Historiens trådar

Idag blev jag medveten om många historiska trådar som alla fortfarande är fast i mig, minnen överöste mig och drog mig tillbaka.

Nu

Bakom mig en jobbnatt, några timmars sömn, en dusch. Framför mig hämta barnen, eftermiddag med närhet, kramar och skratt. Nu några minuter i den sköna stolen, solens värmande strålar, utsikt över trädgården, vindens lek med trädens löv, molnen oändliga fantasieggande skönhet. Jag och en nybryggd kopp starkt kaffe i ett perfekt och underbart nu.

Lite tvärtom

Lär mig att låta livet omfamna mig, istället för att jag ska omfamna livet. 

Djupdykningar

Även om jag växer och utvecklas som människa så blir inte dipparna och djupdykningarna ner i självförnekelsens träsk mindre djupa. Tvärtom så är jag, som mer kärleksfull till mig själv, än mer tillgänglig och öppen för avgrunden.

Om livslyckan skulle kunna översättas till en temperaturkurva så har min medeltemperatur ökat (en själslig global uppvärmning), men temperatursvängningarna har ökat både i frekvens och i altitud. Att bejaka och tillåta mig själv att känna efter har inte gjort mig mer känslostabil.

Allt detta är precis som det ska vara, jag är inte här för att söka lyckan, den är bara en biprodukt. En biprodukt av mitt sökande efter det autentisk och ärliga jaget.

Kärleken till livet och en soffa

Vi har alla möjlighet att hitta en ny riktning och ändra våra liv så som vi vill leva, men bara om vi är viliga att gå in och omfamna det liv vi har idag. När vi försöker leva någon annans liv, eller leva vad vi tror att andra förväntar sig av oss, lämnar vi samtidig ifrån oss tillfället att leva vårt liv. Livets värde finns endast så länge vårt liv tillhör oss själva. Det kanske inte ser mycket ut för världen, men det viktiga är att det är vårt!

Allt detta skrivet på den gamla ärvda och av katter sönderriva soffan med slitet och solblekt tyg. Den kanske inte ser mycket ut för världen, men den är min soffa och jag njuter av varje sekund jag ligger i den. Jag flyr inte i tankar om vilken snygg, skön och ny soffa jag kunde ha istället, nej jag vårdar den stunden jag har nu och alla varma minnen som gör just denna soffa till just min soffa. 

Nycklarna

De kommer fler och fler, oftare och oftare, dessa nycklar som låser upp och synlig gör mina egna skapade hinder för att växa och komma mig själv närmare. Ibland små insikter, ibland stora. Ibland jobbiga, ibland förlösande. Orkar inte alltid ta till mig nyckeln som ges mig, men jag har stor tillit att de kommer åter, när jag är redo.

Byggstenarna

Återigen, det jag behöver kommer till mig! Punkt.

Katalysatorn

Han sitter där bara och stirrar på mig! Egentligen syns inte det viktiga och förlösande jobbet som han gör, helt tyst, sittandes i min soffa och tittar på mig. För en utomstående skulle det inte sett ut som han gjorde någonting alls. Inget kunde vara mer fel! Vad han gör är att skapa förutsättningarna, tryggheten att låta mina tankar vandra verbalt i terräng de aldrig för beträtt. Gå stigar över svajigt underlag där jag inte är säker på bärigheten. Tryggt följer man mina stapplande steg. Ger mig modet att fortsätta.

Helt plötsligt händer det, tankarna möter solid grund och jag får ett ögonblick av klar insikt. Bitarna faller på plats och det som sett och känts så rörigt har bildat en tydlig och förstålig helhet. – Det är ju såå det hänger ihop, kommer det från mina läppar och han sitter där nöjt. Som om han hela tiden visste var jag var på väg, var jag skulle hamna tillslut i mina prövande att klä mina tankar med ord.

Insikten och kunskapen kom helt och hållet från mig själv, men han var katalysatorn som fick processen att ske. För det är jag evigt tacksam!