Skammen

Den är inte så tydlig först, vant håller den sig gömd, döljer sig bakom andra mer oskyldiga ridåer. Jag tror det är för att mitt öga har blivit van att upptäcka den, att se den fast den knappt syns till en början. Skulle det vara för några år sedan skulle jag aldrig se den eller letat så länge så jag hade hittat den, men nu tar det inte lång tid för mig att se att den återigen gömmer sig där bakom. Det är nästan som jag kan lukta mig till den, eller håller jag på att utveckla ett sjätte sinne för att hitta den?

Den är feg, för den vill inte synas. Istället skickar den fram andra för att de istället ska ta smällen. Så många gånger jag har blivit lurad, så många gånger jag har trott att det var de andra den skickade fram som var de som var elaka, som försökte trycka ner mig och få mig att inte våga. Nu har jag hittat den som dragit i trådarna för de marionetter som är mest synliga.

Precis som vanligt började jag spela med marionetterna, trodde att mina ord inte var värda att läsas, att mina tankar inte var gjorde för andra, att jag begick högmod om jag var så dum att tro att det jag skrev skulle kunna vara något av värde för någon annan än mig själv. Men det är ju inget av detta som det egentligen handlar om, den skyldiga, som så många gånger för, är skammen. Detta fula som frodas just i den dolda. Som trivs som bäst när vi inte konfronterar den.  Skammen som får mig att tro att det finns något hos mig, som om andra människor skulle få veta eller se, skulle göra att jag inte är värd samband och tillhörighet till andra. Detta fula tryne som jag tillåter mig att göra mig själv mindre än vad jag är.

Så, åt pipsvängen med skammen, låt dina ord få flöda, låt dina tankar få vingar, våga tro att mina ord är kan bli till guld i någon annans hjärta. Tillåt dig att tänka högt, lågt, stava fel, bygga meningar som bara jag kan förstå, väva in dig i resonemang som aldrig kommer bli begripliga. För det är mina ord, mina tankar, mitt språk och allt det är värt något.

Välkommen till min blogg!