Skammen

Det är när vi börjar prata om skammen som vi släpper in ljuset i de mörka gardroberna och vi ser att trollet, som vi är rädda för, inte finns där. Så länge vi låter dörren till gardroben vara stängd så skapar vi förutsättningar för att trollet ska kunna leva och frodas. När vi väl tar våra tankar och känslor på allvar och försöker uttrycka dem ser vi att det inte är så farligt, att det inte bor ett hemskt troll bakom den stängda dörren.

Skammen lever just på grund av att vi inte vågar prata om den. Förutsättningen för att den ska leva är att vi försöker låtsas som den inte finns. Desto mer vi erkänner den och pratar om den, desto svårare blir det för den att leva kvar. Det är när vi delar de mörka fragmenten av oss själva med andra, och vi ser att vi inte är ensamma, som näringen till det som skapar skammen försvinner. Skammen svälts!

Varje dag jobbar jag med skammen att inte vara tillräckligt bra som jag är, tillräckligt bra i mitt jobb, tillräckligt bra förälder, tillräckligt attraktiv, tillräckligt framgångsrik. Allt detta är bara mina hjärnspöken, som hittar sin näring i tankar jag behåller för mig själv. När jag delar dessa tankar, verkligen synar dessa idiotiska tankar som jag låter styra mitt liv i all för stor utsträckning, ser jag att jag inte är ensam, att de egentligen inte håller.

Jag har alltid ett val att godkänna eller inte godkänna om skammen i mig ska få leva kvar, jag väljer att leva utan den!