Det var för cirka ett år sedan, min bästa vän och jag slötittade på TV:n. Vi pratade mest och TV:n stod på i bakgrunden. Det som visades var en amerikansk kriminalserie. Scenen som utspelade sig var en uppgörelse mellan två mexikanska kriminella. Den ena sköt den andra och när offret fallit ner och livet lämnat honom gick den som hade skjutit fram och sparkade offret hårt några gånger samtidigt som han skrek ”Puta, puta!”.
Efter denna scenen tystnade min vän mitt i en mening, tittade på mig, tittade på TV:n, tittade tillbaka på mig igen och sa ”Det är ju du!”. Mitt ansiktsuttryck var säkert väldigt frågande så han utvecklade vad han menade med sina ord. Han fortsatte, ”Det är just vad du är, du är en riktig bekräftelsehora”. Scenen och sättet han sa det på var så brutalt, inte alls överrensstämmande med det kärleksfulla leendet som var på min väns läppar. I den efterföljande tystnaden sjönk hans ord och scenen in i mig. Efter ytterligare en nick, tillsammans med det fortsatta kärleksfulla leendet kom insikten till mig. Jo, det kan inte uttryckas bättre! Jag är en hora, en bekräftelsehora! Säljer min själ och integritet för några fraser av uppmuntrande ord. Vissa saker blir tydligare för mig när de presenteras för mig brutalt, och jag är glad att det presenterade just så illustrativt för mig.
Året har gått och jag kämpar fortfarande med mitt ”horande”. Detta har jag delat med er i bland annat Mitt centrum. Även om jag inte har kommit ända fram så har min insikt gjort mig uppmärksam på det. I går när jag var hemma hos några kompisar så kände jag att jag gick in i horandet redan innan jag hade avslutat meningen jag sa. Hörde och kände hur mycket jag tiggde om bekräftelse, redan innan jag var klar med den förklädda frågan till mina vänner.
Jag är inte färdig än, det minns fortfarande ett stort bekräftelsebehov hos mig. Börjar lära mig att ge mig själv den bekräftelsen jag söker, fast ibland faller jag tillbaka till det gamla invanda beteendet. Förändringen är inte att sluta uppskatta bekräftandet, förändringen är att lära mig att inte sälja min integritet och själ för det, att lära mig att ge mig själv den bekräftelse jag önskar och mår bra av. Långsamt går det framåt…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar