuft som alltid annars förföljer mig som en skugga. Nu sitter jag här, just i dag, med just sådan känslomusik ljudandes. Dessa saker tillsammans öppnar upp, som en port, till en annan dimension av mig själv och allt det som hela tiden parallellt lever och frodas både inom och utanför mig själv. En parallell värld, som sällan påverkas av all den rädsla som styra mitt vanliga liv. Ett universum som fortfarande är en skrämmande och likväl lockande del av mig. Mark mina fötter sällan beträder! Ett kosmos som bara låter mig komma utan skyddet eller belastningen av mitt förstånd. En dimension där min begreppsvärlds normer och mått inte längre är applicerbara och funktionella. En plats där ordens betydelse bleknar och känslornas styrka inte längre kan beskrivas med den normala världens begränsande enheter.

Vuxligt

"Först var det barnsligt, sen blev det vuxligt!", citat från min fyraåriga dotter!

Saknad

Det sista dryga året har känslan av saknad hos mig blivit mindre och mindre. För en människa som jag, som har haft en ständig hunger efter mer, oavbrutet fäst blicken vid horisonten, har detta varit en ny och välkommen känsla i mitt liv. En upplevelse att sänka min blick och se var mina fötter står, leva med dem och det som är omkring mig. Inte vara i morgondagen, utan vara i det nuet som finns här runt mig. För första gången har jag levt där jag är, smakat och njutigt av det som finns i nuet, inte hungrat efter nya erfarenheter, nästa kick, större äventyr. Nuet och nuets verklighet har gått från fiende till en kär vän jag mer än gärna stannar och är närvarande hos. Från ensamhets förbannelse till ensamhets njutning! Jag som aldrig gett mig tid att titta eller ta in alla färger och nyanser som nuet och häret bjuder, när jag väl låter mig finnas just här.

Denna resa har varit en medveten resa, en resa med destinationen mig själv. Att vara tillsammans med den jag är, inte allt det som jag hoppas att jag ska bli eller vara. Långsamt har jag blivit vän med den jag är, lärt mig förlåta och älska den jag är i detta nu. Tillbringat tid i soffa och på promenader med ända sällskap mig själv och tränat mig att njuta. Som ordet tvåsamhet, uppbyggt av två och samhörighet, har jag hittat en ensamhet, byggt av samhörighet med mig själv och den jag är. En ensamhet som är välkommen, en ensamhet som ger istället för tar.

I min väg till ensam samhörighet har jag trott att mitt fundament varit gediget, stabilt byggd av bestående värden. Så vad kommer denna saknad ifrån, en känsla av att ensamhet inte är i samhörighet med mig själv, utan en oönskad enslighet. Som en frånvaro av något önskat! Den forna styrkan i min ensamhet är som bortblåst! Hungern i bröstet har åter vaknat, blicken har åter börjat söka efterlängtade möjligheter, mina fötter har åter en önskan att börja vandra. Det som jag ha begär till är mer efterlängtat än det jag har. Morgondagens dröm är mer eftertraktat än nuets all rikedom av färger, nyanser, smaker och toner.

Jag vet inte varför jag känner så, är det så att jag nu är klar att lämna min ensamhet och möta något större? Att näringen för fortsatt grodd inte längre finns hos mig själv, utan i närheten till en kärlek. Kanske så banalt som att det är den gamla önskan att få något jag inte kan få? Svaren är få men frågorna och begären många!

Hur jag möter dagen

Ännu en morgon vaknar jag liggande i fosterställning långt ute på kanten av min stora säng. Bredvid mig ligger min sexåriga dotter, som så ofta kommer in till mig om nätterna. Där ligger hon sovandes, mitt i sängen, på rygg med armarna ut från sidorna som Leonardo da Vincis berömda teckning Den vitruvianske mannen. Med en självklarhet ligger hon där, beredd att omfamna världen min sina armar. Utan ett minsta tecken på rädsla eller reservation mot hennes plats i livet och det som komma skall. Tankarna går åter tillbaka till mig själv och min egen plats på kanten, utan att vara i vägen. Ihopkrupen för att ta så lite plats och vara så osynlig som jag kan göra mig. Skyddande mig själv, som om världen vore en fientlig plats. Önskandes att jag ville möta dagen så som min dotter.

Pusslet

Jag fattar det bara inte! Polletten trillar inte ner, hur mycket jag än försöker. Det har gått en dryg vecka sen det hände och än får jag inte in det i mitt förstånd. Om och om igen försöker jag lägga pussel med de bitarna jag har framför mig men jag får inte ihop det.

Även om jag inte alltid kan se anledningen med de saker som händer, så är jag ofta väldigt bra att ta ett steg åt sidan och betrakta det som händer mig med lite perspektiv. Visst jag kanske inte alltid lyckas se den rätta anledningen till att saker blir som de blir, men jag är sällan utan en kvalificerad gissning. Denna gång är jag helt svarslös!

Jag tror inte på slumpen, jag tror det finns en anledning till varför saker händer. Visst, jag är lyckligt lottad som inte har drabbats av någon stor sorg. Jag är helt införstådd med att det finns saker som sker som det aldrig kan hittas en anledning eller syfte med. Jag förskonad från sådana hemskheter i mitt liv, hittills. Det är ett privilegie att kunna unna sig en sådan världsbild. Fram till nu så tycker jag att jag kan hitta mening med det som hänt i mitt liv, det kanske inte alltid finns någon uppenbar förklaring direkt. Även om jag ser en förklaring direkt som inte alltid stämmer, så är det så här i backspegeln, med lite distans, en tydlig röd tråd. Jag tror att livet är en fantastisk livslärare, jag får just så mycket som jag klarar av för tillfället. Varken mer eller mindre! Ibland har jag inte lyssnat, försökt titta bort, men livet har inte gett upp. Livet har fortsatt att skicka mig passningar, signaler till dess att jag fattar poängen.

Tills nu! Hur mycket jag än tittar och försöker så hittar jag inte den röda tråden i det som har skett. Hur i all sin dag ska jag kunna använda detta, hur skall jag kunna få in denna biten i det större pusslet. Jag känner mig trygg med att det finns ett väldigt bra svar på frågan, men jag har ingen aning vad det är. Jag har alla bitarna, jag vet inte bara hur jag ska få ihop dem!

Vad är det som gör livet?

För några dagar sedan slutade jag tidigare från jobbet. Åkte och hämtade mina barn på skola och dagis, som bonus fick jag med två skol/dagiskompisar till mina barn. Resan styrdes till en simhall i närheten. En simhall med vattenrutschbana, bubbelpool, vattenlekland och vågbassäng. Där fick jag se mina barn leka med sina kompisar, skratta, gråta, lysa av stolthet efter helt själv åkt vattenrutschbanan och klarat av att simma på den djupa delen av bassängen. Jag fick själv leka med mina barn och deras kompisar, själv skratta, bli irriterad och jag lovar att jag lyster av stolthet i närheten av mina barn.

För några dagar sedan pratade jag med en gammal vän, en god vän en gång i tiden. Nu har livet fört oss längre ifrån varandra men vi pratar ändå regelbundet. När vi pratade frågade vi varandra vad som hade hänt sen sist. Han hade varit utomlands med sin familj och gjort en massa andra häftiga saker. Jag hade inte några stora och häftiga händelser att berätta om, inga utlandsresor, inga stora inköp, inga storheter på jobbet. När jag avslutade samtalet blev jag sittande i soffan och tänkte. Nej, jag hade, utifrån det som jag och min vän en gång i tiden kommit överens om var stora händelser, inte gjort något speciellt. Då kom jag att tänka på mitt besök till simhallen med mina barn för några dagar sedan. Det besöket kanske inte var något speciellt, men det gav mig tillfredställelse på så många sätt. Att vara nära de människor jag tycker om och njuta av vardagen tillsammans med dem, större kan inte livet bli!

Jag har stått på höga bergstoppar, jag har rest jorden runt men inget av det kan mäta sig med upplevelsen att få vara närvarande med de människor jag älskar mer än allt annat. Jag saknar inte den typen av stora händelser som jag och min vän en gång kommit överrens. Mitt liv är fullt av stora händelser, min vardag med de jag älskar. 

Tankar...

När jag inte skriver så kommer de till mig på nätterna. Kryper fram ur skuggorna i mitt hus, smyger sig fram och pockar på min uppmärksamhet. Ryster mig, kittlar mig! Väcker mig när jag borde sova, far runt i mitt huvud när jag åter letar sömnen. Lämnar mig vaken med alla dessa ord, fraser, tankar, reflektioner, känslor som kliar i huden på mig. Även om värden runt mig ligger i dvala och stillhet är det tvärt om i mitt huvud. Trådar av tankar, ord som far runt utan att jag hittar ändarna att börja nysta i. Försöker fly, vänder och vrider på mig så de inte ska komma åt mig. Som en mygga eller fluga i ett sovrum en sommarnatt, finns där utan att jag kan fånga eller fly den. Lämnar mig med vetskapen om dess närvaro, tillsammans men önskan om fortsatt sömn. Där ligger jag och vet att det ända som kan ge mig nattro är att ta orden, tankarna, fraserna och känslorna och sätta de på pränt innan de kommer. Ta ner de innan de börjar svärma.

Så sömn ta mig iväg på din resa, låt oss ge oss av. I kväll har jag blivit av med de högst surrande odjuren som kunde störa oss. I natt blir det en lugn överfart..

Kärlekens vägar

Kärlekens vägar är krokiga, om än alltid av samma mål. Från motorväg till åkerstig, från spelare till spelpjäs, från betraktare till deltagare, från sten till moln, från saga till verklighet, från tanke till hud, från ensam till obegränsad, från tung till svävande, från längtan till möjlighet, från ensamhet till fullsamhet, från del till hel, från noll till ett, från ett till tre, från fusion till fission, från klarhet till grumlighet, från stjärnhimmel till mörker, från bojor till vingar, från flykt till hemkomst, från friktion till svävande, från härsket till gryning, från svart till ljust, från lugn till vibration, från bakåt till mål, från ensamhet till närhet, från jakt till stillhet, från klåda till beröring, från regler till gränslös, från tomhet till outtömlig, från eko till ton, från då till nu:n, från illusion till verklighet, från farväl till obegränsad, från torka till grönska, från dvala till liv, från då till evig, från minus till outsinlig, från tro till sann, från saga till verklighet, från belåten till omätlig, från del till slukad, från fråga till svar, från is till eld, från gnista till bål, bitar till helhet, från strängar till styrka, från perifer till alltet, från fråga till svar, från allt till längtan, från sorger till gryning, från dröm till här, från förhoppning till förkrossning, från kanske till kunskap , från fråga till svar, från där till här, från oljud till symfoni, från aska till gödning, från dröm till liv, från blindhet till tydlighet, från avgrund till löfte, från vibration till jordbävning, från punkt till yta, från hallucination till uppenbarelse, från fantasi till erfarenhet, från kanske till ja, från grodd till fall.

Du

Du kom, du finns..