Till min chef

Snälla, lyssna en stund på mig och säg sedan att du förstår att detta är viktigt för mig. Att du just nu inte hittar ett sätt som vi kan lösa det på, men att så fort vi gör det skall vi självklart försöka lösa det. Du behöver inte mena det! Jag vill så gärna tro att det är sant så jag kommer gärna låta mig luras. Jag lever hellre med den lögnen än med känslan av att jag inte är värd att få tillhöra gänget som den jag är. Det är den känslan jag har nu och den äter min självkänsla, äter min tro att jag är okej som den jag är. Jag slukar hellre en lögn, än lever med känslan av att vara osynlig. Den känslan föder ilska, ledsenhet och en massa andra känslor i mig som jag inte vill ha.

Nej, det är inte sakfrågan som är det viktiga. Det viktiga är tron att du bryr dig om mig.

Islyktor

Prioriteringar 2

Under sista veckan har jag haft två händelser som har gjort att jag har börjat tänka på de prioriteringar vi gör i våra liv. Första händelsen var i en maildialog med två chefer på mitt jobb där de uttryckte svårigheten med arbetstagare som inte passar in i personalschemat, som i sin tur är tänkt att passa den önskvärda produktionen. Då jag är en sådan, en sådan som inte passar riktigt in i schemat för att jag, de veckor jag har mina barn, är ledig en dag i veckan uppfattade jag att mailet delvis var riktat mot mig. Visst har jag förståelse för min arbetsgivare, men min förståelse till deras behov är i direkt grad kopplad till den nivå av förståelse som jag upplever arbetsgivaren visar mina behov. Detta är nog också den springande punkten, det är lättare att ge när jag känner att mottagaren uppskattar och förstår mina behov. Här känner jag mig låst i min kommunikation, här känner jag att jag har svårt att förklara något som är så centralt för mig. Hur får man någon annan att se om jag upplever att denna saknar förmågan, saknar ögonen och synen. Vad som jag känner är så tråkigt är att vi alla skulle kunna vinna så mycket på om vi förstår varandra, eller i alla fall känner att vi har intresset och viljan att vilja förstå vår motpart. Egentligen har jag inga problem att få min vilja, min lediga dag var annan vecka, även med deras språk. Jag är uppfinningsrik och jag hittar lösningar. Med mycket lirkande och några oskyldiga lögner, så kan jag absolut spela deras spel. Den faktiska tiden jag är på jobb kommer inte att variera, men min lust att möta min arbetsgivares behov blir mindre. Jag gillar mitt jobb och jag trivs med att göra ett bra jobb, jag vill inte spela deras endimensionella spel.

Den andra händelsen är artikeln om en sköterska som jobbat med döende människor och registrerat vad de har ångrat på sin dödsbädd, som finns länkat på mitt blogginlägg prioriteringar. Där står det inte om människor som ångrar att de inte var den bästa arbetstagaren de kunde vara. Självklart har jag andra prioriteringar än det, men det är nyttigt för mig att bli påmind om vad som är viktigt här i livet. Svårigheten är inte att hitta en stig att ta, konsten är att välja min stig.

För att du finns

Ett enkelt kuvert med handskriven adress, inget som på utsidan avslöjar den väntande känslostorm som väntar på att skölja över mig. På väg in i mitt hus öppnar jag brevet, oförberedd blir jag översköljd av dess innehåll. Ett brev fullt av icke infriade möjligheter, aborterad lycka, släckta lågor. Bilder över världar som aldrig blir upptäckta flimrar förbi, mitt inre vänds upp och ner. Marken under mig gungar. Bokstäver som tillsammans bildar nycklar till något som var det mest efterlängtade . Kartor över ett liv som aldrig kommer levas, leenden som aldrig kommer födas. Bitar till ett pussel som aldrig kommer läggas. Smulor av en möjlig men aldrig skapad lycka. Drömmar som kommer förbli drömmar. 

Som två pusselbitar

Som två pusselbitar som skapar en större helhet tillsammans. En ny värld som hela tiden funnits där men som aldrig har varit synlig innan. Hela tiden har den funnits där, som en hägring, en dröm sedd genom lätta dimmoln. En bro till något mycket större, något mycket mer. Som min egen Christofer Columbus som visar mig den nya världen. 

Prioriteringar

Mitt under min arbetsdag ringer min telefon. Det är min dotters fröken i skolan som ringer för att berätta att min dotter inte mår speciellt bra. Hon känner sig hängig och har ont i huvudet. Min första tanke är, inte i dag, jag som är mitt uppe i något som jag tror är viktigt. Jag till och med tänker att om jag kan få någon annan att hämta henne och vara hemma med henne. När jag avslutar samtalet med min dotters fröken, slår insikten mig hur fel jag tänker. Mitt föräldrarskap är mer centralt och viktigare för mig än mitt arbetsliv. Om jag inte kan prioritera min dotter när hon behöver mig vilken typ av förälder är jag då? Tänkte på något klokt jag läste tidigare i dag. Läsvärt!

Top five regret of the dying - The Guardian

The Photographs of Your Junk