För några veckor sedan var jag på en födelsedagsfest för två vänner som fyllde år. Under kvällen träffade jag nära och mindre nära vänner som jag inte hade träffat på ett tag. Jag hade det kul och efter ha njutit på dansgolvet slog jag mig ner i soffan för att pusta ut en stund. En vän till en vän som jag känt sedan gymnasiet slog sig ner bredvid mig. Även om vi inte är nära vänner så har vi alltid vetat att vi båda ser livet mer än andra. Hon berättade för mig om den förbannelsen vi båda delar att vi tillåter oss se och känna mer än vad vi tycker andra gör. Jag avbröt henne och frågade om det verkligen är en förbannelse. Hon tittade på mig och sa att visst är det en förbannelse, ser inte du det som en förbannelse frågade hon mig. Mitt direkta svar var -Absolut inte! Min vän höll inte med mig, hon tyckte det var en förbannelse. Hennes direkta följdfråga var -Varför inte? Jag försökte svara henne men jag nådde aldrig riktigt fram till henne.
Hennes fråga har dröjt sig kvar hos mig -Varför är inte min/vår "klarsynthet" en förbannelse? Även om min känsla är klar, att så inte är fallet, så har jag sökt verbalisera varför det inte är så. Jag har inte nått dit än men jag har insett att hennes fråga inte har ett absolut svar. Svaret är det som mottagaren av gåvan väljer att se det på för sätt. Hon har valt att se det hon fått som en förbannelse, jag har valt att se det jag fått som en gåva. En gåva att ibland se genom det brus som förblindar oss att se vad det är som döljer sig där bakom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar