Stig

Hennes hand far fram och tillbaka över hans nakna arm. Stannar en kort sekund, som för att känna efter så det varma, pulserande livet dröjer sig kvar där innanför huden. En snabb kontroll innan handen hennes återigen börjar söka sig upp och ner över hans arm. Det finns något forcerat i hennes rörelse. Hennes hand rör sig lite för snabbt. Som ett försök att ta igen den tid hon ännu inte saknar. Ständig kontakt mellan de två. Hon dröjer sig kvar vid hans arm. Som om att bedyra sig om att han ännu är kvar här, att försäkra sig att hon ännu inte har blivit kvarlämnad, ännu inte blivit änka.

Hon ber att få prata med mig. Orden är vänliga men under ytan vilar den vilda desperationen. En människa som ropar på hjälp, men hänger fast i de sociala ramar som hon känner så väl, en droppe av trygghet i ett personligt universum av kaos. Vi slår oss ner på några hårda stolar i ett rum i avskildhet. Dörren stängs och låser ute allt det hon inte vill se eller veta av. Hon lägger ena armen i knäet och försätter, forcerat, att med den ena handen känna upp och ner längs den armen som ligger i knäet. Hindra kroppens kommande saknad. Våra blickar möts och vi kommunicerar, tysta delar vi känslor. Jag ger henne inget hon inte redan vet, men jag försöker förmedla ett försök till närvaro. Ger min närvaro, i ett hopp att ge henne mod att vara närvarande i hennes stormöga. Bjuda in henne till det personlig helvete som alldeles för länge har knackat på hennes dörr.

Orden hennes kommer i fel ordning, meningarna stakar sig i hennes mun. Jag förstår! Hur kan man med orden beskriva det obeskrivbara? Hon berättar att de varit gifta i snart femtio år, att de så länge hade sett fram emot ålderdomen tillsammans. Hennes rädsla kan bara mäta sig i storlek med hennes kärlek till hennes man. Storheter som är bara skrämmande. Jag säger till henne inget annat än det hon redan vet. Hennes man är på väg att dö. All den kärlek hon fått, är på väg att ryckas bort från henne. Hon tar tacksamt emot vad jag säger. Det finns bara en sak som skrämmer mer än döden, det är den tärande ovetskapen. Som en utsvulten suger hon i sig även det mest hemska i rädslan för hungern som äter hennes liv. Våra existenser möts några minuter på en onkologisk vårdavdelning. När jag ska gå där ifrån, kramar hon om mig och tackar mig för allt jag gett henne. Vårat möte dröjer sig kvar hos oss bägge.