Kärlekssorg del 3

”Det finns saker man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort” Astrid Lindgren

Kärlekssorg del 2

Om du aldrig har lärt dig själv att känna dig viktig, hur skall jag då förmedla hur viktig du är för mig? Om du inte tror på att du är vacker, hur ska jag då förmedla hur vacker jag tycker du är? Om du inte tror på kärlek, hur kan jag då någonsin få dig att tro på min kärlek till dig? Om du bara tror på det som är mätbart hur ska jag få dig att tro på det som är omätbart, större än allt annat världsligt? Om du aldrig har vågat höja blicken hur ska jag någonsin kunna visa dig himlen? Om du inte tror att du är värld att älskas, hur ska jag någonsin få dig att känna dig älskad av mig? Om du bara känner till ilska, hur ska jag då kunna förklara vad kärlek är?

Hur kan man älska någon...

Hur förklarar man kärlekens mekanik för någon som handlar efter rädsla istället för lust? Hur närmar man sig någon som inte vet var de själva är? Hur förklarar man något för någon som inte ens har redskapen? Hur kan vi visa vägen för någon som bara är intresserad var andra är, inte var de själva är? Hur förklarar man höstens färgprakt för någon som inte vill öppna sina ögon och aldrig har förstått att det finns ett sinne som heter synen? Hur kan man säga till någon att den är vacker, som aldrig, för rädslan av smärta, har vågat se sig själv? Hur förklarar man för någon att den är älskad när den inte vet vad kärlek är? Hur kan man älska någon som inte tillåter sig själv att bli älskad? Hur älskar man någon som är rädd för att släppa någon nära? 

Varför går jag in i sådana här återvändsgränder, varför utsätter jag mig för samma misslyckande som jag gjort innan. Varför väljer jag det omöjliga? Varför är min längtan efter kärlek så stor att jag låter mig förnedras? Varför inbillar jag mig att kärleken någonsin skulle leda mig bort från mig själv?

Gud skiter i om jag kör BMW eller Mercedes

För en vecka sedan kom en insikt till mig, min gud är inte intresserad av formen. Min gud har ingen synpunkt på hur jag tar mig fram på min väg, så länge jag fortsätter fram och behandlar mig själv och min omgivning med kärlek. Om jag har en gul eller röd cykel, stor eller liten näsa, letar svar i stjärnor eller böcker. Formen i sig är helt ointressant, det viktiga är att jag går den väg som är menad för mig.

Önskar att du går den väg som är menad för dig....

Tron på kärleken

Efter lång tids tvivel, kom du till mig i drömmen. Tog mina händer och såg mig i ögonen, utan ord gav du mig åter tron på det största av allt, kärleken. Tack!

Motgång

Vad är det som gör att vissa människor bryts ner av motgångar och att vissa människor växer? Svaret är självklart inte enkelt, och inget kan göras helt vitt eller svart. Dock tror jag att en svart eller vit diskussion kan ge oss fler nycklar, eller broar, att närma oss någon form av sanning (ett försök till ursäkt för misstaget att göra grova generaliseringar på något så odefinierbart som människan).

Är det hur vi förhåller oss till smärtan som föds i motgången? Om vi tar ansvar och ser att smärtan är vår egen. Motgången behöver inte vara vår och den är sällan mer intressant än för vad den ger upphov till hos oss. Jag tror att motgångar som drabbar oss gör mest nytta när vi struntar i själva motgången och går till resultatet av motgången istället. Inte det yttre resultatet, nej, det inre emotionella svaret i oss själva. Kanske valet i det lilla utrymmet mellan stimulans och reaktion, är där nyckeln ligger?

Alef

 Lika stark som min nyfikenhet att utforska och måla händelserna och känslorna med ord lika stark är min rädsla att förstöra just den skönhet som uppstår i det obeskrivbara. När jag försöker klä ord på något så mycket större än ord, tar vi då inte och förminskar det till den nivån orden endast kan nå? Hur kan något större än ordet någonsin ta ordets form? Trots min starka övertygelse om att det är så, lockas jag att försöka plocka ner månen. Jag frestas att använda orden för att skapa begripliga former av känslor och händelser som ligger förbi ordets möjlighet. Kan vetenskapen någonsin spegla sig i konstens styrka, kan det materiella någonsin ta det orörbaras form?

Attraktionen ligger inte i dig, det ligger i det nu, det varande som uppstår mellan oss. Min attraktion till dig ligger lika mycket i att jag blir attraherad av mitt eget jag i vårt möte. Med det är varken ditt eller mitt jag som gör attraktionen det den är, det är i det varandet som uppstår i vårt möte.

Lika mycket som du och jag är nödvändiga delar av det obeskrivbara som sker, lika lite har det med mig och du som enskilda delar att göra. På något sätt hör vi alla ihop, från det hav av kärlek våra själar har sitt ursprung. I den väv vi alla ingår finns det möten, kopplingar som är starkare än andra. Det är just i de korta tysta ögonblick våra själar möts som det uppstår och vi kan få en glimt av alltings varande. Det vissa kallar Alef.