Vad är jag?

Vad i mig är min manlighet? Kan det vara något som hindrar mig från att bli den mesta jag, jag kan bli? Är manlighet respektive kvinnlighet någon tillgång för oss eller är det hinder som vi själv, med eller utan hjälp av vår omgivning, sätter upp för oss själva? Jag vill ju bara vara jag! Är inte alla klassificeringar bara barriärer för att vi ska kunna bli den bästa och mesta jaget vi kan bli?

Detta är bara ett av de hinder vi tillåter störa oss från att bli allt det som vi har frön inom oss att bli. Förväntningar, våra egna, andras och vad vi tror är andras men som inte är det, är vilovägar för oss att lyckas bli det vi har förutsättningar att bli.

Jag är medveten om att det är svårt att se genom allt det som lagts på oss. Det viktigaste är inte att alltid lyckas, det viktiga är att försöka. Denna, såsom så många andra resor, börjar med de första staplande stegen.

Jag vill inget annat än att vara just jag!

Åter från periferin

Återigen har jag glidit ut i periferin av det som är jag. Låtit mig lämna kärnan, inte gett min egen inre röst utrymme att visa mig vägen. Hamnat i vad jag tror andra vill ha av mig. Gått från att styras av kärlek och lust, till att styras av rädslor för att inte duga i mina egna och andras ögon. Gett mig ut på vandringar i gränslandet av det som är jag. Glidit iväg på de röster som jag hör tydligast. Inte givit min inre röst utrymme att leda mig.

Det är okej, det är igen fara! Släpp det som ligger mellan det jag gör och att bara vara den jag är. Jag har varit här innan och det blir lättare och lättare att hitta tillbaka till det som är jag. Det är inte fel av mig att glida iväg, det är inte fel att jag emellanåt blir styrd av annat än jag själv. Felet kommer när jag inte ger mig själv utrymme att låta mig hitta tillbaka till den jag verkligen är, inte skapar ro att låta min egen kompass visa vägen.

En lång sovmorgon, en slö frukost och en film med en massa skratt. Jag tror att humorn är en viktig väg för mig att hitta rätt och släppa rädslor som jag låter styra mig. På samma sätt som gråten kan förlösa, så kan skrattet förlösa mig att hitta tillbaka när jag irrat fel på min väg. Gråten och skrattet löser upp de bojor jag själv snärjt mig vid. Vägar tillbaka hem.

Välkommen hem kära du!

Det finns människor

Det finns människor som alltid finns där, människor som får mig att alltid känna mig välkommen. Människor som alltid förstår mig, även om de inte håller med mig. Människor som svarar och lyssnar än när jag behöver prata. Människor som alltid får mig att känna mig älskad och önskad. Människor som får mina tankar att bli större. Människor som gör att jag känner ett samband, en tillhörighet. Människor som får mig att känna att jag är bra precis som jag är med alla mina, ibland, knasiga tankar och funderingar.

Min bror är en sådan människa! Tack för att du finns! Tack också alla ni andra som finns där och ger mitt liv ljus och värme, tack!

Dessa dagar som går

Det finns även dagar som denna, en dag som började tidigt för att förbereda dagens ankomst. I ett tyst och mörkt hus tog jag långsamma steg. Försiktig väckning av barnen, med påklädning, tandborstning och packning av dagens dagis- och skolväska. Det tjänar inget på att stressa dem, har ofta bara motsatt effekt. Försiktigt fortsätta föra dem framåt tills de är insuttna och fastspända i bilen. I morse gick allt vägen och vi kom i väg i hyfsad tid. Även om morgondimman var vacker är det en tidstjuv. Avlämning på skola och dagis gick bra, ett farväl utan ledsna miner. Snabbt in i bilen igen och göra mitt bästa för att komma i tid till jobbet. Puh, inte många minuter sen! Direkt igång och försöka göra mitt bästa på jobb. Jobbet klart, snabbt iväg och inte tappa humöret vid vägarbetet som stjäl tid på väg att hämta barnen. Jo, hämtning gick bra! In i bilen och iväg på sonens träning. Klockan mycket, snabbt in och handla bröd innan hämtning av storasyster som för att slippa sitta och titta på broders träning har följt med en kompis hem. Äntligen alla hemma! Nu försöka få i dem lite mat och ge alla lite tid där de känner att jag finns för där för dem. Alla barnen fått pyjamas, borstat tänderna, ligger i sängarna och fått god nattpuss. Sätta igång en maskin tvätt och en maskin disk. Kolla igenom så allt är förberett inför morgondagens skogsdag med skolan. Termosar, fika, skogsryggsäckar. Jo, allt är på plats! Tid för lite andrum, tid för lite mig själv innan tröttheten tar överhanden.

En dag där jag känt mig som ständig tvåa. En dag där jag inte riktig varit närvarande där jag är, utan hela tiden gjort mitt bästa att försöka vara där jag inte riktigt har hunnit till ännu. Inte känt mig som en bra förälder, inte känt att jag gjort mitt bästa på jobbet, inte känt att jag varit riktigt tillräklig på något av alla nuen som passerat i strid ström. Inte givet dessa nuen plats att finnas, då jag hela tiden sprungit i grusgropen i ett försök att vara där jag inte riktigt är än.

En arbetskollega sa till mig idag att jag såg trött ut. Kan inte annat än att hålla med, det är jobbigt att inte lyckas vara där jag är. Vill så gärna göra det jag ska göra bra, vill gärna försöka vara ett steg längre fram så jag missar det jag har framför mig just nu. Inte gjort några riktiga fel, inte missat något viktigt. Bara inte riktigt varit där jag skulle vara i dag. Inte riktigt varit den jag har möjlighet att vara. Inte tillåtit mig att blomma ut i det som jag har möjligheten att påverka och göra till något bra, det nuet jag har framför mig.

Nej, det är inte meningen att klaga! Jag vet att det kommer dagar som denna och jag är intellektuellt överrens att jag inte ska ha högre krav än så här. Inte lägga på mig mer dåligt samvete över det jag missar. Fast emotionellt lyckas jag inte riktigt. Allt jag gör blir sådär, hela dagen blir en sådär dag.

På något sätt gör det mig ledsen att jag inte riktigt klarar av, eller ger mig själv de förutsättningarna jag kan, för att ta tillvara den dagen som ges till mig. Alla möjligheter för att göra denna dag just så fin som den egentligen är har jag, men jag låter de försvinna genom mina fingrar.  Detta är dessa dagar som passerar utan att göra avtryck hos mig och där jag inte har gjort avtryck hos min omgivning.

Eller kanske skall jag lära mig att omfamna även dessa dagar? För det kanske är så att just dessa dagar är förutsättningen för de andra dagarna. De dagar då jag tar tillvara de nu som hamnar i min famn. Förvaltar och vårdar de små mirakel som ges mig om och om igen. Dessa dagar är villkoret för de andra dagarna. Mörkret skapar förutsättningen för att skuggorna skall skingras av ljuset, tristessen är förutsättningen för att dagar skall kännas som en berusning av livet i sig själv. Vilan är förutsättningen för ögonen skall med energi se all skönhet. Olusten är förutsättningen för lusten till livet. Tomheten är förutsättningen för att jag åter skall fylla varje del av mig med närvaro. Detta har varit en sådan dag, en dag för investering i kommande skördar. 

Om kärleken

Då sade Almitra: "Tala till oss om kärleken."
Han lyfte sitt huvud och såg på folket och en stillhet föll över dem. Med hög röst sade han:
Då kärleken kallar er, följ honom,
Fastän hans vägar är svåra och branta.
Och när hans vingar omsluter er, överlämna er då till honom.
Fastän svärdet som är dolt i vingarna kan såra er.
Och när han talar till er, tro honom,
Fastän hans röst kan lägga era drömmar i spillror,
såsom nordanvinden ödelägger trädgården.
Ty liksom kärleken kröner er, skall han också korsfästa er.
Liksom han är till för er växt, så är han också för er tuktan.
Liksom han stiger upp till er högsta höjd och smeker era spädaste grenar, som skälver i solen, skall han nedstiga till era rötter och skaka dem där de klänger sig fast vid jorden.
Liksom sädeskärvar samlar han er till sig.
Han tröskar er för att göra er nakna.
Han siktar er för att skilja er från agnarna.
Han mal er tills ni blir vita.
Han knådar er tills ni blir smidiga;
Och sedan överlämnar han er till sin heliga eld på det att ni må bli heligt bröd till Guds heliga fest.
Allt detta skall kärleken göra med er för att ni skall lära känna ert hjärtas hemligheter, och i den kunskapen bli en del av Livets hjärta.
Men om ni i fruktan endast söker kärlekens frid och kärlekens njutning,
då är det bättre att ni skyler er nakenhet och går bort från kärlekens tröskplats,
till ett liv utan årstidens växlingar, där ni skrattar men inte allt ert skratt och gråter men inte alla era tårar.
Kärleken giver intet utom sig själv och tager intet, utom från sig själv.
Kärleken äger icke, vill ej heller ägas;
ty kärleken är nog för kärleken.
Då ni älskar skall ni inte säga: "Gud är i mitt hjärta" utan snarare: "Jag är i Guds hjärta."
Tro ej att ni kan bestämma kärlekens väg, tu om kärleken finner er värdiga, bestämmer den er väg.
Kärleken har ingen annan önskan än att fullborda sig själv.
Men om ni älskar och inte förmår lämna era begär, låt då detta bli er önskan:
Att smälta och bli som en porlande bäck, som sjunger sin melodi för natten.
Att lära känna smärtan av för stor ömhet.
Att vli sargad av sin egen insikt om kärleken.
Och att blöda villigt och glatt.
Att vakna i gryningen med bevingat hjärta och tacka för en ny dag av kärlek.
Att vila vid middagstimmen och begrunda kärlekens hänryckning.
Att vända hem med tacksamhet när aftonen är inne.
Och sedan somna med en bön för den älskade i hjärtat och en lovsång på läpparna.


Ur Profeten av Kahlil Gibran

Yta

Jag hade i kväll ett samtal med en kär vän, hon var ledsen. Jag tog emot henne och hennes tårar. Efter vi hade pratat en stund frågade hon om hon hade överraskat mig med hennes tårar. Nej, hennes tårar hade varken överraskat mig eller gjort mig rädd. Rädsla känner jag när jag står inför något främmande. Situationer där jag känner jag inte vet hur jag ska göra, inte vet hur jag ska bete mig. Min vän är en riktigt människa, fylld av vacker, ärlig människlighet. Hon försöker inte vara någon annan eller något annat än just den vackra människa hon är.

Riktiga människor gör mig inte rädd, oberoende vilka känslor de möter mig med. Jag tror att en del av meningen till varför vi är här, är just mötet i ytorna mellan riktiga människor. Där i beröringen mellan våra ytor sker magi. Det är i kontakten med riktiga människor jag finner skönheten med att få finnas till. Oberoende vilka sinnesstämningar mötet sker med.

För några dagar sedan hade jag ett motsatt möte, ett möte med en tom människa. En människa, som uppenbarligen lever, men ter sig allt annat än levande för mig. Jag bad om hans hjälp med att hjälpa en människa i behov av hjälp. Jag tror att han var för upptagen med att vara någon annan eller något annat än mänsklig. I det mötet blev det ingen kontakt, i det mötet fanns inget vackert.

I kväll somnar jag med prakten av kvällens möte.

Vetenskapen/mänskligheten

Vetenskapen har som syfte att kontrollera och förutsäga, den berör det som kan prognostiseras. Saker som kan mätas, styrs av oföränderliga lagar och krafter och som kan upprepas med samma resultat.

Mänskligheten är i sig obegränsad och oförutsägbar. Mänskligheten förändras ständigt, inte alltid människan men mänskligheten. Mänskligheten fylls och styrs av tvivel, osäkerhet, rädsla, skönhet och kärlek.

Att låta oss styras av vetenskap gör oss bara begränsade. Att tillåta vår mänsklighet gör oss till människor.

Höstpromenad

Rävens hemlighet

"Nu ska du få höra min hemlighet. Den är mycket enkel: det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen."


Från Lille prinsen av Antoine de Saint-Exupéry

Feltolkning

Befann mig sittandes vid ett runt bord. Vi är fem personer som sitter kring bordet, vi är de enda personerna i hela det stora huset. En av de andra personerna känner jag väl, en har jag mött en gång innan och de tre sista har jag aldrig någonsin mött tidigare. Jag och min vän har kommit lite senare till middagen och njuter av den hemmagjorda jordärtskockssoppan som de övriga redan har hunnit äta. Förutom samtalen kring bordet finns det inga andra ljud i huset och utanför fönstren ett kompakt mörker.

Min första tanke när jag sitter och passivt lyssnar på de andras samtal, under tiden jag själv äter, är att jag blir irriterad på de ytliga samtalsämnena de andra berör. Jag har kommit hit just för att få stillhet och insikter till mig. Inom mig bubblar det om ämnen jag skulle vilja ta upp och diskutera, vrida, vända, ta del av de andra människornas syn på saken, höra deras reflektioner och tankar. Jag märker att jag blir irriterad av deras alldagliga samtal. Nar jag blir medveten om min irritation väljer jag att acceptera att den är där, men släpper den utan att aktivt bekämpa eller underblåsa den. Det är min erfarenhet att det brukar vara det bästa sättet för mig att bli av med känslor som jag vet tar, istället för att ge, energi.

Nu tjugo minuter senare, när middagen och samvaron är slut, ser jag tillbaka på det som hände och mina känslor. Visst var samtalets innebörd av ytlig karaktär, men vad jag inte såg då, men som jag ser nu i efterhand ser var att det, samtidigt och parallellt som det ytliga samtalet pågick, skedde en kommunikation mellan och inom oss på en helt annan nivå än det talade ordet. Det triviala samtalet var som en avledande manöver för vårt medvetna jag – så det hölls sysselsatt och inte hindra det andra som pågick. För vad det medvetna jaget inte såg, och som jag ser först nu i backspegeln, var att vi samtalade även på ett mycket djupare plan. Vi närmade oss varandra trots vi var stilla i den fysiska världen och i det talade samtalet.

Nu i efterhand gläds jag och ler åt att min primära reaktion var irritation. Så fel jag tolkade situationen när jag väl var i den, nu är det så mycket klarare för mig.

Brev till en gammal kärlek

Som en slägga slog insikten mig, det var just på denna plats, just i detta hus, som ett stort steg togs mot det som skulle bli vi. För mer än två år sedan befann jag mig just här där jag befinner mig nu. Den gången vaknade jag mitt i natten och skrev mina första rader till dig. Det var här något i mig, utan att jag hade kunskap om det då, tog beslutet att förändra mitt liv på ett sätt som jag aldrig kunde föreställa mig den natten jag skrev det brevet till dig.

Innan jag kom hit denna gången, har det gått lång tid utan att jag har tänkt på dig. Jag trodde att jag hade sörjt färdigt det vi hade, men ack så fel jag hade. Denna helg har minnena av dig och oss sköljt över mig, som ett hav som gått från ett spegelblankt lugn till stormande sjö. I lördags gick jag på en gemensam vandring till staden du och jag besökte den kalla vinterdagen för snart två år sedan. Vi gick förbi kolonistugeområdet där du visade mig var du hade bott, vi gick förbi konditoriet där vi en morgon köpte frukostbullar. Minnen jag trodde jag hade lämnat bakom mig, brann till i mig med en styrka som jag inte var förberedd på.

Inser att mitt sår inte är riktigt har läkt, att jag inte riktigt har lämnat allt det jag tycker vi hade bakom mig. Detta brev är ett försök att lämna det, låta det bli den juvel av ett kärt och betydelsefullt minne att bära med mig i hjärtat. För att återigen få kunna älska och få bli älskad tillbaka.

Jag vill inte att det ska bli ett vi igen. Vad jag vill är att säga att jag förlåter dig för de sår du skapade hos mig och för att tacka dig för att du slog i sönder mitt skal så jag återigen fick lära mig att min kärlek är obegränsad och värd att älskas för. Du fick mig att vakna. Efter det vi hade har vägen varit krokig, men jag har långsamt klättrat upp på bärkraftig grund. Vägen hit har gått över många platser med rädslor jag tidigare hade blundat för. Tack vare att du rev alla mina murar, har jag varit tvungen att möta allt det som tidigare hindrat mig längs livet, att bli och uppleva allt det jag har möjlighet i mig själv att bli. Det är ingen väg jag någonsin skulle önska min värsta fiende, men jag är glad att jag har varit tvungen att vandra den.

Var och vad du än är så önskar jag dig all lycka.

Hej igen

Efter några dagar borta utan min dator är jag åter hemma och har möjlighet till att låta mina fingrar dansa över tangenterna. De sista dagarna har varit välfyllda med upplevelser och jag är fullproppad med tankar och reflektioner. Retreat, facklig kurs och mentorskap. Individ, kollektiv och vänskap! Många tankar har fötts på många nivåer. Börja skriva direkt….

Ro

Efter en intensiv vecka med höstlov tillsammans med mina underbara barn var det dags att åter hitta min egen livsrytm. Timmarna som med barn är fyllda av liv, lek, skratt och grått fylls nu med stillhet, eftertanke och reflektion. Jag är inte en när jag har mina barn och en annan när jag inte har dem, jag är den samme. Olika grenar på samma träd, två grenar som får näring av samma rot. Två grenar som ger liv och styrka till samma grund, utan att värdera den ene mer än den andre. Jag är jag fullt ut i bägge situationerna.

Snäll

För några kvällar sedan låg jag och min son på kvällen och spelade datorspel i sängen. Vi hade det roligt och det var många skratt. När klockan blev mer somnade min son, utmattad av spelandet, tätt intill mig. Fast han somnade så fortsatte jag att spela. Det är inget jag brukar göra, men jag hade roligt och njöt av det enkla nöjet. Plötsligt insåg jag att klockan var två på natten och jag hade legat mer än fyra timmar själv och spelat. Det blev några ytterligare spel innan jag slutade. När jag slöt mina ögon njöt jag av det jag hade gjort. Inte bara att jag hade haft roligt med spelet utan att jag hade varit snäll mot mig själv. Insåg att jag utan att jag hade varit medveten om det hade tillåtit mig att bara göra något som jag tyckte var kul utan minsta inslag av att vara duktig. Jag hade tillåtit mig att njuta utan att vara det minsta produktiv. Lite ovant insåg jag att jag hade varit snäll mot mig själv.

Psykologen

För två år sedan uppsökte jag en psykolog. Tanken var att jag skulle få hjälp att hitta de dörrar i min källare som varit stängda så länge att jag inte längre hittade dem. Kände att det fanns saker i mitt förflutna som jag hade låst in bakom gedigna portar i syfte att slippa möta vad det nu var som jag hade stoppat in där. Saker som hade gjort ont en gång och som skulle göra ont om jag öppnade för dem igen.

Nu hade jag kommit till en plats i mitt liv där jag ville städa undan och möta de demoner jag hade försökt gömma. Kände att även om jag hade stängt in de väl, så var de tyngder som jag ändå bar med mig. De var alla delar av den människan jag var, vare sig jag vill det eller ej. Smärtsamma delar, visst, men ändå delar av mig. Det var många saker i mitt liv som gjorde att jag kände det var dags ta tag i delar jag länge hade försökt glömma och förneka. En viktig pusselbit till varför jag kände detta just då, var mitt möte med mina tre barn. När jag tittade mina barn i ögonen såg jag att de litade på att jag skulle våga visa hela mitt jag. De krävde och bad om att jag inte skulle fly, det var inget de någonsin har sagt med ord, men jag läste det i deras ögon. Hur skulle jag lära de att bli kompletta människor om jag själv valde att förtränga delar av den jag är? Kunde jag förneka de att växa upp och bli hela människor? Svaret på det är lika enkelt som det är smärtsamt, nej! I förlängningen av det stod det klart för mig att det var dags att gå ner i min källare och försöka hitta delar av mig jag hade gömt för mig själv. När jag väl var mogen att ta det beslutet så var beslutet enkelt. Det svåra var det som kom. Hur skulle jag hitta det jag så väl hade gömt för mig själv? Det som jag så länge hade kämpat för att undvika var nu svårt att hitta när jag började söka efter det. Jag insåg att jag behövde hjälp att hitta de utrymmen fyllda med förträngda upplevelser som jag bar med mig och som hade format den jag är.

Vid vårt första möte bad psykologen mig att berätta varför jag hade valt att söka upp honom och vad jag ville ha hjälp med. Jag kände mig trygg i hans sällskap och började berätta. Efter nästan en timme avbröt han mig med en bekymrad min och sa:

”Jag har aldrig sagt detta till en klient tidigare men jag känner att jag inte kan hjälpa dig. När du berättar om din bakgrund, din familjehistoria med alkoholism, att du är skilsmässobarn, att du har gjort en klassresa, att du nu står inför att själv skilja dig från ett äktenskap med tre barn, att du känner att du har dålig självkänsla, att en av dina favoritfilmer är Pay it forward så kunde varje ord vars mina egna. Allt du berättar om dig själv är som taget ur mitt liv. Om jag skulle försöka hjälpa dig skulle jag inte försöka hjälpa dig utan jag skulle försöka hjälpa mig själv. Du är inte hjälpt av att jag skulle försöka hjälpa dig med min väg. Din väg är din egen, och då våra vägar är så nära varandra kommer jag ha svårt att veta vilken väg det är som vi kommer gå på. Tyvärr tror jag att du kommer bli bättre hjälpt av någon annan.”

Hans kommentar var minst sagt överraskande, och även om jag själv förstår att jag skulle kunna känna en besvikelse att inte bli hjälpt så var det inte det jag kände. Vad jag upplevde var en känsla av intimitet, en känsla av att jag inte är unik med mitt bagage, en känsla av bekräftelse och trygghet. Även om psykologen inte kände att han kunde hjälpa mig så hade han hjälpt mig av orsaken till att han inte kunde hjälpa mig.

Hora

Det var för cirka ett år sedan, min bästa vän och jag slötittade på TV:n. Vi pratade mest och TV:n stod på i bakgrunden. Det som visades var en amerikansk kriminalserie. Scenen som utspelade sig var en uppgörelse mellan två mexikanska kriminella.  Den ena sköt den andra och när offret fallit ner och livet lämnat honom gick den som hade skjutit fram och sparkade offret hårt några gånger samtidigt som han skrek ”Puta, puta!”.

Efter denna scenen tystnade min vän mitt i en mening, tittade på mig, tittade på TV:n, tittade tillbaka på mig igen och sa ”Det är ju du!”. Mitt ansiktsuttryck var säkert väldigt frågande så han utvecklade vad han menade med sina ord. Han fortsatte, ”Det är just vad du är, du är en riktig bekräftelsehora”. Scenen och sättet han sa det på var så brutalt, inte alls överrensstämmande med det kärleksfulla leendet som var på min väns läppar. I den efterföljande tystnaden sjönk hans ord och scenen in i mig. Efter ytterligare en nick, tillsammans med det fortsatta kärleksfulla leendet kom insikten till mig. Jo, det kan inte uttryckas bättre! Jag är en hora, en bekräftelsehora! Säljer min själ och integritet för några fraser av uppmuntrande ord. Vissa saker blir tydligare för mig när de presenteras för mig brutalt, och jag är glad att det presenterade just så illustrativt för mig.

Året har gått och jag kämpar fortfarande med mitt ”horande”. Detta har jag delat med er i bland annat Mitt centrum. Även om jag inte har kommit ända fram så har min insikt gjort mig uppmärksam på det. I går när jag var hemma hos några kompisar så kände jag att jag gick in i horandet redan innan jag hade avslutat meningen jag sa. Hörde och kände hur mycket jag tiggde om bekräftelse, redan innan jag var klar med den förklädda frågan till mina vänner.

Jag är inte färdig än, det minns fortfarande ett stort bekräftelsebehov hos mig. Börjar lära mig att ge mig själv den bekräftelsen jag söker, fast ibland faller jag tillbaka till det gamla invanda beteendet. Förändringen är inte att sluta uppskatta bekräftandet, förändringen är att lära mig att inte sälja min integritet och själ för det, att lära mig att ge mig själv den bekräftelse jag önskar och mår bra av. Långsamt går det framåt…