Landet bortom

Några timmar in i min tystnad når jag åter landet där orden sällan gör sig besvär. Ett land skapat och grundat av de stora känslorna. Där når jag delar, oskyddad mot vad som kan komma, sällan besökta. Min första reaktion är alltid flykten, bort från de stora känslorna, återvända till det trygga, det definierade. När jag vågar gå mot min instinkt och stannar kvar i obehaget en stund vänder det. Känslorna längs stigarna, inte besökta innan, vaggar mig trygg. Sjunger lugnande melodier som skingrar min rädsla. Skiftar fruktan till trygghet, vasst till mjukt. Tar bort frågetecknen, och får mig att inse att det är just där jag vill vara. I de obesvarade frågorna och obeskrivbara känslornas land. Känslor som gör mig levande, levande i närvaro och varande. Min själs och existens hem!

Tur och returbiljett

Livet är en tur och returbiljett till rädslan. Tyvärr använder många biljetten bara enkel väg.

Mitt mänskliga manifest

Mitt mänskliga manifest

1.     Kärlek och lust är min drivkraft.

2.     All kärlek börjar med kärleken till mig själv. Jag är värd kärlek och tillhörighet för den jag är, i mitt varande istället för mitt görande.

3.     Mina tankar och handlingar skapar min verklighet. Mina enda hinder är de jag skapar själv.

4.     Min väg är att vara lycklig istället för lyckad.

5.     Det finns inga misstag – bara lektioner. När jag går med livet, går livet med mig.

6.     Nuet är den enda plats jag kan leva och skapa.

7.     Kärlek, tillit, tacksamhet, mod, ärlighet och givande är steg att nå mitt livsändamål.

8.     Tystnad och meditation är där jag finner styrka och närvaro i mig själv.

9.     Jag befriar omgivningen från uppgiften att behöva spegla och bekräfta mig. Det ansvaret åligger mig själv. Jag är alltid i förhållande till mig själv, inte min omgivning.

10. Min sårbarhet gör mig vacker.

Martin Luther King

Mörker kan inte fördriva mörker; endast ljus kan göra det. Hat kan inte fördriva hat; endast kärlek kan göra det. - Martin Luther King, Jr

Växt eller inte växt?

Hur vet vi när vi växer som människor? De dagliga små förändringarna kan te sig svåra att lägga märke till. När vi flyter med i livets ström finns inte känslan att det går framåt, då floden kring oss rör sig med samma hastighet. Fast kamp och arbete är det hela tiden samma vatten som i går omkring oss, vilket ger känslan att vi står stil.

Det är när vi stöter i klippor och stenar i livets flod vi upplever hur fort det egentligen går. När vi tar oss tiden att för en kort stund lämna strömmen och gå upp på stranden, och ser att strandbesöket var mer uppströms sista gången. Att denna plats aldrig tidigare varit nåbar.

Klippor och stenar kan vara när vi blir påminda om saker som hänt och berört oss tidigare under livet färd. Inträffanden som då slog undan fötterna och rubbade balansen. Möten som vi nu kan se det på ett annat sätt, inte behöver kämpa för att undvika rädslan utan vilar i en annan trygghet. Tillfällen där dålig självkänsla tidigare alltid hade sällskap. Där våra ögon nu kan fokusera på den faktiska situationen, inte vår oro över andras eller vår egen bild av oss. Dagar vi möter livet inte med vårt bagage utan med den vi är.

Fast det motsatta drabbar mig också. När jag tror mig har lämnat något bakom mig, trott mig läkt sår, hoppats sörjt klart, kan några få ord, några toner eller en doft få mig att ramla rätt ner i botten av hållet jag trodde mig hade lämnat. 

Kärlek

Det sägs att kärleken är det enda som blir större desto mer vi ger av den. Det håller jag med om till fullo! Tror att jag har hittat en annan sak som följer samma lag. Desto mer barlast, fördomar, rädslor, begränsningar jag som människa befriar mig från, ju lättare, renare och större blir jag. Det är som en ballong som släpper en massa onödigt skrot och äntligen gör det alla ballonger är menad att göra, flyga. Ju längre och längre upp jag kommer desto större blir jag. Expanderar, då kraften från den omgivande luften blir mindre och mindre. Blir lättare och lättare, rör mig snabbare och snabbare mot mitt livsmål. Det är först när vi lämnat onödigt skräp som vi lyckas lämna marken och livets vindar kan leda oss.

Allt för att så småningom, när ballongen expanderat och expanderat, till slut explodera. När behovet att vara frånskild inte längre inte längre är nödvändigt. Att se att vi alla är byggda av samma grund, att vi alla tillhör samma hav, den överallt existerande och varande kärleken.

Men det kanske är just det som är kärlek i sitt yttersta, när vårt anspråk av jagets begränsningar inte längre fyller ett behov, utan istället är en inskränkning emot den överallt flödande kärleken.

Kunskapstrappan

- Omedveten okunskap -> medveten okunskap -> medveten kunskap -> omedveten kunskap

Gåva

Kanske den bästa av gåvor inte är när någon ger oss något vi inte har sedan innan, utan öppnar upp något i oss och ger insikten att vi har något vi inte tidigare har sett eller trott om oss själva.

Bekvämlighetszon

Jag har en nära vän, som det är på samma gång otroligt jobbigt men också fantastiskt att umgås med. Hur trevligt vi än har det så blir jag hela tiden knuffad ur min bekvämlighetzon. Tillåts inte vila i det jag kan och känner till, puttas konsekvent förbi gränserna för vad jag kunde och den jag var i går. På något sätt lyckas min vän alltid knuffa, eller locka mig, mot ett jag som än mer sann än den jag var innan. En vän som varje gång vi möts, kärleks och omsorgsfullt, rycker undan ännu ett skall eller skydd jag själv inte såg var redo att lämnas. När vi möts är som att förlora det försvar och trygghet puppan ger och tvingas växa fram till den vackra fjäril skalet döljer. Bli påtalad att den tjocka skyddande vinterkappan inte längre behövs utan bara är en belastning, då våren, värmen och ljuset har kommit. Befriande, förgörande, naket!

Möten

Dessa möten som helt plötsligt uppstår mellan mig och en annan människa. Broar som inte går vilse i lager av de skal som så ofta skapar en snorskog i våra försök att beröra och bli berörd av en annan person. Nuet fortgår och hel oväntat skapas detta språng av ljus och kärlek mellan två själar. En sammankomst där syftet inte är att få eller bekräfta något eller någon. Utan ett naket möte mellan två varelser vibrerande av liv. Ett gemensamt delande av kärlek i varande. Händelser som gör mitt liv fullt av rikedom.

John Lennon

Höstbilder

Tro

Simon och ekarna av Marianne Fredriksson

Det var längesedan jag läste den sist, men känslan som den gav mig är stark. Nu var det dags att igen öppna boken och segla in i historien. Så vacker, med så många starka trådar att bygga vidare på. Vill så gärna dela några med er…

Vad luktar havet?

Vänd ansiktet mot stormen

Som blåser därute och för havets alla dofter till dig,

fyll näsan, lungorna.

Börja med de handfasta orden.

Tång. Salt.

Inte finns svaret i de orden.

Vad luktar havet?

Försök de andra orden, de svårare:

Kraft, frihet, äventyr.

De faller mot marken, begränsar det obegränsade.

Ställ frågan ännu en gång:

Vad luktar havet?

och inse äntligen att frågan är utan mening.

När du slutat att fråga.

Då kanske

du kan erfara havet.

och…

- Är det inte konstigt att alla kunskaper som kommer utifrån försöker få dig att tro , att du bara är en flugskit i universum? Men det som kommer inifrån dig själv talar starkt och envist om för dig, att du är allt och har allt.

- Vågen dör inte, sade han. Den kan inte utplånas för den faller aldrig för frestelsen att avskilja sig.

..det finns en verklighet som är byggt på lögner men äger sanningen.

Karin var kanske rent av en av dessa sällsynta människor som vet att kärlek inte kan odlas, ges näring eller vatten.

Därför att den bara är frånvaro av rädsla.

Hon hade också förstått, att den rädsla som vibrerar genom människors liv nästan aldrig kan åtgärdas, att invärtes kan ingen hjälpa någon annan. Och det gör behovet av tröst oändligt.

Tack för en fantastisk bok och läsning…

Spegling

Jag befriar mina medmänniskor från ansvaret att spegla mig.