Ömhetsbevis

I all smärta och saknad hittar jag även de vackraste av ömhetsbevis. När jag först ser honom liggandes i sängen i salens lysrörsbelysning, ser det ut som cancern redan hade vunnit, avmagrad, härjad, märkt av smärta och sjukdom. Livets ljus i ögonen, som en gång brunnit så starkt är det bara kvar en svag låga. Några dagar senare träffar jag honom igen. Det som äter hans kropp inifrån är kvar med samma kraft, men smärtan som ätit på hans själ har vi lyckats lindra. Vi är alla medvetna om det oundvikliga som komma skall, för honom, såväl som för oss alla en dag. Denna gång träffar jag honom med hans hustru och vi pratar. När jag är på väg att gå stoppar hustrun mig, hon tittar varmt på sin man och berättar att det igår var det 49 år sedan de träffades för första gången. För ett ögonblick lämnar smärtan och den kommande döden hans ansikte och han blir generad. Hans kropp fulls av liv och kärlek som om tiden aldrig lagt sin hand i hans närhet. Kontrasterna är absurda! När jag lämnar rummet inser jag att kontrasterna ibland kan hjälpa oss att hitta fokus. Sören Kierkegaards ord vaknar inom mig ”så länge jag lever, lever jag i motsättningen, ty livet självt är motsägelse”. Hustruns överraskande kommentar och mannens reaktion väcker livet i mig. Döden är inte alltid livets motsats, det är också livets förutsättning.

Minuter av beröring

Påminnelse om all tacksamhet jag tar för givet, alla ögonblick jag går förbi. Det är okej att känna!

Stig

Hennes hand far fram och tillbaka över hans nakna arm. Stannar en kort sekund, som för att känna efter så det varma, pulserande livet dröjer sig kvar där innanför huden. En snabb kontroll innan handen hennes återigen börjar söka sig upp och ner över hans arm. Det finns något forcerat i hennes rörelse. Hennes hand rör sig lite för snabbt. Som ett försök att ta igen den tid hon ännu inte saknar. Ständig kontakt mellan de två. Hon dröjer sig kvar vid hans arm. Som om att bedyra sig om att han ännu är kvar här, att försäkra sig att hon ännu inte har blivit kvarlämnad, ännu inte blivit änka.

Hon ber att få prata med mig. Orden är vänliga men under ytan vilar den vilda desperationen. En människa som ropar på hjälp, men hänger fast i de sociala ramar som hon känner så väl, en droppe av trygghet i ett personligt universum av kaos. Vi slår oss ner på några hårda stolar i ett rum i avskildhet. Dörren stängs och låser ute allt det hon inte vill se eller veta av. Hon lägger ena armen i knäet och försätter, forcerat, att med den ena handen känna upp och ner längs den armen som ligger i knäet. Hindra kroppens kommande saknad. Våra blickar möts och vi kommunicerar, tysta delar vi känslor. Jag ger henne inget hon inte redan vet, men jag försöker förmedla ett försök till närvaro. Ger min närvaro, i ett hopp att ge henne mod att vara närvarande i hennes stormöga. Bjuda in henne till det personlig helvete som alldeles för länge har knackat på hennes dörr.

Orden hennes kommer i fel ordning, meningarna stakar sig i hennes mun. Jag förstår! Hur kan man med orden beskriva det obeskrivbara? Hon berättar att de varit gifta i snart femtio år, att de så länge hade sett fram emot ålderdomen tillsammans. Hennes rädsla kan bara mäta sig i storlek med hennes kärlek till hennes man. Storheter som är bara skrämmande. Jag säger till henne inget annat än det hon redan vet. Hennes man är på väg att dö. All den kärlek hon fått, är på väg att ryckas bort från henne. Hon tar tacksamt emot vad jag säger. Det finns bara en sak som skrämmer mer än döden, det är den tärande ovetskapen. Som en utsvulten suger hon i sig även det mest hemska i rädslan för hungern som äter hennes liv. Våra existenser möts några minuter på en onkologisk vårdavdelning. När jag ska gå där ifrån, kramar hon om mig och tackar mig för allt jag gett henne. Vårat möte dröjer sig kvar hos oss bägge.

Thornton Wilder

”Det finns ett land för de levande och ett land för de döda och bron är kärlek. Den enda möjligheten att överleva och den enda meningen.”

Eld

Låt livet fylla mig, brinna för fullt i varje cell i min kropp. Släppa rädslan bakom mig och fyllas med kärleken. Kärleken utan begränsning och krav.  Känna närvaron i varje andetag i min kropp. 

Gammal skåpmat

Rensade gamla papper för några dagar sedan. Hittade en dikt som jag skrev när jag gick i gymnasiet. Visst finns det en del likhet med det jag skriver i dag? Det var något hos mig som fanns där redan då.

Till mor från mig

Jag frågar min vän vad han ser

han säger han ser molnen som skymmer solen

Han frågar mig vad jag ser

jag säger jag ser solen bakom molnen

Jag frågar min vän vad han känner

han säger han känner en kyla,

en kyla utan mänsklig värme

Han frågar mig vad jag känner

jag säger jag känner en mänsklig värme,

en mänsklig värme som bara kan födas ur kyla

Jag frågar min vän vad han luktar

han säger han luktar avgaserna som

kväver dofterna av grönska

Han frågar mig vad jag luktar

jag säger jag luktar en grönska inga

avgaser kan kväva

Jag frågar min vän vad han smakar

han säger han smakar det konstgjorda

som förstör smaken

Han frågar mig vad jag smakar

jag säger jag smakar maten inget

konstgjort kan förstöra

Jag frågar min vän vad han hör

han säger han hör bilarna som överröstar

barnens glada skratt

Han frågar mig vad jag hör

jag säger jag hör barnens glada skratt

ingen bil kan överrösta

Jag frågar min vän vad han tror

han säger han tror ljuset ska komma

Han frågar mig vad jag tror

jag säger jag tror på ljuset inom oss