Tron på kärleken

Efter lång tids tvivel, kom du till mig i drömmen. Tog mina händer och såg mig i ögonen, utan ord gav du mig åter tron på det största av allt, kärleken. Tack!

Motgång

Vad är det som gör att vissa människor bryts ner av motgångar och att vissa människor växer? Svaret är självklart inte enkelt, och inget kan göras helt vitt eller svart. Dock tror jag att en svart eller vit diskussion kan ge oss fler nycklar, eller broar, att närma oss någon form av sanning (ett försök till ursäkt för misstaget att göra grova generaliseringar på något så odefinierbart som människan).

Är det hur vi förhåller oss till smärtan som föds i motgången? Om vi tar ansvar och ser att smärtan är vår egen. Motgången behöver inte vara vår och den är sällan mer intressant än för vad den ger upphov till hos oss. Jag tror att motgångar som drabbar oss gör mest nytta när vi struntar i själva motgången och går till resultatet av motgången istället. Inte det yttre resultatet, nej, det inre emotionella svaret i oss själva. Kanske valet i det lilla utrymmet mellan stimulans och reaktion, är där nyckeln ligger?

Alef

 Lika stark som min nyfikenhet att utforska och måla händelserna och känslorna med ord lika stark är min rädsla att förstöra just den skönhet som uppstår i det obeskrivbara. När jag försöker klä ord på något så mycket större än ord, tar vi då inte och förminskar det till den nivån orden endast kan nå? Hur kan något större än ordet någonsin ta ordets form? Trots min starka övertygelse om att det är så, lockas jag att försöka plocka ner månen. Jag frestas att använda orden för att skapa begripliga former av känslor och händelser som ligger förbi ordets möjlighet. Kan vetenskapen någonsin spegla sig i konstens styrka, kan det materiella någonsin ta det orörbaras form?

Attraktionen ligger inte i dig, det ligger i det nu, det varande som uppstår mellan oss. Min attraktion till dig ligger lika mycket i att jag blir attraherad av mitt eget jag i vårt möte. Med det är varken ditt eller mitt jag som gör attraktionen det den är, det är i det varandet som uppstår i vårt möte.

Lika mycket som du och jag är nödvändiga delar av det obeskrivbara som sker, lika lite har det med mig och du som enskilda delar att göra. På något sätt hör vi alla ihop, från det hav av kärlek våra själar har sitt ursprung. I den väv vi alla ingår finns det möten, kopplingar som är starkare än andra. Det är just i de korta tysta ögonblick våra själar möts som det uppstår och vi kan få en glimt av alltings varande. Det vissa kallar Alef.