Platån

Om mitt liv tidigare har varit en vandring i tätt snårig skog, där varje steg tog kraft och lämnade mig med rivmärken. Där omgivningen som påverkade mig inte var helt klar för mig, visst anade jag regnmolnen och solen som skymtade genom det täta bladverket, men de blev aldrig helt synliga för mig. Där den täta vegetationen var som en mur för solens värmande och lysande strålar. Där det var svårt att orientera sig, omöjligt att få större perspektiv på var jag var, var jag hade varit och vart jag är på väg.

Nu känns livet som jag har kommit upp på en platå, med klar och frisk lättandad luft som fyller mitt bröst. Med fast underlag och där jag tillryggalägger långa avstånd med snabbhet. Möjlighet att skymta de olika vägval jag kan göra och vilka som passar resan bäst. Välja var jag kan passera det forsande vattendraget, där det är som lugnast och grundast om det är det jag känner är min väg. Regnmolen som tornar upp sig i fjärran och solens vandring över himlavalvet är nu helt synligt. Att solens strålar når fram till mig med värme och ljus. Känslan att all kamp i snårskogen är värt besväret och varit nödvändigt att få komma dit jag är nu.