Alef

 Lika stark som min nyfikenhet att utforska och måla händelserna och känslorna med ord lika stark är min rädsla att förstöra just den skönhet som uppstår i det obeskrivbara. När jag försöker klä ord på något så mycket större än ord, tar vi då inte och förminskar det till den nivån orden endast kan nå? Hur kan något större än ordet någonsin ta ordets form? Trots min starka övertygelse om att det är så, lockas jag att försöka plocka ner månen. Jag frestas att använda orden för att skapa begripliga former av känslor och händelser som ligger förbi ordets möjlighet. Kan vetenskapen någonsin spegla sig i konstens styrka, kan det materiella någonsin ta det orörbaras form?

Attraktionen ligger inte i dig, det ligger i det nu, det varande som uppstår mellan oss. Min attraktion till dig ligger lika mycket i att jag blir attraherad av mitt eget jag i vårt möte. Med det är varken ditt eller mitt jag som gör attraktionen det den är, det är i det varandet som uppstår i vårt möte.

Lika mycket som du och jag är nödvändiga delar av det obeskrivbara som sker, lika lite har det med mig och du som enskilda delar att göra. På något sätt hör vi alla ihop, från det hav av kärlek våra själar har sitt ursprung. I den väv vi alla ingår finns det möten, kopplingar som är starkare än andra. Det är just i de korta tysta ögonblick våra själar möts som det uppstår och vi kan få en glimt av alltings varande. Det vissa kallar Alef.