Psykologen

För två år sedan uppsökte jag en psykolog. Tanken var att jag skulle få hjälp att hitta de dörrar i min källare som varit stängda så länge att jag inte längre hittade dem. Kände att det fanns saker i mitt förflutna som jag hade låst in bakom gedigna portar i syfte att slippa möta vad det nu var som jag hade stoppat in där. Saker som hade gjort ont en gång och som skulle göra ont om jag öppnade för dem igen.

Nu hade jag kommit till en plats i mitt liv där jag ville städa undan och möta de demoner jag hade försökt gömma. Kände att även om jag hade stängt in de väl, så var de tyngder som jag ändå bar med mig. De var alla delar av den människan jag var, vare sig jag vill det eller ej. Smärtsamma delar, visst, men ändå delar av mig. Det var många saker i mitt liv som gjorde att jag kände det var dags ta tag i delar jag länge hade försökt glömma och förneka. En viktig pusselbit till varför jag kände detta just då, var mitt möte med mina tre barn. När jag tittade mina barn i ögonen såg jag att de litade på att jag skulle våga visa hela mitt jag. De krävde och bad om att jag inte skulle fly, det var inget de någonsin har sagt med ord, men jag läste det i deras ögon. Hur skulle jag lära de att bli kompletta människor om jag själv valde att förtränga delar av den jag är? Kunde jag förneka de att växa upp och bli hela människor? Svaret på det är lika enkelt som det är smärtsamt, nej! I förlängningen av det stod det klart för mig att det var dags att gå ner i min källare och försöka hitta delar av mig jag hade gömt för mig själv. När jag väl var mogen att ta det beslutet så var beslutet enkelt. Det svåra var det som kom. Hur skulle jag hitta det jag så väl hade gömt för mig själv? Det som jag så länge hade kämpat för att undvika var nu svårt att hitta när jag började söka efter det. Jag insåg att jag behövde hjälp att hitta de utrymmen fyllda med förträngda upplevelser som jag bar med mig och som hade format den jag är.

Vid vårt första möte bad psykologen mig att berätta varför jag hade valt att söka upp honom och vad jag ville ha hjälp med. Jag kände mig trygg i hans sällskap och började berätta. Efter nästan en timme avbröt han mig med en bekymrad min och sa:

”Jag har aldrig sagt detta till en klient tidigare men jag känner att jag inte kan hjälpa dig. När du berättar om din bakgrund, din familjehistoria med alkoholism, att du är skilsmässobarn, att du har gjort en klassresa, att du nu står inför att själv skilja dig från ett äktenskap med tre barn, att du känner att du har dålig självkänsla, att en av dina favoritfilmer är Pay it forward så kunde varje ord vars mina egna. Allt du berättar om dig själv är som taget ur mitt liv. Om jag skulle försöka hjälpa dig skulle jag inte försöka hjälpa dig utan jag skulle försöka hjälpa mig själv. Du är inte hjälpt av att jag skulle försöka hjälpa dig med min väg. Din väg är din egen, och då våra vägar är så nära varandra kommer jag ha svårt att veta vilken väg det är som vi kommer gå på. Tyvärr tror jag att du kommer bli bättre hjälpt av någon annan.”

Hans kommentar var minst sagt överraskande, och även om jag själv förstår att jag skulle kunna känna en besvikelse att inte bli hjälpt så var det inte det jag kände. Vad jag upplevde var en känsla av intimitet, en känsla av att jag inte är unik med mitt bagage, en känsla av bekräftelse och trygghet. Även om psykologen inte kände att han kunde hjälpa mig så hade han hjälpt mig av orsaken till att han inte kunde hjälpa mig.