Njutning-Smärta/Ärligt-Falskt

Förr såg jag livet och händelser i det som något som jag kunde pricka in någonstans på den gröna linjen, om det var mer åt njutning eller om det var mer åt smärta. Riktningen för mitt handlande var att det jag gjorde och upplevde skulle ligga mer åt njutning till, än åt det smärtsamma till. Bra dagar, var dagar då jag var mer till vänster på den gröna linjen, än åt höger.

Efter att jag har upplevt mycket smärta, smärta som var nödvändigt för mig. Nödvändigt för mig, för att bryta ner de murar som hindrade mig från att bli den människan som jag tror jag har möjlighet och även skyldighet att försöka bli. Dessa var hinder som jag hade satt upp för mig själv för att hindra mig att bli den människan som det var meningen att jag skulle bli. Det var ett långt år som innehåll mer smärta än jag någonsin tidigare i mitt liv hade känt, ett år med tårar, ostadiga ben som med rädsla och skakighet tog steg framåt. Då jag såg tillbaka på mitt liv och såg att mycket av det jag hade upplevt som njutning, var njutning utan verkligt innehåll.

Nu, när jag tittar tillbaka på den smärtsamma tiden ser jag att det var mer smärta än njutning. Samtidigt ser jag att smärta var god. Min tidigare skala av njutning–smärtsamt gäller inte längre. Att den skalan var fel för att se vad som var bra och dåligt. Istället försökte jag hitta ett nytt och bättre sätt att se på saker och händelser. Jag ritade in ny linje, en linje som har ersatt den gamla som min måttstock. En måttstock som går helt på tvärs med min tidigare, där både njutningen och smärtan kan vara både bra och dåligt. Min nya linje är den röda, en linje som det i ena ändan är falskhet och i den andra ändan är ärlighet. För både den falska njutningen och den falska smärtan är dålig, precis som den ärliga njutningen och den ärliga smärtan är bra.

Livet som jag trodde det en gång var har fått en ny karta, en ny kompass.