Utvidgat centrum

Innan har jag skrivit att om att jag har hittat mitt centrum i förhållande till andra människor, vad som är gränsen mellan mig, den andra människan och relationen oss emellan. Att jag nu inte är relationen utan att centrum för mitt jag är mig själv. Att jag inte behöver analysera den andra människans svar på mig för att hitta mitt jag, att jag kan välja vad jag vill ta med i kontakten med andra människor och oberoende på vad jag drar in i den kontakten att det inte är beroende av vad, var och vem jag är. Jag är jag!

Det har växt fram en liten annan syn på den insikten. Som jag ser det nu så finns det några fler dimensioner av detta. Dels finns hur jag förhåller mig till relationen till andra människor, vilket är den jag har syftat till när jag skrev texten Mitt centrum. De ytterligare dimensionerna är min relation till mig själv och min relation till andra människor i en kärleksrelation. Insikten att jag har hittat mitt centrum i mig, har följt med att jag har hittat självkänsla i den relationen. Vad jag har upptäckt är att jag fortfarande närmar mig självkänsla i relationen till mig själv och i relationer som innebär en kärleksrelation. Där har jag inte riktigt kommit lika långt än.  Angående min självkänsla i förhållandet till mig själv håller jag på att komma underfull med varför jag är min egen största fiende, vad är det som hindrar mig att omfamna mig själv på samma sätt som jag omfamnar andra. Svaret på det har jag inte men ord som visar mig vägen har börjat komma till mig och det är ofta ett stort steg på vägen. Dessa ord kommer snart. För att återgå till nästa, min relation till andra i en kärleksrelation så är mönstret där väldigt likt den mer generella relationen till andra. Jag tar staplande steg och jag är på väg, och vägen dit är klar för mig. Den går genom mig själv och mitt jag.

Njut av de sista timmarna av september så ses vi igen i oktober….

Baz Luhrman: Always wear sunscreen

Roligt text, men även många riktiga klokheter!

Ladies and Gentlemen of the class of 89...Wear sunscreen

If I could offer you only one tip for the future, sunscreen would be it. The long term benefits of sunscreen have been proved by scientists, whereas the rest of my advice has no basis more reliable than my own meandering experience. I will dispense this advice now.

Enjoy the power and beauty of your youth; oh nevermind; you will not understand the power and beauty of your youth until they have faded. But trust me, in 20 years youll look back at photos of yourself and recall in a way you cant grasp now how much possibility lay before you and how fabulous you really looked...Youre not as fat as you imagine.

Dont worry about the future; or worry, but know that worrying is as effective as trying to solve an algebra equation by chewing bubblegum. The real troubles in your life are apt to be things that never crossed your worried mind; the kind that blindside you at 4pm on some idle Tuesday.

Do one thing everyday that scares you

Sing

Dont be reckless with other peoples hearts, dont put up with people who are reckless with yours.

Floss

Dont waste your time on jealousy; sometimes youre ahead, sometimes youre behind...the race is long, and in the end its only with yourself.

Remember the compliments you receive, forget the insults; if you succeed in doing this, tell me how.

Keep your old love letters, throw away your old bank statements.

Stretch

Dont feel guilty if you dont know what to do with your life...the most interesting people I know didnt know at 22 what they wanted to do with their lives, some of the most interesting 40 year olds I know still dont.

Get plenty of calcium

Be kind to your knees, youll miss them when theyre gone.

Maybe youll marry, maybe you wont, maybe youll have children, maybe you wont, maybe youll divorce at 40, maybe youll dance the funky chicken on your 75th wedding anniversary...what ever you do, dont congratulate yourself too much or berate yourself either - your choices are half chance, so are everybody elses.

Enjoy your body, use it every way you can...dont be afraid of it, or what other people think of it, its the greatest instrument youll ever own.

Dance...even if you have nowhere to do it but in your own living room.

Read the directions, even if you dont follow them.

Do NOT read beauty magazines, they will only make you feel ugly.

49 second break in speech -- Quindon singing

Get to know your parents, youll never know when theyll be gone for good. Be nice to your siblings; they are the best link to your past and the people most likely to stick with you in the future.

Understand that friends come and go, but for the precious few you should hold on. Work hard to bridge the gaps in geography in lifestyle because the older you get, the more you need the people you knew when you were young.

Live in New York City once, but leave before it makes you hard; live in Northern California once, but leave before it makes you soft.

Travel.

Accept certain inalienable truths, price will rise, politicians will philander, you too will get old, and when you do youll fantasize that when you were young prices were reasonable, politicians were noble and children respected their elders.

Respect your elders.

Dont expect anyone else to support you. Maybe you have a trust fund, maybe you have a wealthy spouse; but you never know when either one might run out.

Dont mess too much with your hair, or by the time its 40, it will look 85.

Be careful who advice you buy, but be patient with those who supply it. Advice is a form of nostalgia, dispensing it is a way of fishing the past from the disposal, wiping it off, painting over the ugly parts and recycling it for more than its worth.

But trust me on the sunscreen...

Detta är den bästa dagen i mitt liv...

Min fyra åriga dotter sa i bilen på väg hem från storebrors träning –Pappa, detta är den bästa dagen i mitt liv. Så ung men ändå så klok, detta är alltid den bästa dagen i vårt liv. Denna dagen är den ända vi har, och den ända vi kan påverka. Ett leende spreds på mina läppar…

Roller

Vilka roller är för oss nödvändiga att spela? Frågan har sökt min uppmärksamhet flera gånger den sista veckan. För några dagar sedan var jag på utbildning för att bli mentor, en spännande upplevelse som jag ska försöka beröra senare. För er som blir nyfikna så kolla in www.mentor.se. Vid den utbildningen pratades mycket om hur jag och de andra kursdeltagarna som mentor skall möta våra elever, hur vi som mentorer kan agera i olika situationer. Det var mer fokus på hur jag kan bete mig som mentor än på hur jag kan bete mig som jag är själv. Andra tillfällen när denna fråga kommit är när jag i min yrkesroll ska möta de jag jobbar mot, patienter och deras anhöriga. En ständigt aktuell fråga hos mig själv och bland de jag möter, är mitt föräldraskap specifik och även föräldraskapet i allmänhet. Bara i mitt föräldraskap finns det olika behov mot olika kontakter, mot barnen, barnens mamma och människor som omger mina barn, professionella, som barnens lärare, och andra vuxna som föräldrar till mina barn kompisar. Här tre exempel där det finns roller för mig. Är dessa roller jag, en modifiering av jaget eller kanske skilt från mitt jag.?

Självklart är att jag i kontakt med barnens lärare en annan än när jag har kontakt till anhöriga till patienter jag sköter, i alla fall utifrån. I mitt jobb som läkare har det under utbildning och även bland kolleger nu när jag jobbar en diskussion om läkare-patientkontakten. Jag får mer och mer känslan att detta är en konstlad relation, en beskrivning (begränsning?) som används som ett skydd, som en möjlighet att kontrollera och förutsäga en relation. Mitt ifrågasättande av detta ligger mycket just i det att försöka kontrollera och förutsäga något som i sig själv är så mycket större än vad vi kan förutsäga och kontrollera.

Relationen mellan personer, som föräldrar-barn, mentor-elev eller läkare-patient, kan inte bli något mer än en relation mellan människor. Någonstans tycker jag det är det största som något kan bli. Finns det något större än mötet mellan två människor? Är det inte därför vi är här, är det inte detta som är essensen av livet att få beröra och bli berörd av andra människor, att få tillhöra? Att i en relation till en annan vara förälder, mentor eller läkare är inte det bara att begränsa sig? Att använda sig av en undanflyckt, en roll som kanske är enklare att behärska? För visst är det en utmaning och ibland även svårt att vara människa, det absolut svåraste jag någonsin gjort. Men det är just där i mitt möte till andra som jag också har upplevt höjdpunkterna i mitt liv.

En del säger att visa möten kräver vissa saker, att ett läkare-patient möte skulle vara på ett visst sätt. Absolut måste jag ha en viss kompetens om jag ska agera som läkare, men mötet kräver inte min medicinska kunskap, det kräver min mänsklighet. Sen har jag som människa medicinsk kunskap som jag kan använda till det behovet som den andra människan har. Han eller hon är också främst en människa, inte sin sjukdom eller sitt särskilda behov. När jag jobbar som läkare känner jag att min främsta tillgång är just min medmänsklighet.

När det gäller mina barn så visst ska jag vara en förälder till de, jag ska ge dem kärlek, uppmärksamhet och mat. Fast jag gör inte något för mina barn som den föräldern jag är utan som den människa jag är. Det är inte jag, föräldern, som älskar mina barn, det är i grunden av mig den kärleken kommer ifrån, från min mänsklighet. En annan viktig sak som föräldraskapet missar är att vara den vuxna förebild som jag tror är viktig för barn och ungdomar.

Jag tror att våra roller begränsar oss, hindrar oss i vårt möte med andra människor.  Det vi alldra minst behöver är att öva oss i våra roller, vi behöver öva oss i att vara människor, att upptäcka vår egen mänsklighet. För allt vi någonsin kan önska har vi alla inom oss, om vi väljer att bli den vi var menat att vi skulle vara.

Utdrag ur Sammetskaninen av Margery Williams

Dessa rader läste jag på Brene Browns underbara hemsida, som jag för övrigt rekommenderar starkt, för några månader sedan. Kan inte undvara de från er...

Man är inte verklig från början, sa Hästen, som var gjord av skinn. Det är något som händer en. När ett barn har älskat en länge, länge, inte bara att leka med, utan älskar en på riktigt, då blir man verklig.
- Gör det ont? frågade Kaninen.
- Ibland, sa Hästen, som alltid talade sanning. Men är man verklig gör det inget att det gör ont.
- Händer det på en gång, som att bli uppskruvad, frågade han eller lite i taget?
- Det händer inte på en gång, svarade Hästen. Man blir. Det tar lång tid. Det är därför det inte så ofta händer med sådana som går sönder lätt, eller har skarpa kanter, eller som måste skötas noga. Innan man har blivit Verklig brukar man ha fått all päls bortälskad, och ögonen har ramlat loss, och man har blivit slankig i lederna och väldigt solkig. Men allt det spelar inte den minsta roll, för när man väl är Verklig kan man inte vara ful, utom för folk som inte förstår… men har man en gång blivit Verklig kan man inte bli på låtsas igen. Det varar för alltid.

Tidigare skrivna rader..

... som jag fortfarande finner läsvärda.

”Our prayer is that we not become a monster, in order to defeat a monster” orden är från sångaren Bono i rockgruppen U2. Med terroristattackerna i London 2005, och den skoningslösa jakten på förövarna, i tankarna. Hans ord har ekat inom mig gång på gång de sista dagarna här nere i Afghanistan, där jag befinner mig som svensk soldat i International Security Assistance Force, ISAF, styrkan.

Under min tid i Afghanistan som ISAF-soldat har jag sett barn och kvinnors ögon fulla med uppgivenhet och ilska när vi, då stigarna och vägarna inte är byggda för stridsvagnar, kört sönder deras handbyggda murar och väggarna till deras hus. Jag tror inte att de tänker att detta är offer för ett tryggare och mer utvecklat Afghanistan. Att den fattiga bonden på landet ska uppfatta stridsvagnen som kör sönder hans grödor och vattendiken som en metod att bygga ett fredligare och demokratiskt Afghanistan tror jag är aning överoptimistiskt. När vi bygger befästningar och läger på heliga begravningsplatser tror jag vi skapar mer distans än förtroende.

Inne på den basen där vi svenska ISAF-soldater bor, Camp Northern Light, som är omgärdad av taggtråd och fem meter höga murar, är det andra starka känslor i omlopp. Det har handlat om vilka kläder som får och inte får bäras innanför dessa murar. Trots att temperaturen närmar sig de femtio är det förbjudet att ha försvarsmaktsshorts eller några andra skor än kängor. Helt utan att förklaringar ges. Detta trots att det orsaker direkta hälsoproblem, utöver obehaget att tvingas bära kängor och långbyxor i bastuvärmen. Anar jag en parallell till en svensk motsvarighet till talibanernas burkapåbud? När vi soldater frågar varför vi ska följa till synes ologiska regler blir det tydligt att ordningsföreskrifterna inte ska diskuteras. De som bestämmer har tolkningsföreträde när vi läser ur den Heliga Skriften, försvarsreglementet. Bristen på en tro på något större och bättre har ersatts av en löjeväckande styrning av småsaker.

De senaste dagarna har jag insett att jag förstår och delar Bonos bön.

Förlåt!

Jag förlåter mig för jag inte alltid är förlåtande!

Sören Kirkegaard

Intensiva dagar men många härliga nya intryck som med säkerhet kommer resultera i mer skrivande. I väntan på det bjuder jag på någon annans kloka ord.


"Om jag vill föra en människa mot ett bestämt mål måste jag först finna honom där han är och börja just där. Den som inte kan det lurar sig själv när hon tror att hon kan hjälpa andra. För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än vad han gör, men först och främst förstå det han förstår. Om jag inte kan det, så hjälper det inte att jag kan och vet mycket mer. Vill jag ändå visa hur mycket jag kan, så beror det på att jag är fåfäng och högmodig och egentligen vill bli beundrad av den andre istället för att hjälpa honom." 

Platån

Om mitt liv tidigare har varit en vandring i tätt snårig skog, där varje steg tog kraft och lämnade mig med rivmärken. Där omgivningen som påverkade mig inte var helt klar för mig, visst anade jag regnmolnen och solen som skymtade genom det täta bladverket, men de blev aldrig helt synliga för mig. Där den täta vegetationen var som en mur för solens värmande och lysande strålar. Där det var svårt att orientera sig, omöjligt att få större perspektiv på var jag var, var jag hade varit och vart jag är på väg.

Nu känns livet som jag har kommit upp på en platå, med klar och frisk lättandad luft som fyller mitt bröst. Med fast underlag och där jag tillryggalägger långa avstånd med snabbhet. Möjlighet att skymta de olika vägval jag kan göra och vilka som passar resan bäst. Välja var jag kan passera det forsande vattendraget, där det är som lugnast och grundast om det är det jag känner är min väg. Regnmolen som tornar upp sig i fjärran och solens vandring över himlavalvet är nu helt synligt. Att solens strålar når fram till mig med värme och ljus. Känslan att all kamp i snårskogen är värt besväret och varit nödvändigt att få komma dit jag är nu.

Mitt centrum

I somras när jag var ute och tog en promenad fick jag vad som bäst kan beskrivas som en upplysning. Helt plötsligt blev det uppenbart att mitt centrum, den punkten som jag utgår från, hade förskjutits, byt plats. Tidigare hade jag utgått ifrån min relation till andra människor, där var mitt centrum. Inte i mig, inte i andra utan i den platsen mellan oss, i förbindelsen till andra. Detta betydde bland annat att jag inte kunde ta fullt ansvar för mig själv, att andra människor var ansvariga för hur jag var, att jag var beroende av mina medmänniskors uppfattning av mig och vår relation. Vidare innebar det att det hela tiden var nödvändigt för mig att tolka andra människors uppfattning om vem jag var och hur vårt förhållande till varandra var för att jag skulle kunna förstå vem jag var. Mitt centrum är där och den jag är. Jag umgicks med andra människor i syfte att på något sätt hitta vem jag var och var jag kunde utgå ifrån. Jag var inte det som jag själv kände, utan den samlade summan av mig OCH den relationen jag hade till andra människor.  Till varje pris var jag bunden till hur andra individer uppfattande mig.

När jag gick där den soliga söndagseftermiddagen blev det klart för mig att jag hade flyttat det centrumet från relationen till mig själv. Jag utgår nu istället från mig själv. Det enda jag kan ta fullt ansvar för, det ända som jag, tror mig, kan tolka. Helt plötsligt blev mina behov de som var viktiga, jag insåg att jag hade börjat lyssna till mig själv, till mina behov, till mina upplevelser istället för vad andra människor uppfattade mig och deras relation till mig. Visst är jag fortfarande beroende av andra människor, ingen människa är en ö, men nu kan jag välja vad jag vill ska påverka mig och mitt centrum. Innan var jag beroende av andra för att hitta var min utgångspunkt var. Nu kan jag möta andra människor för vad de är, inte för vad de har för samband till mig.

Detta var en stor insikt. Inte för jag har haft några speciella religiösa upplevelser att tala om men det kändes som en religiös upplevelse i ordets positiva bemärkelse. Jag insåg att jag äger mitt centrum, att jag nu kan utgå ifrån mig själv. Nu kan jag möta andra människor utifrån mina behov, och då jag lättare vet var jag är det lättare möta andra människor. Vissa som läser detta kanske dristar sig att tänka ordet egoism, men för mig är det tvärtom. Nu behöver jag inte andra människor för att hitta där jag är, tvärtom så känns det som jag nu kan möta andra människor just där de är utan att analysera vår relation hela tiden.

Ett exempel som fick mig att se detta var ett besök hos frisören. Jag har en frisör som brukar klippa mig, och det var inte något speciellt som skilde detta från mina vanliga besök hos frisören. Förutom det som jag försöker förmedla här. Just detta gjorde detta besöket blev annorlunda. Det blev tydligt att jag inte behövde gå in i det som frisören började prata om, visst svarade jag men jag kände igen behov att vräka ut mina tankar och erfarenheter. Jag visst var och vem jag var och behövde inte hennes reaktion för att bekräfta mig. Nu kunde jag vila i det hon ville berätta och möta henne där hon var, med hennes behov, utan att det för den delen rubbade var jag var. Jag kunde välja om och hur det hon sa skulle påverka mig. Det kan tyckas som en lite förändring, men för mig var det en avgörande skillnad. En skillnad till det bättre. Ett möte som kändes så mycket enklare just på grund av att jag visste var jag var.

Rent geografiskt har centrumet inte förflyttat sig så långt, från mellan mig och en annan människa till att finnas i mig, men förändringen är ändå stor. Det känns som jag gått från att leta till att hitta mitt hem. 

Uppföljning av drivkraft

Lyssnade åter på Jan Carlzons sommarprogram från 24:e juli i år. Absolut värd att lyssnas på! Där jag pratar om ångest och lust som drivkraft använder han istället orden rädsla och kärlek. Kärt barn har många namn! "Det finns två faktorer som styr oss i alla avseenden i livet. Den en är rädslan och den andra är kärleken. Rädslan den begränsar oss, den gör oss ofria, den gör att vi tappar kreativitet och den gör oss oförmögna att vara närvarande i möten. Kärlek den skapar frihet, den skapar kreativitet, den skapar närvaro och förmåga att ta in omvärlden. Därför är kärleken vår viktigaste egenskap som vi ska utveckla i vår relation till andra människor, inte minst på våra arbetsplatser."

Hjalmar Söderberg

"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser inför tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst."

Sufihistorien

En gammal man letar efter sin nyckel under lyktstolpen utanför sitt hus. Hans vän kommer förbi och frågar om han letar efter något.
- Jag letar efter min nyckel.
- Var tappade du den?
- Där borta i mörkret.
- Men varför letar du här då och inte där du tappade den?
- Det är ljusare här.

Drivkraft

I går nådde en människa mig. Dessa ovanliga möten som överraskar. Jag har ingen aning om vad du jobbar med, om du jobbar eller om du gör något annat. Om du har kollegor och hur ni samtalar, vilka ämnen som ni brukar ventilera. På mitt arbete jobbar vi med saker som är nära livet, döden och grundläggande mänskliga behov. Även om våra arbetsuppgifter bäddar för riktiga samtal kommer dessa mer sällsynt än vad jag önskar. I går skedde ett av dessa ovanliga möten, ett riktigt samtal mellan mig och en kollega.

Vad samtalet handlade ytligt om är inte det viktiga. Vad som intresserade mig var det djupare och mer grundläggande som också behandlades i vårt samtal. Vad det är som för oss framåt? Vilken motor är det som driver oss att gör det vi gör? Denna drivkraft kanske inte är något som alla är medveten om. Jag tror att vi kan se det på olika sätt. Pengar, så vi har någonstans att bo och få mat till oss själva och våra barn, att få känna att vi är viktiga, att uppnå en viss status, att ha roligt. Det finns många svar och svaret är absolut viktigt. Jag tror att vi kan dela upp dessa svar i två större grupper. När jag tittar på vad som tidigare har drivit mig och det som driver mig nu är det två fundamentalt olika krafter.

För ett och ett halvt år sedan skulle jag äntligen göra det som jag drömt om och kämpat för i mer än fem år. Där jag jobbade då, ett av de stora akutintagen i Sverige, uppstod ibland situationer som inte klarades av den vanliga personalen. Då tillkallades annan personal som hjälpte till i de mest akuta situationerna. När alla andra blev osäkra och rädda så larmades dessa. Jag minns känslan som uppstod när dessa äntligen kom, den ordinarie personalen andades ut, en känsla av lättnad spred sig. Detta team leds av en speciell funktion och jag blev ofta imponerad hur denna människa agerade lugnt och systematiskt när alla andra var paralyserade eller handlade orationellt. Just där och då föddes drömmen att jag en dag skulle vara den funktionen. Att jag skulle vara den som med min närvaro kunde sprida lugn och trygghet, att jag skulle kunna agera lugn och systematiskt i dessa tillfällen, som bäst kan beskrivas som kaos. Denna dröm bar jag med mig och gav mig energi och kraft att fortsätta att kämpa för att en dag nå dit.

För ett och ett halvt år sedan var jag just i denna funktionen, detta som jag så länge hade drömt om och kämpat för. En dag som skulle vara en triumf, en personlig seger för all svett och långa nätter av kamp. Allt gick bra, jag stod där jag så länge har önskat att jag stod och jag löste det jag skulle lösa, på ett lugnt och sakligt sätt. Vid slutet av mitt arbetspass så hade jag en lugn timme då jag kunde lägga mig på en säng och vila mig till nästa larm skulle komma. Jag minns inte hur jag kom dit men jag minns att jag låg där i sängen i fosterställning och bara grät, att jag svalde mina skrik av den smärtan som brann som eld i mitt bröst. Varför detta? Vad var det som hade slagit mig brutalt och helt utan nåd. Jo, för just där och då blev det klart för mig att jag inte hade kämpat för detta i alla dessa år för min egen skull. Vad jag hade gjort var vad jag hade gjort i hela mitt liv, visa upp prestationer för mina föräldrar i hopp om att jag skulle göra mig förtjänt av deras kärlek. När jag låg där i sängen insåg jag att jag fortfarande var en femårig pojke som visade upp en teckning för mina föräldrar i ett hopplöst försök att känna mig älskad av dem. Vad som hade ändrat sig var att det inte längre var en teckning jag visade upp, teckningarna hade genom livet blivit mer och mer sofistikerade. Nu hade det nått en nivå där mina föräldrar inte längre en hade möjlighet att förstå. Även om jag trodde att det var något annat som drev mig så var min drivkraft densamma som drev mig som barn, känslan att vara värd att bli älskad. Med denna insikt förstod jag också att jag aldrig någonsin kommer få detta av mina föräldrar, den chansen hade redan för länge sedan passerat. Den enda chansen jag hade var att jag skulle lära mig själv att jag är värd kärlek. Bland alla dessa insikter som slog mig där i sängen, var insikten att jag var tvungen att lära mig att älska mig själv för den jag är som skrämde mig mest och som gjorde mest ont. Att jag är älskvärd har inte ett dugg med mina prestationer att göra, att jag är älskvärd beror bara på hur jag väljer att betrakta mig själv. Ansvaret för det låg helt och hållet på mig själv vilket förskräckte mig allra mest. Allt det andra kunde jag skylla på andra för, men denna biten låg helt och hållet i mitt knä.

Nu ser jag att drivkraft fram till den dagen hade varit ångest för att inte vara värd att bli älskad. När jag i dag ser mig omkring tycker jag mig se många som har den drivkraften, vetandes eller ovetandes. Själv för jag fortfarande en kamp att låta lusten vara det som håller mig igång, att bli luststyrd i stället för ångeststyrd. Det är inte alltid en lätt kamp och spöket att inte vara värd kärlek och tillhörighet smyger ofta omkring runt mig, väntandes att få ta sin gamla plats. Det som kan hålla den borta är att jag odlar lusten i mig. Detta var min ångest, vad andra bär med sig vet jag inte.

Igår hamnade samtalet just om att vara lust eller ångeststyrd. Det var ett bra samtal där jag kände att vi var två människor som verkligen kommunicerade och inte bara pratade med varandra.

Skammen

Den är inte så tydlig först, vant håller den sig gömd, döljer sig bakom andra mer oskyldiga ridåer. Jag tror det är för att mitt öga har blivit van att upptäcka den, att se den fast den knappt syns till en början. Skulle det vara för några år sedan skulle jag aldrig se den eller letat så länge så jag hade hittat den, men nu tar det inte lång tid för mig att se att den återigen gömmer sig där bakom. Det är nästan som jag kan lukta mig till den, eller håller jag på att utveckla ett sjätte sinne för att hitta den?

Den är feg, för den vill inte synas. Istället skickar den fram andra för att de istället ska ta smällen. Så många gånger jag har blivit lurad, så många gånger jag har trott att det var de andra den skickade fram som var de som var elaka, som försökte trycka ner mig och få mig att inte våga. Nu har jag hittat den som dragit i trådarna för de marionetter som är mest synliga.

Precis som vanligt började jag spela med marionetterna, trodde att mina ord inte var värda att läsas, att mina tankar inte var gjorde för andra, att jag begick högmod om jag var så dum att tro att det jag skrev skulle kunna vara något av värde för någon annan än mig själv. Men det är ju inget av detta som det egentligen handlar om, den skyldiga, som så många gånger för, är skammen. Detta fula som frodas just i den dolda. Som trivs som bäst när vi inte konfronterar den.  Skammen som får mig att tro att det finns något hos mig, som om andra människor skulle få veta eller se, skulle göra att jag inte är värd samband och tillhörighet till andra. Detta fula tryne som jag tillåter mig att göra mig själv mindre än vad jag är.

Så, åt pipsvängen med skammen, låt dina ord få flöda, låt dina tankar få vingar, våga tro att mina ord är kan bli till guld i någon annans hjärta. Tillåt dig att tänka högt, lågt, stava fel, bygga meningar som bara jag kan förstå, väva in dig i resonemang som aldrig kommer bli begripliga. För det är mina ord, mina tankar, mitt språk och allt det är värt något.

Välkommen till min blogg!

Gör vad du vill...

Gör vad du vill, så länge din intentionen är den rätta!

Rader av reflektion från skrivarkurs

Sårbarhetsskydd

Plötsligt så blev det en helt annan stämning i rummet, en känsla av intimitet och öppenhet. Vad var det egentligen som hände?

Rummet är ett klassrum på andra våningen i Folkuniversitetets lokaler på Kungsstensgatan i centrala Stockholm. Ett kalt rum med röda stapelbara stolar ställda runt ett u, formad av moderna hopfällbara bord framför en vit skrivtavla i ena kortändan av rummet.  Katedern är av samma typ av bord, med den skillnaden att det är det enda bordet som står ensamt. Vi sju som sitter här tillsammans med kursledaren är en brokig blandning, både till ålder och bakgrund. Vad har samlat just oss i detta rum, just dessa dagar, är att vi alla har anmält oss till Folkuniversitetets kurs Att skriva – en vecka i januari. Kursen är nu inne på sin tredje dag och denna dag har vi textkritik, reflektioner kring den berättelse som vi deltagare har ha skrivit och lämna in vid kursstart.  Instruktionerna som vi fått var knapphändiga, tre till fem sidor, på temat ett oväntat möte.

Vi har nu kommit fram till lunch och haft återkoppling på fyra av de sju texterna. Alla texter har varit personliga och kursledarens uppmaning att separera orden från den som skrivit har ofta gjort sig på påmind då jag upplever detta som en stor utmaning. Lättare blir det inte när de som skrivit texterna ofta berättar öppenhjärtligt om hur och varför alsterna har kommit till. Det var någonstans här i samtalen kring våra berättelser som känslan av intimitet infann sig i rummet.

Varför är det så att intimitet uppstår i vissa sammanhang och under vissa förutsättningar. Jag har en teori! Vi känner inte varandra särskilt väl, vi deltagare här på kursen. Sammanlagt har vi träffats fem timmar två dagar efter varandra och de personliga samtalen har inte haft särskilt stort utrymme. Fokuset har legat på skrivövningar, varvat med teoretiska genomgångar. Nu under återkopplingen händer det något som jag är ovan vid, hur mycket jag än njuter av känslan.

Vad är det som händer när vi människor blir intima? Blir öppna för egna och andras känslor, visar vad vi bär på under vår fasad. Är förutsättningarna för detta, någon form av inbillad eller verklig känsla av trygghet? Blev det så att textgenomgången blev en uppvisning av ett naket jag, utan de skyddande, förvirrande ytorna som vi normalt visar upp för varandra. Är det så enkelt att vi kände oss trygga att vi får vara kvar i gruppen, även utan våra fasader. En trygghet att vi fortsatt kommer att bilda ett fungerande pussel, trots våra olikformade bitar. Ett vi, utan belastningen av ett sårbarhetsskydd.

För att besvara frågan om varför vi har ett sårbarhetsskydd, måste jag försöka se vad det är det skyddar. Min teori är skam! Skam denna rädsla för att inte få ha samband, koppling till andra. Finns det något hos mig, som om andra människor skulle få veta, skulle göra att jag inte vore värd samband till andra? Kan det vara detta sårbarhetsskydd som vi lättade på här, halvvägs in på dag tre? När vi lät de andra deltagarna ta del av våra texter och fick återkoppling, fann vi då också modet att visa att vi är ofullkomliga och att detta är okej? Att trots våra texter fick vi ända behålla vår plats i gruppen. Är det så att för att känna en känsla av samband, koppling måste vi låta oss bli synliga, bli sedda på riktigt med den ofullkomlighet vi alla bär med oss?

I förlängningen tänker jag på hur mycket sårbarhetsskydd som vi normalt går omkring med och hindrar oss människor från att mötas. Hindrar oss från att skapa den plats där, kärlek, kreativitet, tillhörighet och glädje formas. Hur skulle alla dessa dagliga kontakter bli om vi lät mötas utan detta skydd? Så mycket lättare det skulle vara att nå varandra, så mycket omvägar som skulle undvikas. Eller skulle vi komma för nära varandra?

Om målet med kursen har varit att lära oss bli bättre på att skriva, så tror jag att syftet varit att skapa en plats där vi alla går med på att vi inte skall såra varandra. En skyddande kupa! Ingen betalar flera tusen kronor för något som de inte vill göra, således trodde vi alla som anmälde oss att vi hade en ambition att skriva. I förlängningen en önskan att bli publicerade och lästa. Denna vår gemensamma akilleshäl! Det finns en tyst överrenskommelse att inte kritisera den sårbarheten som vi visar upp, för vi alla delar samma önskan att skriva och bli sedda, samma skam för just längtan att bli någon som skriver, någon som förtjänar att bli läst.

Trots ypperlig kursledare vågar jag drista mig till att säga, att den stora förtjänsten är kanske just ett rum där vi slipper rädslan att känna skam, ett rum utan behov av sårbarhetsskydd.

Tanke

Det är inte vad vi får i livet som är av betydelse, det är vad vi gör av det vi får.

En fråga...

För några veckor sedan var jag på en födelsedagsfest för två vänner som fyllde år. Under kvällen träffade jag nära och mindre nära vänner som jag inte hade träffat på ett tag. Jag hade det kul och efter ha njutit på dansgolvet slog jag mig ner i soffan för att pusta ut en stund. En vän till en vän som jag känt sedan gymnasiet slog sig ner bredvid mig. Även om vi inte är nära vänner så har vi alltid vetat att vi båda ser livet mer än andra. Hon berättade för mig om den förbannelsen vi båda delar att vi tillåter oss se och känna mer än vad vi tycker andra gör. Jag avbröt henne och frågade om det verkligen är en förbannelse. Hon tittade på mig och sa att visst är det en förbannelse, ser inte du det som en förbannelse frågade hon mig. Mitt direkta svar var -Absolut inte! Min vän höll inte med mig, hon tyckte det var en förbannelse. Hennes direkta följdfråga var -Varför inte? Jag försökte svara henne men jag nådde aldrig riktigt fram till henne.

Hennes fråga har dröjt sig kvar hos mig -Varför är inte min/vår "klarsynthet" en förbannelse? Även om min känsla är klar, att så inte är fallet, så har jag sökt verbalisera varför det inte är så. Jag har inte nått dit än men jag har insett att hennes fråga inte har ett absolut svar. Svaret är det som mottagaren av gåvan väljer att se det på för sätt. Hon har valt att se det hon fått som en förbannelse, jag har valt att se det jag fått som en gåva. En gåva att ibland se genom det brus som förblindar oss att se vad det är som döljer sig där bakom.