Drivkraft

I går nådde en människa mig. Dessa ovanliga möten som överraskar. Jag har ingen aning om vad du jobbar med, om du jobbar eller om du gör något annat. Om du har kollegor och hur ni samtalar, vilka ämnen som ni brukar ventilera. På mitt arbete jobbar vi med saker som är nära livet, döden och grundläggande mänskliga behov. Även om våra arbetsuppgifter bäddar för riktiga samtal kommer dessa mer sällsynt än vad jag önskar. I går skedde ett av dessa ovanliga möten, ett riktigt samtal mellan mig och en kollega.

Vad samtalet handlade ytligt om är inte det viktiga. Vad som intresserade mig var det djupare och mer grundläggande som också behandlades i vårt samtal. Vad det är som för oss framåt? Vilken motor är det som driver oss att gör det vi gör? Denna drivkraft kanske inte är något som alla är medveten om. Jag tror att vi kan se det på olika sätt. Pengar, så vi har någonstans att bo och få mat till oss själva och våra barn, att få känna att vi är viktiga, att uppnå en viss status, att ha roligt. Det finns många svar och svaret är absolut viktigt. Jag tror att vi kan dela upp dessa svar i två större grupper. När jag tittar på vad som tidigare har drivit mig och det som driver mig nu är det två fundamentalt olika krafter.

För ett och ett halvt år sedan skulle jag äntligen göra det som jag drömt om och kämpat för i mer än fem år. Där jag jobbade då, ett av de stora akutintagen i Sverige, uppstod ibland situationer som inte klarades av den vanliga personalen. Då tillkallades annan personal som hjälpte till i de mest akuta situationerna. När alla andra blev osäkra och rädda så larmades dessa. Jag minns känslan som uppstod när dessa äntligen kom, den ordinarie personalen andades ut, en känsla av lättnad spred sig. Detta team leds av en speciell funktion och jag blev ofta imponerad hur denna människa agerade lugnt och systematiskt när alla andra var paralyserade eller handlade orationellt. Just där och då föddes drömmen att jag en dag skulle vara den funktionen. Att jag skulle vara den som med min närvaro kunde sprida lugn och trygghet, att jag skulle kunna agera lugn och systematiskt i dessa tillfällen, som bäst kan beskrivas som kaos. Denna dröm bar jag med mig och gav mig energi och kraft att fortsätta att kämpa för att en dag nå dit.

För ett och ett halvt år sedan var jag just i denna funktionen, detta som jag så länge hade drömt om och kämpat för. En dag som skulle vara en triumf, en personlig seger för all svett och långa nätter av kamp. Allt gick bra, jag stod där jag så länge har önskat att jag stod och jag löste det jag skulle lösa, på ett lugnt och sakligt sätt. Vid slutet av mitt arbetspass så hade jag en lugn timme då jag kunde lägga mig på en säng och vila mig till nästa larm skulle komma. Jag minns inte hur jag kom dit men jag minns att jag låg där i sängen i fosterställning och bara grät, att jag svalde mina skrik av den smärtan som brann som eld i mitt bröst. Varför detta? Vad var det som hade slagit mig brutalt och helt utan nåd. Jo, för just där och då blev det klart för mig att jag inte hade kämpat för detta i alla dessa år för min egen skull. Vad jag hade gjort var vad jag hade gjort i hela mitt liv, visa upp prestationer för mina föräldrar i hopp om att jag skulle göra mig förtjänt av deras kärlek. När jag låg där i sängen insåg jag att jag fortfarande var en femårig pojke som visade upp en teckning för mina föräldrar i ett hopplöst försök att känna mig älskad av dem. Vad som hade ändrat sig var att det inte längre var en teckning jag visade upp, teckningarna hade genom livet blivit mer och mer sofistikerade. Nu hade det nått en nivå där mina föräldrar inte längre en hade möjlighet att förstå. Även om jag trodde att det var något annat som drev mig så var min drivkraft densamma som drev mig som barn, känslan att vara värd att bli älskad. Med denna insikt förstod jag också att jag aldrig någonsin kommer få detta av mina föräldrar, den chansen hade redan för länge sedan passerat. Den enda chansen jag hade var att jag skulle lära mig själv att jag är värd kärlek. Bland alla dessa insikter som slog mig där i sängen, var insikten att jag var tvungen att lära mig att älska mig själv för den jag är som skrämde mig mest och som gjorde mest ont. Att jag är älskvärd har inte ett dugg med mina prestationer att göra, att jag är älskvärd beror bara på hur jag väljer att betrakta mig själv. Ansvaret för det låg helt och hållet på mig själv vilket förskräckte mig allra mest. Allt det andra kunde jag skylla på andra för, men denna biten låg helt och hållet i mitt knä.

Nu ser jag att drivkraft fram till den dagen hade varit ångest för att inte vara värd att bli älskad. När jag i dag ser mig omkring tycker jag mig se många som har den drivkraften, vetandes eller ovetandes. Själv för jag fortfarande en kamp att låta lusten vara det som håller mig igång, att bli luststyrd i stället för ångeststyrd. Det är inte alltid en lätt kamp och spöket att inte vara värd kärlek och tillhörighet smyger ofta omkring runt mig, väntandes att få ta sin gamla plats. Det som kan hålla den borta är att jag odlar lusten i mig. Detta var min ångest, vad andra bär med sig vet jag inte.

Igår hamnade samtalet just om att vara lust eller ångeststyrd. Det var ett bra samtal där jag kände att vi var två människor som verkligen kommunicerade och inte bara pratade med varandra.