Vad är det som gör att vissa människor bryts ner av
motgångar och att vissa människor växer? Svaret är självklart inte enkelt, och
inget kan göras helt vitt eller svart. Dock tror jag att en svart eller vit
diskussion kan ge oss fler nycklar, eller broar, att närma oss någon form av
sanning (ett försök till ursäkt för misstaget att göra grova generaliseringar
på något så odefinierbart som människan).
Är det hur vi förhåller oss till smärtan som föds i
motgången? Om vi tar ansvar och ser att smärtan är vår egen. Motgången behöver
inte vara vår och den är sällan mer intressant än för vad den ger upphov till
hos oss. Jag tror att motgångar som drabbar oss gör mest nytta när vi struntar
i själva motgången och går till resultatet av motgången istället. Inte det
yttre resultatet, nej, det inre emotionella svaret i oss själva. Kanske valet i
det lilla utrymmet mellan stimulans och reaktion, är där nyckeln ligger?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar