Ömhetsbevis

I all smärta och saknad hittar jag även de vackraste av ömhetsbevis. När jag först ser honom liggandes i sängen i salens lysrörsbelysning, ser det ut som cancern redan hade vunnit, avmagrad, härjad, märkt av smärta och sjukdom. Livets ljus i ögonen, som en gång brunnit så starkt är det bara kvar en svag låga. Några dagar senare träffar jag honom igen. Det som äter hans kropp inifrån är kvar med samma kraft, men smärtan som ätit på hans själ har vi lyckats lindra. Vi är alla medvetna om det oundvikliga som komma skall, för honom, såväl som för oss alla en dag. Denna gång träffar jag honom med hans hustru och vi pratar. När jag är på väg att gå stoppar hustrun mig, hon tittar varmt på sin man och berättar att det igår var det 49 år sedan de träffades för första gången. För ett ögonblick lämnar smärtan och den kommande döden hans ansikte och han blir generad. Hans kropp fulls av liv och kärlek som om tiden aldrig lagt sin hand i hans närhet. Kontrasterna är absurda! När jag lämnar rummet inser jag att kontrasterna ibland kan hjälpa oss att hitta fokus. Sören Kierkegaards ord vaknar inom mig ”så länge jag lever, lever jag i motsättningen, ty livet självt är motsägelse”. Hustruns överraskande kommentar och mannens reaktion väcker livet i mig. Döden är inte alltid livets motsats, det är också livets förutsättning.