Roller

Vilka roller är för oss nödvändiga att spela? Frågan har sökt min uppmärksamhet flera gånger den sista veckan. För några dagar sedan var jag på utbildning för att bli mentor, en spännande upplevelse som jag ska försöka beröra senare. För er som blir nyfikna så kolla in www.mentor.se. Vid den utbildningen pratades mycket om hur jag och de andra kursdeltagarna som mentor skall möta våra elever, hur vi som mentorer kan agera i olika situationer. Det var mer fokus på hur jag kan bete mig som mentor än på hur jag kan bete mig som jag är själv. Andra tillfällen när denna fråga kommit är när jag i min yrkesroll ska möta de jag jobbar mot, patienter och deras anhöriga. En ständigt aktuell fråga hos mig själv och bland de jag möter, är mitt föräldraskap specifik och även föräldraskapet i allmänhet. Bara i mitt föräldraskap finns det olika behov mot olika kontakter, mot barnen, barnens mamma och människor som omger mina barn, professionella, som barnens lärare, och andra vuxna som föräldrar till mina barn kompisar. Här tre exempel där det finns roller för mig. Är dessa roller jag, en modifiering av jaget eller kanske skilt från mitt jag.?

Självklart är att jag i kontakt med barnens lärare en annan än när jag har kontakt till anhöriga till patienter jag sköter, i alla fall utifrån. I mitt jobb som läkare har det under utbildning och även bland kolleger nu när jag jobbar en diskussion om läkare-patientkontakten. Jag får mer och mer känslan att detta är en konstlad relation, en beskrivning (begränsning?) som används som ett skydd, som en möjlighet att kontrollera och förutsäga en relation. Mitt ifrågasättande av detta ligger mycket just i det att försöka kontrollera och förutsäga något som i sig själv är så mycket större än vad vi kan förutsäga och kontrollera.

Relationen mellan personer, som föräldrar-barn, mentor-elev eller läkare-patient, kan inte bli något mer än en relation mellan människor. Någonstans tycker jag det är det största som något kan bli. Finns det något större än mötet mellan två människor? Är det inte därför vi är här, är det inte detta som är essensen av livet att få beröra och bli berörd av andra människor, att få tillhöra? Att i en relation till en annan vara förälder, mentor eller läkare är inte det bara att begränsa sig? Att använda sig av en undanflyckt, en roll som kanske är enklare att behärska? För visst är det en utmaning och ibland även svårt att vara människa, det absolut svåraste jag någonsin gjort. Men det är just där i mitt möte till andra som jag också har upplevt höjdpunkterna i mitt liv.

En del säger att visa möten kräver vissa saker, att ett läkare-patient möte skulle vara på ett visst sätt. Absolut måste jag ha en viss kompetens om jag ska agera som läkare, men mötet kräver inte min medicinska kunskap, det kräver min mänsklighet. Sen har jag som människa medicinsk kunskap som jag kan använda till det behovet som den andra människan har. Han eller hon är också främst en människa, inte sin sjukdom eller sitt särskilda behov. När jag jobbar som läkare känner jag att min främsta tillgång är just min medmänsklighet.

När det gäller mina barn så visst ska jag vara en förälder till de, jag ska ge dem kärlek, uppmärksamhet och mat. Fast jag gör inte något för mina barn som den föräldern jag är utan som den människa jag är. Det är inte jag, föräldern, som älskar mina barn, det är i grunden av mig den kärleken kommer ifrån, från min mänsklighet. En annan viktig sak som föräldraskapet missar är att vara den vuxna förebild som jag tror är viktig för barn och ungdomar.

Jag tror att våra roller begränsar oss, hindrar oss i vårt möte med andra människor.  Det vi alldra minst behöver är att öva oss i våra roller, vi behöver öva oss i att vara människor, att upptäcka vår egen mänsklighet. För allt vi någonsin kan önska har vi alla inom oss, om vi väljer att bli den vi var menat att vi skulle vara.